Gustavsvik o stjärnsmäll

Hallo!

Landade i Örebro i torsdags. I incheckningskön mötte vi Nordevikarna och deras sprillans nya husvagn, kanonfin!
Efter lite pysslande hittade vi våra platser innebland träden och baxade runt en stund. Här på campingen har dom lite fri placering så det är lite villervalla över det hela, men eftersom det är en otroligt fin camping med fina servicehus, gratis duschar och gratis inträde till badet, så känns det som en baggis i det hela.

När vi packat upp och kommit i ordning var det dags för kvällsmat, och ungarna härjade runt i kring medan föräldrarna sitter och myser i förtältet i duggregnet. Och så hör vi plötsligt en rejäl smäll - tjong!!- och därefter Emma som vrålar MAMMAAAAAA - Anton har slagit sej! Jaha. Ett rejält jack i ögonbrynet. Sprang på nåt sätt in i Martins nya fina cykelställ, trillade ihop i en hög och blev liggande i en liten stund alldeles stilla, säger tjejjerna. En riktig stjärnsmäll.

Jag och Ulle tejpade ihop såret, Anton var ledsen så klart, länge, och klagade på att han var yr, så efter en stund bestämde vi oss för att åka till akuten. Där klistrade dom ihop jacket (!) med superlim :-)) , gav Anton en stelkrampsspruta, och sen vi fick stanna kvar tills sex timmar gått medan dom tog blodtryck, puls och kollade reflexer en gång i halvtimmen. Vid 03:00 tyckte dom att faran var över och vi fick åka hem, med klistrat sår och en rejäl kompress i pannan, och med rejäla förmaningar om att inte bada, stojja, se på teve, lyssna på musik... I fem dagar. Hm...
Gissa om Anton är glad ... not :-( ... Bo på ett badland utan att få bada...
Men vi andra är glada för att det inte blev värre. Tänk om det träffat ögat istället... Hu...

Hopp o hej från mej // Carina

Brukslydnad

Hej hej!

Sitter och försöker summera alla intryck och lärdomar från veckans läger. Som vanligt skriver jag för att komma ihåg själv, och säkerligen kommer det bli ett lååååångt inlägg!

Har fått förmånen att få deltaga på Kogaråsens årliga sommarläger, Lena och Linda knödde in mej i Brukslydnadsgruppen, och efter en vecka i gassande sol på apellplan bland alla dessa duktiga hundförare och suverän instruktör så tror jag att jag och Narni har hittat våran tappade sug!

Man kunde ju tro att det bara handlade om lite hundträning, men för mej och Narni som verkligen har målat in oss i ett hörn och tappat all tilltro till vår förmåga så var det så mycket mer än så... Insatsen var högre än någonsin... för under våren med alla motgångar privat och i hunderiet så var hela hunderiet på god väg att hamna på hyllan... helt ärligt.

Vår instruktör i Brukslydnaden var Anders Reitmaier, med en meritlista halvägs till månen och inget jag skall ge mej in på, och i gruppen var vi 8 tävlingsförare på olika nivå allt ifrån apellklass till SM ekipage. Rätt coolt faktiskt. Och väldigt mycket hund och träningskunskap samlat på en liten gräsplätt i Gamleby!
Anders tacklade alla oss förståsigpåare kanonfint, pekade med hela handen, bannade oss mangrannt, men ändå med en ödmjuk attityd och det kan inte ha varit en lätt sak!

Vi började med teori.

Rent förenklat så baserar sig Anders tänk i att hunden i botten skall ha en Allmänlydnad som ställer tre krav: Hunden skall kunna vara med överallt och sköta sig. Den skall kunna vara tyst i bilen. Den skall inte bråka med andra hundar.

Denna lilla relationsgrund kan vara det som skiljer tävlingsekipagen från varandra när det väl gäller marginalerna i de högre nivåerna.
Därefter kommer det en Grundlydnadsbit som består av SITT, LIGG, STÅ och KOM.
I dessa bitar vävs kraven in paralellt med inlärningen och blir en grundstadga för hela fortsatta tävlingsträningen.
När hunden kan övningen så släpar kravet ett steg efter, men följs åt.
Däremot är kommandoorden "otvingande" för hunden och skall uttalas på ett glatt och positivt sätt så att hunden smittas av sinnesstämningen (glädje).

När det gäller själva träningen så skall det vara glasklart för hunden vad som är RÄTT eller FEL, (vitt eller svart) och att man skall undvika gråzonen mittemellan. Att jobba i gråzonen medför bara att hund och förare missuppfattar varandra och så är problemen ett faktum. För att hunden skall fatta vad vi menar är ju såklart timingen väldigt viktig, där hunden antingen gör rätt - eller fel. Om det blir rätt så skall hunden översvallas med beröm och glada tillrop, blir det fel så säger vi det vänligt men bestämt och försöker igen. Men om felet ligger i den grundläggande grundlydnadsträningen (sitt,ligg,stå och kom) så måste man istället vara lika tydlig och säga NEJ och om det inte åtlyds måste det följas av nån form av korrigering, anpassad till hunden och situationen såklart.

Träningen blir som en trappa för hunden där övningarna går i varandra men att man hoppar upp en nivå och kravet följs åt. Man ser till att hunden förstår övningen och så att den förstår hela "trappan". När man skall försvåra hoppar man tillbaka till ett eller två tidigare steg och bygger vidare. Därefter kan man hoppa upp igen och fortsätta där man var. Klurigheten är att räkna ut hur man skall förklara för hunden så att övningen lyckas.
Lägger man in kravet för sent i träningen skapar man istället en "momentosäkerhet" där det uppkommer en massa missförstånd mellan hund och förare.

Inför och efter träningen kan man ställa sig tre frågor:
- Vad skall jag lära hunden idag?
- Hur skall jag lära hunden det? (vilka retningar, störningar, mm)
- Vad har jag egentligen lärt min hund idag?

Så till själva träningen.

Inför önskemålen önskade jag att få hjälp med Narnis frustration (gruffandet), där hon släpper - tittar på annat - och när jag vill korrigera går hon igång med kampbeteenden och skäller och blir förbannad... Jag vill kunna ställa krav på att hon faktiskt kan FOT och borde kunna gå mer än 10 meter innan hon släpper... Alltid.

Måndag förmiddag.
Stadgeövningar. Sitt kvar med störning. Narni gick igång och visade prov på sitt "gruffande" och jag fick lov att säga till henne på skarpen (jippeeeey!). Anders var enig om att sådär kan man inte få hålla på och att om jag släpper igenom det så tror hon att det är rätt. Måste istället se till att det inte inträffar (mer om det sen). Fick även rådet att inte gå och berömma för mycket, tydligen går jag och braar lite väl mycket, även när det inte är helbra :-))
Därefter mera stadga och belöning med snörboll. Fick även tipset att alltid hålla snörbollen i vänster hand vid ingångs-lek-övningar för att preparera inför inkallning på framåt och dom andra ingångarna i lydnaden (apporter, hopp, osv). Bra tips!

Måndag eftermiddag.
Rullgardinen rasar ner ordentligt över oss, när vi skall göra metallapportering (som alltid är kanonfin på Narni), får till nån konstig effekt som slutar med att Narni inte vill gå i närheten av metallapporten... Hm... Och så var vi tillbaka i Frontline/Borelia diskussionen och jag fick dra igenom hela skiten... Blä... I detta läget var jag rätt nära att åka hem. Jag avbröt och bestämde att nolla hela alltet. Skitjobbigt.
Istället körde vi ett par kul inkallningsövningar med och utan Stanna, vilket vi fick beröm för (!).
Hon hade ett fint stannande och inget att plocka med.

Tisdag
Narni var låg som attans. Kändes rätt underligt eftersom jag kom till lägret med ett reaplan som nu slocknat totalt. Fick köra roliga ingångar med boll för att dra igång. Magkänslan protesterade å det vildaste eftersom jag tror att narni har en förväntan på ingången och det är därför hon inte håller ihop. Men jag kunde ju inte protestera emot den hunden jag visst hade fått med mig just den dagen... körde istället krypteknik, och fick bakläxa på bakdelsrörelserna. Narni kryper under sig, vilket är bra, men flyttar bakbenen efter varandra lite för snabbt. Måste få till en jämn takt. Vilket vi plockade med på lediga stunder och jag fick till och med lite back-kryp när jag och Narni tog fram klickern en kväll. Det blir nog bra!
På eftermiddagen körde vi Hopp-Sitt och Skall och det gick bra. Tekniken var bra och inget att förbättra direkt på något, skallet var jämnt och kraftigt och hon sitter stilla utan att tjuva.
Min duktiga vovve!!
Även på stegförflyttningarna fick vi väl godkänt, och jag fick beröm för att jag jobbade bra med hunden i svängarna, vilket jag verkligen behövde efter prövningarna.

Däremot under dagen fick Narni ett par små fläppryck (svansen mellan benen och flykttendenser), och vid ett tillfälle nosade hon på Åsas ryggsäck. Åsa frågar mej om jag tror att hon reagerar på hennes älgkött som hon hade i väskan... fick låna en bit som jag fick henne att äta efter en stund... Svansen höll sig dock i under ryggnivå resten av dagen, och vi fick även avstå från belgarrace och kennelkamp på kvällen. Stoppade henne i husvagnen istället för att ha nån hund kvar inför onsdagen... Hm... Jädrans skit.

Onsdag.
Reaplanshunden återvände!
Vi pratar tävlingsträning kontra belöningsträning och jag tror att mitt huvud börjar bli relativt klar med hur jag skall göra.
Jag måste ta bort hennes knasiga förväntan på intransporten, så att hon istället tänker "nästa moment". Så vi kör ett kort fritt följ in på plan, med enbart omklappning, därefter en kort inkallning med hopp-och-bus-slut. Det blev SKITBRA. Och magkänslan jublade. Så skall det vara!
På eftermiddagen åkte vi till Västerviks BK. Emma följde med och var fotograf, kanske fick hon till nån bild som jag lägger ut sen isåfall (mobilt bredband). Där körde vi med nästan samma upplägg fast med godisbelöning när hon gick fint. Hon visade direkt vid ingång på plan sitt frustrationsbeteende och Anders förstod direkt vad jag menade. (!!!! YES! Äntligen!)
Han ville att jag skulle bli tydligare i tillsägelsen, och snabbare. Hon har lärt in (med min hjälp eller ohjälp vilket man vill) att först titta bort med blicken - sen vrider hon huvudet. Jag säger till först när hon vrider bort huvudet och då är det försent! Hon har redan glömt att hon tittade bort!!! Och svarar med försvarsbeteende!
Så himla solklart, nu när man ser det själv! Så redan när blicken börjar flacka - NEJ! Och händer det igen - BLI FÖRBANNAD.... Man kan ju bli gråtfärdig av lättnad... Min magkänsla på att jag måste ge henne en propp har varit rätt - men jag har sagt till försent! Och så har jag berömt lite för dåligt - eftersom vi inte kommit så långt - eftersom hon inte har förstått... !
Vi hade helt enkelt hamnat i den där gråzonen mitt elleman rätt och fel, och med Anders hjälp fick jag styr på hur hon skall se ut när hon gör rätt och allt blev hur rätt som helst! Och Narni blev glad och då blir jag glad och vips så är det UNDERBART HÄRLIGT att träna hund igen!
Vi avslutade med en apportering som gick kanonfint - galopp ut och galopp in och sen sprang vi av plan - lyckliga och glada.

Torsdag.
Tema framåtsändande. Ja, det värsta momentet av dom alla... Narni har ju haft en period av vinglighet där hon gått som en sopa, och gruppen har blivit som en inlärd "vägg" som man måste ta sig förbi. Hon har även fått en "tittighet" i momentet där hon plockar på sig nån form av förväntan när gruppen står på plats och blir stirrig. Så under en period har jag skitit i tempo och växling och bara kört punkter på fullt djup, och avslutat med lek i varje ända.
Vi backade i träningen med att lägga ut en hjälp i ändan, och Anders höll med om att jag skulle köra hela momentet, med punkter i varje ända, men att jag måste kräva ett stopp innan gruppen. Han höll även med om att 3m innan gruppen är bra att växla på en sån snabb hund. Jag kan gott kräva stoppet - och bli förbaskad om hon inte stannar - så länge jag har en utlagd boll i andra ändan. (där skällde han på mig att jag var mjäkig :-))
Så vi körde Framåt - STANNA (med krav NEJ!!!) - Sakta - och varsågod-ta-bollen + lek.
Och Narni gick verkligen jättefint på framåtsändandet med denna hjälpen, och Anders var nöjd med hur det såg ut och tyckte det var ett bra intränat framåtsändande som det såg ut idag. Kul!!

Fredag.
Gjorde misstaget att dricka lite för mycket rosévin på grillkvällen på torsdagen, och det tog ett par timmar innan mitt huvud vaknade till ordentligt... Slöseri på träningstid! :-)). Många var nog lite dämpade och trötta efter allt koncentrerande och massa nattsudd.
Vi körde lite blandade övningar, platsliggande och jaktinkallning och vips så var klockan dags att åka hem. Veckan har rusat iväg!

Vi fick lite feedback med oss hem jag och Narni som vi skall försöka komma ihåg:
- Öka kraven + Öka motivationen på fria följet
- Halvbra är inte okej
- Bekräfta snabbt!
- Var bestämd på kravet att hon skall stanna i gruppen - tills att vi får ett spontant stopp eller växling.

Både jag och Narni har lärt oss massor, och framför allt fått hjälp att komma ur vårt dödläge med gruffandet! Att hon blir lite fläpp då och då får jag väl lära mej att leva med... (Och försöka få en pencillinkur till, men det är en annan historia).

Vi tackar för en härlig lägervecka med alla dessa duktiga härliga människor och hundar!

Kram // Carina & Narni

Sisters in crime

Två väluppfostrade tervar vilar så snällt i värmen...
Eller....

Kom igen syrran!!! Ge gärnet!

Men... Vart skall du hän Rusabusa?

Plums!!!!!

Mmmmmmm vad skönt! Vågar du inte bada storsyrran?

Badkruka! Badkruka!