Hej hej
Ni har väl allesammans slutat att logga in här på min lilla blogg, men jag skriver lite ändå :-)
Jag har faktiskt inte flyttat till nästa Galax, även om man kunde tro det...
Däremot så har jag kastat om rejält i livet, slängt Facebook överbord, och numera är datorn avstängd nästan all min lediga tid. Den ägnar jag åt min familj, Narni och mej själv. Läxläsning. Matlagning. Disk och Tvätt. Och sen är dagarna slut.
Ibland undrar jag om allt flängande, hundtränande, klubbjobb, och allt meck från alla år, överhuvudtaget har gett någonting alls? Var det värt priset? Har inte kommit fram till något svar ännu.. filosofen fortsätter fundera.
Narni då? Jo, Narni är numera fullt frisk, glad och skuttig. Fysiskt i allafall.
Psykiskt är lite sämre... inte riktigt hemma på övervåningen. Åt det senila hållet, och känslig för att byta miljö eller förutsättningar, då går hon igång och stressar. Så länge man gör sina vanliga rutiner och lunkar på i vardagen så är hon glad och nöjd och mår fint. Förändrar man för mycket, så blir det pannkaka. Så vi ägnar oss åt att promenera, precis sådär som vanliga hundägare gör.
Och på jobbet rullar det på, fick ytterliggare förlängt, har tappat räkningen på antalet förlängningar, och nu har jag kontrakt till 28 februari 2011, och jag skall inte sticka under stol med att det hade varit skönt att få fast tjänst så att man kan slappna av... Jobbet i sig är SKITKUL och vi står inför en omorganisation och byte av affärssystem och det skall bli hur kul som helst att få vara med i den processen!
Har till och med fått vara med på hemsidan:
www.najad.se/pages/interviews-najad-customer-support
Och hundluckan & guldfisken då?
Jo, guldfisken kan nu gå ut och in, men går sällan ut om ingen följer med henne. Ingen idé att vara ute själv, tycks hon tänka. Men, peppar peppar, inget kiss och bajs inne längre! Vissa dagar är vi inte hemma förrän sex-tiden, och det känns väldigt skönt att veta att hon klarar sig själv.
Den riktigt smarta i familjen är väl isåfall katten, som har lärt sig att gå in genom hundluckan! Första natten det hände höll jag på att göra på mej av skräck. Det slår i hundluckan - lyset tänder (rörelsevakt)... och hunden ligger brevid mej!!! Fy bubblan! Men så hör jag kattens förtjusta knaprande av kattmat i köket och kom på att jag släppte ut henne på kvällen! Fantastiskt!
Kram från Carina & Narni Goldfish & Ebba Smartcat
lördag 20 november 2010
söndag 19 september 2010
Guldfisken
Hej igen!
Nä, guldfisken kan fortfarande inte gå ut genom hundluckan om hon inte får uttryckliga order härom. I morses blev jag så trött på henne att jag formligen tryckte ut henne genom luckan, sen har hon fart igenom den i rena skräcken hela dagen... antingen kom vi över puckeln, eller så har jag saboterat all träning... framtiden får utvisa!
I fredags kom domen i stämningsmålet som vi haft på halsen, och med en suck konstaterar jag att det finns rättvisa i världen. Snart två (långa) år efter att vi fick denna stämning på halsen av våra kära kusiner kring en ärvd sjöbod, så var det äntligen klart.
Även tingsrättens 3-domare, plus konsulterade proffesorer på hög nivå, tycker att ingånga avtal skall gälla, och man kan inte bluffa sig ur överenskommelser bara för att man blivit girig. Vi vann alltså jag och bror. Puuuuust.
Här hemma pågår återigen det ständiga uppgraderingsarbetet av vårt gamla hus, och nu har turen kommit till toa och tvättstuga. Vi har även fått ta tag i värmebiten, och borrat för jordvärme, så det är fullt upp. I morrn kommer firman och installerar och sen håller vi tummarna för att det verkligen fungerar!
Nä, nog för denna dagen, nu är datortiden över för denna veckan :-)
Kram
Nä, guldfisken kan fortfarande inte gå ut genom hundluckan om hon inte får uttryckliga order härom. I morses blev jag så trött på henne att jag formligen tryckte ut henne genom luckan, sen har hon fart igenom den i rena skräcken hela dagen... antingen kom vi över puckeln, eller så har jag saboterat all träning... framtiden får utvisa!
I fredags kom domen i stämningsmålet som vi haft på halsen, och med en suck konstaterar jag att det finns rättvisa i världen. Snart två (långa) år efter att vi fick denna stämning på halsen av våra kära kusiner kring en ärvd sjöbod, så var det äntligen klart.
Även tingsrättens 3-domare, plus konsulterade proffesorer på hög nivå, tycker att ingånga avtal skall gälla, och man kan inte bluffa sig ur överenskommelser bara för att man blivit girig. Vi vann alltså jag och bror. Puuuuust.
Här hemma pågår återigen det ständiga uppgraderingsarbetet av vårt gamla hus, och nu har turen kommit till toa och tvättstuga. Vi har även fått ta tag i värmebiten, och borrat för jordvärme, så det är fullt upp. I morrn kommer firman och installerar och sen håller vi tummarna för att det verkligen fungerar!
Nä, nog för denna dagen, nu är datortiden över för denna veckan :-)
Kram
lördag 11 september 2010
Att lära en guldfisk gå ut genom en hundlucka?
Hej hej!
Idag har jag gjort det som jag gått och värkt på ett tag. Jag har gått ur Facebook! Det tog emot lite eftersom jag blivit en Bejewell fan, men att vara kvar bara för att få spela lite då och då känns ju rätt meningslöst.
Nu slipper jag även se Ulle ligga överst på sidan varje gång jag loggar in, och få meddelanden som "återuppta kontakten med Ulle" och sån skit.
Nu skall jag ägna fritiden åt annat! Visst, fritid och fritid, allt är ju relativt, men tiden varje kväll mellan 20 då alla måsten är avklarade och 22 då ögonen sluter sig automatiskt är ju ändå två timmar :-), plus en och annan helgdag som inte är vikta till mina andra åtaganden.. som dock minskat avsevärt sista tiden.
Under de senaste veckorna har det varit bråda dagar att få våran bruna fyrbenta IQ guldfisk att gå igenom hundluckan som husse monterat upp i nya tvättstugan.. En riktig guldfisk hade nog lärt sig snabbare! Från i måndags jobbar nämligen även husse på annan ort, även om han i några veckor till är hemma vid 17 tiden, så blir det ur askan i elden i början på oktober när han börjar jobba i Göteborg.... Jag kommer hem vid halv sex och husse vid halv sju på kvällen.... Första ungen kommer hem vid 1430-1500 tiden. En rätt kraftig omställning för en fyra årig hund som varit med matte på jobbet sina första år i livet, därefter med husse på jobbet, och nu skall man helt plötsligt vara hemma helt själv låååånga timmar varje dag. Tur att vi har våra duktiga ungar, som går upp själva och iväg till skolan på morgonen, och turas om att gå hem till hunden på eftermiddagarna! GULDUNGAR!
Vi började med godis... godare godis... kattmat (=diarré). Vi lockade och pockade. Körde med öppen dörr, halvstängd dörr, retning inne och ute, peppa och hetsa, vänta ut, vänta in, bollar och kamptrasor och allt mellan himmel och jord. Guldfiskar kan INTE gå genom hundluckor, sade den ludna wannabeguldfisken ideligen.
En dag i förra veckan på väg till jobbet, backade jag tillbaka ihuvet och frågade mej själv vad jag hade sagt till nån kursare med samma problem på den tiden då jag fortfarande tyckte att jag hade något att tillföra hunderiet... Mmmm. Hur tränade vi stegrädda hundar på den gamla goda tiden... - Milt tvång? Tills att ångesten släppte. Japp! Sagt och gjort. Åkte raka vägen hem och tog hunden i halsband och rumpa, tog sats ända ute i hallen - a la bowling - och tryckte ut henne genom hundluckan. Hunden snubblade snopet ut på andra sidan. Köttbulle och hurrarop. Och så upprepade jag detta 30talet gånger tills att hon sprang före mej ut. Äntligen verkade det ha lossnat.
Men nixpix. Hunden kan gå perfekt ut och in genom luckan nu.... Men bara om man säger till henne!!!!!!! på skarpen. Ibland stoppar hon in huvet i luckan - ångrar sig - drar sig tillbaka och stryper följaktligen sig själv i hundluckan... Idiot.
Därför vågar vi inte heller låna in någon orädd hundkompis som draghjälp i detta stadiet, för då kommer Narni få luckan i huvet och sen går hon ALDRIG i närheten igen.
Anders satte upp en webkamera med rörelsesensor i fredags för att se vad hon gjorde när vi inte var hemma, och den trogna guldfisken travar alltså fram till luckan, stirrar på den, vänder och travar iväg igen. Och en stund senare samma visa. Arton gånger i rad. Pust.
I det läget är vi nu, återstår att se om Tid och Tålamod kan lösa den sista knuten...
En annan grej jag måste dela med mej av är våran nya butler - Harry!!!
Harry är min bästaste vän i hela världen! Efter ett sedvanligt storbråk om vem som skall köra dammsugare och städa jämt, så gick kära äkta maken och köpte en styck Harry.
Harry startar klockan 09:15 varje dag - när bara Narni är hemma, och dammsuger hela undervåningen! Så när vi kommer hem, så är det dammsugit och klart! Så då kan vi änga oss åt vikitgare sysslor än att jaga runt med dammsugarhelvetet var och varannan dag!
Här kommer en liten länk för den som vill ha en egen Harry (nä, det är inte våran katt):
http://www.youtube.com/watch?v=ewdbilSWjaM&feature=related
Kram på er // Carina & Wannabeguldfisk
Idag har jag gjort det som jag gått och värkt på ett tag. Jag har gått ur Facebook! Det tog emot lite eftersom jag blivit en Bejewell fan, men att vara kvar bara för att få spela lite då och då känns ju rätt meningslöst.
Nu slipper jag även se Ulle ligga överst på sidan varje gång jag loggar in, och få meddelanden som "återuppta kontakten med Ulle" och sån skit.
Nu skall jag ägna fritiden åt annat! Visst, fritid och fritid, allt är ju relativt, men tiden varje kväll mellan 20 då alla måsten är avklarade och 22 då ögonen sluter sig automatiskt är ju ändå två timmar :-), plus en och annan helgdag som inte är vikta till mina andra åtaganden.. som dock minskat avsevärt sista tiden.
Under de senaste veckorna har det varit bråda dagar att få våran bruna fyrbenta IQ guldfisk att gå igenom hundluckan som husse monterat upp i nya tvättstugan.. En riktig guldfisk hade nog lärt sig snabbare! Från i måndags jobbar nämligen även husse på annan ort, även om han i några veckor till är hemma vid 17 tiden, så blir det ur askan i elden i början på oktober när han börjar jobba i Göteborg.... Jag kommer hem vid halv sex och husse vid halv sju på kvällen.... Första ungen kommer hem vid 1430-1500 tiden. En rätt kraftig omställning för en fyra årig hund som varit med matte på jobbet sina första år i livet, därefter med husse på jobbet, och nu skall man helt plötsligt vara hemma helt själv låååånga timmar varje dag. Tur att vi har våra duktiga ungar, som går upp själva och iväg till skolan på morgonen, och turas om att gå hem till hunden på eftermiddagarna! GULDUNGAR!
Vi började med godis... godare godis... kattmat (=diarré). Vi lockade och pockade. Körde med öppen dörr, halvstängd dörr, retning inne och ute, peppa och hetsa, vänta ut, vänta in, bollar och kamptrasor och allt mellan himmel och jord. Guldfiskar kan INTE gå genom hundluckor, sade den ludna wannabeguldfisken ideligen.
En dag i förra veckan på väg till jobbet, backade jag tillbaka ihuvet och frågade mej själv vad jag hade sagt till nån kursare med samma problem på den tiden då jag fortfarande tyckte att jag hade något att tillföra hunderiet... Mmmm. Hur tränade vi stegrädda hundar på den gamla goda tiden... - Milt tvång? Tills att ångesten släppte. Japp! Sagt och gjort. Åkte raka vägen hem och tog hunden i halsband och rumpa, tog sats ända ute i hallen - a la bowling - och tryckte ut henne genom hundluckan. Hunden snubblade snopet ut på andra sidan. Köttbulle och hurrarop. Och så upprepade jag detta 30talet gånger tills att hon sprang före mej ut. Äntligen verkade det ha lossnat.
Men nixpix. Hunden kan gå perfekt ut och in genom luckan nu.... Men bara om man säger till henne!!!!!!! på skarpen. Ibland stoppar hon in huvet i luckan - ångrar sig - drar sig tillbaka och stryper följaktligen sig själv i hundluckan... Idiot.
Därför vågar vi inte heller låna in någon orädd hundkompis som draghjälp i detta stadiet, för då kommer Narni få luckan i huvet och sen går hon ALDRIG i närheten igen.
Anders satte upp en webkamera med rörelsesensor i fredags för att se vad hon gjorde när vi inte var hemma, och den trogna guldfisken travar alltså fram till luckan, stirrar på den, vänder och travar iväg igen. Och en stund senare samma visa. Arton gånger i rad. Pust.
I det läget är vi nu, återstår att se om Tid och Tålamod kan lösa den sista knuten...
En annan grej jag måste dela med mej av är våran nya butler - Harry!!!
Harry är min bästaste vän i hela världen! Efter ett sedvanligt storbråk om vem som skall köra dammsugare och städa jämt, så gick kära äkta maken och köpte en styck Harry.
Harry startar klockan 09:15 varje dag - när bara Narni är hemma, och dammsuger hela undervåningen! Så när vi kommer hem, så är det dammsugit och klart! Så då kan vi änga oss åt vikitgare sysslor än att jaga runt med dammsugarhelvetet var och varannan dag!
Här kommer en liten länk för den som vill ha en egen Harry (nä, det är inte våran katt):
http://www.youtube.com/watch?v=ewdbilSWjaM&feature=related
Kram på er // Carina & Wannabeguldfisk
onsdag 28 juli 2010
Oj, dags att damma av bloggen kanske?
Hej på er!
Antar att ni allesammans tröttnat på att logga in här utan att det hänt nåt... Sorry för det, och jag har full förståelse för att ni har glömt bort mej totalt :-)
Hm. För att kortfattat beskriva det hela kan man väl säga att jag måste ha gått/går igenom en rejäl livskris, på gott och ont.
Det är ju många många faktorer som har bidragit till detta, men det som sticker ut är väl i tidsföljd, Narnis sjukdom och pension - en segdragen historia, problem med företag och därpå följande konkurser och byte av jobb efter 17 år, och nu sist och verkligen inte minst, Ulles sjukdom och död.
Allting ställs på sin spets och man får en rejäl käftsmäll. Vad är egentligen viktigt i livet? Kanske svarar vi alla olika, men i mitt fall så har jag prioriterat först familjen och därefter kämpat för tryggheten med att ha ett jobb att gå till, framför allt annat under en period. Bita ihop och jobba på.
Det där med Facebook är en sak som jag verkligen funderar på om jag verkligen vill vara med på längre... Skall jag avsluta mitt konto? Det är ju allt annat än privat nu när man börjar komma upp i några hundra vänner... Man kan ju inte skriva något privat längre?
Men det som värker mest i mej varje gång jag loggar in.... Ulle. Hon finns på två profilbilder på internet, sin egen och en annans persons profilbild. Sin egen profilbild vet vi som har följt henne på bloggen att hon har skrivit texten "Jag väljer att leva" över på sin blogg.
Den andra bilden är tagen under festliga former, och Ulle är allt annat än nykter på den bilden. Alltså först ett rejält hån - Hon valde livet men dog ändå - sitt livs största nederlag... Och sen en bild när hon är rejält berusad... Om hon själv fick välja, skulle hon då välja att vara exponerad för eftervärlden med dessa två bilder? Dagligen?
Eller bilden på kistan som lades ut inom några timmar efter begravningen var över?
Nä, jag kommer nog gå ur facebook alldeles närsomhelst, måste bara ge mej själv lite betänketid, annars kan det ofta gå lite väl fort i svängarna...
På jobbfronten har jag ännu en gång blivit förlängd (!TJOHO!) denna gång till 31 december, och nu har jag bytt inriktning, eftersom min företrädare kommit tillbaka från barnledigheten och då har jag fått hoppa in på eftermarknaden (after sales) och fixa med allt från fakturering till att skapa/förbättra admininstrativa rutiner och annat som behövs lite omvårdnad på, och nu efter semestern skall vi försöka bygga en ny och bredare organisation runt detta. Ända från att jag började på Najad har jag gått och suktat efter denna delen på företaget, som verkligen hamnat i skymundan från byggeriet, så det är väldigt kul faktiskt att jag fick hoppa på detta tåget!
Hoppas nu dom säljer lite bättre med nya båtar så att vi alla kan vara kvar!
Ingen av er som behöver en lyxig segelbåt i 5-15 miljonersklassen :-) att kava runt på de sju haven med?
www.najad.com
Hundfronten då, ja den kommer så här i sluttampen... Ja, vad skall man säga. Narnia är relativt sansad just nu, men hon är liksom inte "hemma" fullt ut. Hon måste ha fått nån skada på nervcellerna i huvet på nåt sätt. Hon är lite som en senil gammal hund till och från faktiskt. På Skara sommarland slog hon sitt rekord i panikångest genom att sitta och yla som en gammal ångvissla i 45 minuter medan jag var iväg med disken... Det tog en stund innan jag kunde placera den konstiga ångvisslan med det lilla konstiga biljudet i början... Oiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii Oiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii Oiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii och så vidare i fyrtiofem fucking minuter.
När jag kom tillbaka (försökte vänta ut henne, men jag kunde ju fan inte stå där som en korkskalle rakt upp och ner bakom husvagnen, folk höll ju på att få öronskador!) så var hon helt dreglig och hysterisk och sov som en död i två timmar därefter. Ja, ja, sånt är livet...
Eller i dag i trädgården, hon kommer med en tennisboll (WOW! Då mår hon bra!) och jag kastar såklart iväg den, hon kommer tillbaka en gång, kastar igen, och då tappar hon plötsligt intresset mitt i ett språng och går iväg för sig själv och så står jag kvar där med sorg i hjärtat. Knäpp helt enkelt. Inte hemma. Hissen går inte ända upp. Ja, ni fattar.
Att åka till klubben. Icke genomförbart. Det skulle vara som att klä av sig naken och gå igenom Skärhamn. Allt engagemang och kärlek jag har satsat på hunderiet sedan 1994 är totalt bortkastat, det var inte mer hållbart än så här. En knäpp hund. Som har 10 år kvar att leva, och vi har ingen möjlighet till ytterligare hund inom de närmsta årten. Snacka om att ha målat in sig i ett hörn.
Som att spela tennis utan rack, man hör ju liksom inte dit längre.
Jag kan ju likaväl ta med mej katten och åka till klubben...
Ja, ja, "tiden får arbeta" säger min kloka pappa jämt, och precis så är det ofta i livet... Tålamod och vänta så att saker får ha sin gång. Inga förhastade beslut som man sedan ångrar.
Tänkte avsluta med en trevlig sak mitt i allt omvälvande livskrisande... SEMESTER!!! Jag har FYRA veckors semester!! BETALD! Helt fantastiskt och ljuvligt. Vecka 29-32, och detta är alltså min andra vecka. Den första var vi iväg med husis på årets premiärrunda, och denna veckan åker vi med Hilma uppåt kusten med mormor och morfar. Anders skall jobba lite och sen vara hemma och snickra på bygget helt utan oss som störande moment, bara svärfar (fniss). När vi återvänder från sjölivet så tar vi husvagnen en sista runda till.
Håll tummarna för att vi får fint väder nu bara, fuskisarna som hade tidig semester kan gott dela med sig lite av solen!
KRAM på er // Carina & SenilNarni
Antar att ni allesammans tröttnat på att logga in här utan att det hänt nåt... Sorry för det, och jag har full förståelse för att ni har glömt bort mej totalt :-)
Hm. För att kortfattat beskriva det hela kan man väl säga att jag måste ha gått/går igenom en rejäl livskris, på gott och ont.
Det är ju många många faktorer som har bidragit till detta, men det som sticker ut är väl i tidsföljd, Narnis sjukdom och pension - en segdragen historia, problem med företag och därpå följande konkurser och byte av jobb efter 17 år, och nu sist och verkligen inte minst, Ulles sjukdom och död.
Allting ställs på sin spets och man får en rejäl käftsmäll. Vad är egentligen viktigt i livet? Kanske svarar vi alla olika, men i mitt fall så har jag prioriterat först familjen och därefter kämpat för tryggheten med att ha ett jobb att gå till, framför allt annat under en period. Bita ihop och jobba på.
Det där med Facebook är en sak som jag verkligen funderar på om jag verkligen vill vara med på längre... Skall jag avsluta mitt konto? Det är ju allt annat än privat nu när man börjar komma upp i några hundra vänner... Man kan ju inte skriva något privat längre?
Men det som värker mest i mej varje gång jag loggar in.... Ulle. Hon finns på två profilbilder på internet, sin egen och en annans persons profilbild. Sin egen profilbild vet vi som har följt henne på bloggen att hon har skrivit texten "Jag väljer att leva" över på sin blogg.
Den andra bilden är tagen under festliga former, och Ulle är allt annat än nykter på den bilden. Alltså först ett rejält hån - Hon valde livet men dog ändå - sitt livs största nederlag... Och sen en bild när hon är rejält berusad... Om hon själv fick välja, skulle hon då välja att vara exponerad för eftervärlden med dessa två bilder? Dagligen?
Eller bilden på kistan som lades ut inom några timmar efter begravningen var över?
Nä, jag kommer nog gå ur facebook alldeles närsomhelst, måste bara ge mej själv lite betänketid, annars kan det ofta gå lite väl fort i svängarna...
På jobbfronten har jag ännu en gång blivit förlängd (!TJOHO!) denna gång till 31 december, och nu har jag bytt inriktning, eftersom min företrädare kommit tillbaka från barnledigheten och då har jag fått hoppa in på eftermarknaden (after sales) och fixa med allt från fakturering till att skapa/förbättra admininstrativa rutiner och annat som behövs lite omvårdnad på, och nu efter semestern skall vi försöka bygga en ny och bredare organisation runt detta. Ända från att jag började på Najad har jag gått och suktat efter denna delen på företaget, som verkligen hamnat i skymundan från byggeriet, så det är väldigt kul faktiskt att jag fick hoppa på detta tåget!
Hoppas nu dom säljer lite bättre med nya båtar så att vi alla kan vara kvar!
Ingen av er som behöver en lyxig segelbåt i 5-15 miljonersklassen :-) att kava runt på de sju haven med?
www.najad.com
Hundfronten då, ja den kommer så här i sluttampen... Ja, vad skall man säga. Narnia är relativt sansad just nu, men hon är liksom inte "hemma" fullt ut. Hon måste ha fått nån skada på nervcellerna i huvet på nåt sätt. Hon är lite som en senil gammal hund till och från faktiskt. På Skara sommarland slog hon sitt rekord i panikångest genom att sitta och yla som en gammal ångvissla i 45 minuter medan jag var iväg med disken... Det tog en stund innan jag kunde placera den konstiga ångvisslan med det lilla konstiga biljudet i början... Oiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii Oiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii Oiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii och så vidare i fyrtiofem fucking minuter.
När jag kom tillbaka (försökte vänta ut henne, men jag kunde ju fan inte stå där som en korkskalle rakt upp och ner bakom husvagnen, folk höll ju på att få öronskador!) så var hon helt dreglig och hysterisk och sov som en död i två timmar därefter. Ja, ja, sånt är livet...
Eller i dag i trädgården, hon kommer med en tennisboll (WOW! Då mår hon bra!) och jag kastar såklart iväg den, hon kommer tillbaka en gång, kastar igen, och då tappar hon plötsligt intresset mitt i ett språng och går iväg för sig själv och så står jag kvar där med sorg i hjärtat. Knäpp helt enkelt. Inte hemma. Hissen går inte ända upp. Ja, ni fattar.
Att åka till klubben. Icke genomförbart. Det skulle vara som att klä av sig naken och gå igenom Skärhamn. Allt engagemang och kärlek jag har satsat på hunderiet sedan 1994 är totalt bortkastat, det var inte mer hållbart än så här. En knäpp hund. Som har 10 år kvar att leva, och vi har ingen möjlighet till ytterligare hund inom de närmsta årten. Snacka om att ha målat in sig i ett hörn.
Som att spela tennis utan rack, man hör ju liksom inte dit längre.
Jag kan ju likaväl ta med mej katten och åka till klubben...
Ja, ja, "tiden får arbeta" säger min kloka pappa jämt, och precis så är det ofta i livet... Tålamod och vänta så att saker får ha sin gång. Inga förhastade beslut som man sedan ångrar.
Tänkte avsluta med en trevlig sak mitt i allt omvälvande livskrisande... SEMESTER!!! Jag har FYRA veckors semester!! BETALD! Helt fantastiskt och ljuvligt. Vecka 29-32, och detta är alltså min andra vecka. Den första var vi iväg med husis på årets premiärrunda, och denna veckan åker vi med Hilma uppåt kusten med mormor och morfar. Anders skall jobba lite och sen vara hemma och snickra på bygget helt utan oss som störande moment, bara svärfar (fniss). När vi återvänder från sjölivet så tar vi husvagnen en sista runda till.
Håll tummarna för att vi får fint väder nu bara, fuskisarna som hade tidig semester kan gott dela med sig lite av solen!
KRAM på er // Carina & SenilNarni
tisdag 22 juni 2010
Världens bästa Ulle
Midsommar 2009 - Apelviken Varberg.Den 10 juni 2010, förlorade Ulle kampen mot cancern... Även om jag förstod att det skulle komma, så kom insikten som en rak höger. Det är inte meningen att man skall dö när man är 37 år gammal och ens barn förlorar sin mamma. Och absolut inte Ulle. Den varmaste, tålmodigaste, ödmjukaste, underbaraste människan jag känt.
Året var 1995 och en prövapådag i spår. Jag satt på första bänkraden i TJBKs gamla klubbstuga (den fyrkantiga röda) och Ulle satt på raden snett bakom. När dagen var slut frågade kursledaren (säkert Tord, även han numera bland änglarna i Nangijala Brukshundklubb), om det var någon som var intresserad av att träna mera spår. Jag och Ulle räckte upp handen, och på den vägen var det. Det var liksom som om två likadana själar hittade varandra i mörkret och lampan tändes.
Visst har intressena ibland spretat åt olika håll, barn, familj och livet kräver sitt, och i långa perioder har vi varit upptagna på varsitt håll, men alltid nära i tanken, bara ett telefonsamtal, sms eller mail bort. Nu finns hon inte längre på sms-avstånd, och saknaden är enorm..
Sista gången vi träffades (förutom vid sjukbädden) var på nyårsafton, och jag har ett väldigt tydligt minne av en lycklig och strålande Ulle som berättar att hon skall flytta till Skåne. Livet såg ut att äntligen ordna sig, och jag drog väl djup suck eller två i smyg, avundsjuk (jo det är sant) på David som "norpade" henne till sitt underbara Skåne. Men såklart unnade jag henne all lycka och så här i efterhand tackar jag högre makter för att hon fick ha ett underbart halvår (nästan) hos sin älskade David, och fick precis den stötta och medkänsla hon behövde för att bearbeta och bli tillfreds med sin sjukdom och livets lott.
Jag kommer aldrig att glömma dig, ditt härliga skratt och ödmjuka sätt att vara.
Det kommer att bli sorgliga midsomrar framöver, utan dig.
Du fattas mig, Ulle.
Vi ses i Nangijala // KRAM Carina
lördag 15 maj 2010
Tråkig blogg
Ja, tråkigare blogg får man nog leta efter... Ni som inte vill ha ett nerköp, gå till nån annans blogg och läs just idag...
Det är ju helt enkelt så att "Carina & Narni" konceptet har utraderats.... eller iallafall minimerats till några okomplicerade promenader, kloklipp, pälsvård och soffmys. En och annan boll kastad i trädgården på sin höjd. Thats it. En helt vanlig hundvardag kan tänkas för den som inte vet bättre.
Så "Carina och Narnis blogg" har helt enkelt inget att skriva om, och kommer väl aldrig mer att få något att skriva om heller vad det verkar.
Kanske får jag döpa om den till Carinas Blogg... Har inte riktigt sörjt färdigt min hundträningsfritid, så det får vänta lite till.
Bokade mej på klubblägret som är nu i helgen, när Narni var som friskast i höstas/vintras, och såg fram emot det hela, men eftersom det bekanta Hakan-I-Asfalten-Syndromet återkom med oförminskad islagskraft, så fick jag avboka. Att genomlida ett läger utan en hund/med en som kan fläppa ur när man minst anar det, är ju lika med att rätta lottoraden utan att man lämnat in...
Åkte upp och hälsade på dom andra i går, men det gjorde väl om möjligt saker och ting ännu jobbigare. Kände mej väldigt malplacerad. Ont i magen från parkeringen hemma och hela vägen dit. Sen träffa alla både helkänningar och halvkänningar och hålla modet uppe medan jag berättar om Narni och läget. Femtio frågor och inga bra svar.
Köpa ny valp? -Nja, jag kan inte ha en valp just nu,
1. på grund av att jag jobbar som en råtta, minst fram till 30 juni och därefter vet jag INGENTING, förutom att jag skall fräscha upp matte på halvfart under sommaren.
2. kan inte ha Narni som valpvakt, eftersom hon ena sekunden är lugn och sansad, men i nästa springer runt som en dåre i huset, dreglar, stressar och har sig. Och sånt smittar asfort.
Ta över en vuxen hund? Nej, det vill jag inte. Skall jag ha en ny hund så vill jag vara med på hela tåget från början, och sedan köpa hos en kennel där det finns hjälp att få, sommarläger, ångerrätt, osv.
Träna Narni utan krav? Nej, det går inte. Jag får ta mej i kragen varje gång. Är så otroligt besviken på tillvaron och tillfälligheterna och ovissheterna i denna sjukan så jag kan inte se att det leder någon vart alls. Och jag är dessutom besviken på Narni själv, stackarn... (jag vet att det inte är hennes fel!) Men varje tendens till fläppryck/undanmanöver/flykttendens är som ett slag på käften, för att vara helt ärlig. Och med lite klassisk betingning vet vi hur sånt fungerar efter några trial-and-error... Endast error dessutom.
ALinstruktörsutbildningen sjunger på sista veckan, och mitt fantastiska gäng tar examen nästa söndag, och det med blandade känslor från min sida...
Därefter har jag en känsla av att jag inte kommer sätta foten på brukshundklubben på väldigt länge. Speciellt med gårdagens känsla av totalt misslyckande och malplacering. Såg från ett helikopterperspektiv hur jag satt där med min sorg och kom ihåg nånstans i bakhuvudet hur roligt jag brukade tycka det var att disktuera hund och hundträning... Otroligt sorgligt. Och varför utsätter jag mej hela tiden för detta? Gnubba nederlag i fejlan hela tiden? Är jag helt dum i huvet?
Det kanske är dags att förlika sig med tanken på att ta en rejäl paus... Såpass länge att det finns möjlighet till att utöka hundflocken med en till... Och det kan ju bli om ett halvår, likaväl som flera år...
Usch så deppigt.
Bläääääk // Carina
Det är ju helt enkelt så att "Carina & Narni" konceptet har utraderats.... eller iallafall minimerats till några okomplicerade promenader, kloklipp, pälsvård och soffmys. En och annan boll kastad i trädgården på sin höjd. Thats it. En helt vanlig hundvardag kan tänkas för den som inte vet bättre.
Så "Carina och Narnis blogg" har helt enkelt inget att skriva om, och kommer väl aldrig mer att få något att skriva om heller vad det verkar.
Kanske får jag döpa om den till Carinas Blogg... Har inte riktigt sörjt färdigt min hundträningsfritid, så det får vänta lite till.
Bokade mej på klubblägret som är nu i helgen, när Narni var som friskast i höstas/vintras, och såg fram emot det hela, men eftersom det bekanta Hakan-I-Asfalten-Syndromet återkom med oförminskad islagskraft, så fick jag avboka. Att genomlida ett läger utan en hund/med en som kan fläppa ur när man minst anar det, är ju lika med att rätta lottoraden utan att man lämnat in...
Åkte upp och hälsade på dom andra i går, men det gjorde väl om möjligt saker och ting ännu jobbigare. Kände mej väldigt malplacerad. Ont i magen från parkeringen hemma och hela vägen dit. Sen träffa alla både helkänningar och halvkänningar och hålla modet uppe medan jag berättar om Narni och läget. Femtio frågor och inga bra svar.
Köpa ny valp? -Nja, jag kan inte ha en valp just nu,
1. på grund av att jag jobbar som en råtta, minst fram till 30 juni och därefter vet jag INGENTING, förutom att jag skall fräscha upp matte på halvfart under sommaren.
2. kan inte ha Narni som valpvakt, eftersom hon ena sekunden är lugn och sansad, men i nästa springer runt som en dåre i huset, dreglar, stressar och har sig. Och sånt smittar asfort.
Ta över en vuxen hund? Nej, det vill jag inte. Skall jag ha en ny hund så vill jag vara med på hela tåget från början, och sedan köpa hos en kennel där det finns hjälp att få, sommarläger, ångerrätt, osv.
Träna Narni utan krav? Nej, det går inte. Jag får ta mej i kragen varje gång. Är så otroligt besviken på tillvaron och tillfälligheterna och ovissheterna i denna sjukan så jag kan inte se att det leder någon vart alls. Och jag är dessutom besviken på Narni själv, stackarn... (jag vet att det inte är hennes fel!) Men varje tendens till fläppryck/undanmanöver/flykttendens är som ett slag på käften, för att vara helt ärlig. Och med lite klassisk betingning vet vi hur sånt fungerar efter några trial-and-error... Endast error dessutom.
ALinstruktörsutbildningen sjunger på sista veckan, och mitt fantastiska gäng tar examen nästa söndag, och det med blandade känslor från min sida...
Därefter har jag en känsla av att jag inte kommer sätta foten på brukshundklubben på väldigt länge. Speciellt med gårdagens känsla av totalt misslyckande och malplacering. Såg från ett helikopterperspektiv hur jag satt där med min sorg och kom ihåg nånstans i bakhuvudet hur roligt jag brukade tycka det var att disktuera hund och hundträning... Otroligt sorgligt. Och varför utsätter jag mej hela tiden för detta? Gnubba nederlag i fejlan hela tiden? Är jag helt dum i huvet?
Det kanske är dags att förlika sig med tanken på att ta en rejäl paus... Såpass länge att det finns möjlighet till att utöka hundflocken med en till... Och det kan ju bli om ett halvår, likaväl som flera år...
Usch så deppigt.
Bläääääk // Carina
lördag 1 maj 2010
En dag på stan
Igår hade jag och Eva och våra två goa tonårsdamer en heldag på stan.
Vi började med en shoppingrunda för att inhandla diverse avslutningskläder mm, och sen hade vi bokat tjejerna på "Model för en dag" där dom fick varsin makover medan vi spankulerade i affärer i Nordstan. När vi kommer tillbaka möts vi av två "vuxna damer" och ett helt gäng med vackra bilder! Oj så dyrt men shit så kul!
Här kommer några exempel: (helt otroligt, men detta är faktiskt min lilla dotter, vips vuxen!)
tisdag 27 april 2010
Samma morron olika hundar?
Hej hej!
En annan liten anekdot till "Knäpphundshistoriken".
(obs, jag tar inte illa upp om ni inte orkar läsa om eländet... men jag måste skriva av mej och bevara för framtiden)
Narnia är ju med husse på jobbet (när inte mormor är hundvakt när husse är på jobb)
Vanligtvis:
09:00 Morronkaffe med gubbarna.
Ett gäng med 5-8 goa gubbar träffas varje morgon och fikar tillsammans. Narni kliver runt hos alla och blir klappad/gosad och får diverse kaffebröd tilldelas. När dom inte klappar så buffar hon på gubbarna tills dom gör det. Alla älskar Narnia och hon själv RUSAR upp för trappan för att vara först i fikarummet varje morron.
När hon inte får fler bullar och kel går hon och lägger sig brevid ett kylskåp längst in i rummet.
Idag:
09:00
Narnia springer före upp för trappan. En av stammisarna sitter redan på plats och dricker kaffe. Narnia boffar till - och Husse möter Narnia i trappan - då hon flyr i vild panik nerför trappan. Där blir hon stående och stirrar upp i trappan. Alla gubbarna försöker få henne att komma tillbaka men hon står kvar där nere. Husse ber alla låta henne vara och alla börjar fika.
Efter en stund kommer hon sakta upp för trappan och travar fram och tillbaka längs ena väggen. En av stammisarna lockar med en bulle ( i vanliga fall hade hon slukat både bullen och halva handen), men hon går inte ens fram. Efter en stund lägger hon sig under husses stol (där hon ALDRIG har legat förut), nära utgången. När fikat är slut springer Narni först ut.
Alla gubbarna är helt förstummade och undrar om detta verkligen är samma hund...
Fler exempel från samma dag:
Glasmästarn kommer - får sig en rejäl utskällning av en rabiat terv.
Fraktnissen kommer - Narni välkommar honom, är tyst och låter sig klappas och är nöjd.
Idag har dock veterinären hört av sig och vi skall köra en ny pencillinkur. Däremot så har hon fått nys om ett annat sätt att testa borelia, nåt prov som skall skickas utomlands före och efter medicinering, så det skall vi göra. Om försäkringsbolaget hänger på vill säga.
Hon hade även pratat med kollegor, och vidareförmedlade den bistra nyheten att dom här hundarna som får tillbaka symptomen, ofta håller på så här resten av sitt liv. Inga nyheter kanske, men ändå.
Kram kram
En annan liten anekdot till "Knäpphundshistoriken".
(obs, jag tar inte illa upp om ni inte orkar läsa om eländet... men jag måste skriva av mej och bevara för framtiden)
Narnia är ju med husse på jobbet (när inte mormor är hundvakt när husse är på jobb)
Vanligtvis:
09:00 Morronkaffe med gubbarna.
Ett gäng med 5-8 goa gubbar träffas varje morgon och fikar tillsammans. Narni kliver runt hos alla och blir klappad/gosad och får diverse kaffebröd tilldelas. När dom inte klappar så buffar hon på gubbarna tills dom gör det. Alla älskar Narnia och hon själv RUSAR upp för trappan för att vara först i fikarummet varje morron.
När hon inte får fler bullar och kel går hon och lägger sig brevid ett kylskåp längst in i rummet.
Idag:
09:00
Narnia springer före upp för trappan. En av stammisarna sitter redan på plats och dricker kaffe. Narnia boffar till - och Husse möter Narnia i trappan - då hon flyr i vild panik nerför trappan. Där blir hon stående och stirrar upp i trappan. Alla gubbarna försöker få henne att komma tillbaka men hon står kvar där nere. Husse ber alla låta henne vara och alla börjar fika.
Efter en stund kommer hon sakta upp för trappan och travar fram och tillbaka längs ena väggen. En av stammisarna lockar med en bulle ( i vanliga fall hade hon slukat både bullen och halva handen), men hon går inte ens fram. Efter en stund lägger hon sig under husses stol (där hon ALDRIG har legat förut), nära utgången. När fikat är slut springer Narni först ut.
Alla gubbarna är helt förstummade och undrar om detta verkligen är samma hund...
Fler exempel från samma dag:
Glasmästarn kommer - får sig en rejäl utskällning av en rabiat terv.
Fraktnissen kommer - Narni välkommar honom, är tyst och låter sig klappas och är nöjd.
Idag har dock veterinären hört av sig och vi skall köra en ny pencillinkur. Däremot så har hon fått nys om ett annat sätt att testa borelia, nåt prov som skall skickas utomlands före och efter medicinering, så det skall vi göra. Om försäkringsbolaget hänger på vill säga.
Hon hade även pratat med kollegor, och vidareförmedlade den bistra nyheten att dom här hundarna som får tillbaka symptomen, ofta håller på så här resten av sitt liv. Inga nyheter kanske, men ändå.
Kram kram
lördag 24 april 2010
Ditt o datt
Hej hej
Läget här är rätt oförändrat än så länge, möjligtvis med undantag att Narnia har några bra dagar, och då börjar man undra om man är schizofren...
Min lilla mamma som får stå ut med mesta knäppigheterna har skrivit ett litet brev som jag har skickat till veterinären för att understryka hur även andra upplever Narnia som knäpp.. Detta för att jag har en känsla av att veterinären inte tror på mej.
När jag är där så är hon ju som vanligt, och man kan inte förutsäga fläpperierna alls. Och jag kan ju inte tvinga veterinären att följa med hem tills att fröken behagar att bli knäpp...
Och knäpp är relativt, en främmande person kan ju inte veta hur en o-knäpp Narnia är... En terv är ju en terv och har ett rykte som heter duga här på västkusten..
Även om jag har filmat henne när hon är vanlig, så är det jävligt svårt att vara beredd med filmkameran när hon är knäpp.
Så här skrev iallafall lilla mamman:
Narnia (min beskrivning av- och mina upplevelser av Narnias problem)
Söndag den 18 april,
matte Carinas födelsedagskaffe på eftermiddagen vid 16-tiden.
Jag steg in genom ytterdörren. Narnia stod lutad mot Carinas ben. Huvudet nedsänkt, svansen rakt ut stel som en pinne. Hon vädrade mot mig och verkade inte känna igen mig, morrade dovt. Jag småsnackade lite med henne och hon slutade morra men viftade inte på svansen utan flydde in under bordet. --De flesta situationer vid kaffet slutade under bordet vid Carinas fötter. Om Carina reste sig från bordet för att gå ut i köket bla följde Narnia tätt efter med smygande steg, med svansen hängande rakt ner och med lågt hållet huvud. Narnia vågade inte gå ut och svarade inte på lekinviter från Collien Kjamanta.
Vanligt beteende: Hon står med tassarna på fönsterkarmen och viftar på hela kroppen och när jag kommer in blir jag fullständigt välkomnad med svansviftning blandat med smågny och Narnia försöker på alla sätt visa sin förtjusning över besöket. /Den andra hundkompisen och hon jagar varandra runt huset varv efter varv med små flämtpauser på gräsmattan då och då.
Måndag den 19 april.–
Jag hämtar Narnia kl 8. Hon hälsar på mig som vanligt med översvallande glädje. Allt verkar vara som vanligt idag, vilket är en lättnad. Hon tar kopplet i munnen med glimten i ögat som vanligt,- hon tycker nog att hon går ut med mig-, istället. Hon är med mig hela dagen tills kl halv fyra. Jag säger att nu skall vi gå, tar på mig jackan, hämtar kopplet och skall fylla på levergods i fickan. Narna luktar på påsen med godiset och får panik, därefter är hon som förbytt, rädd, spattig och nosar hela tiden på allt även på mig. Borta är den glada hunden som varit med mig hela dagen. Blicken stirrar och hon vet inte vart hon vill ta vägen. När vi kom hem till huset ville hon bara in, raka spåret! Jag fick veta att hon kissat inne.
Tisdag den 20 april – jag hämtar Narnia kl 8. Hon hälsar med sin vanliga glädje, skönt. Efter att vi gått en kort runda blev hon låg. När vi kommit in på kontoret var Anders E där och hans kläder luktade lite rök (han hade eldat i trädgården dagen innan). Hon blev genast spänd och avvaktande. Efter en stund la hon sig ner i spänt läge redo att springa men efter ytterligare en stund slappnade hon av och lade sig på sidan och somnade. Man vet aldrig hur dagen blir fortsättningsvis. Något triggar igång beteendet och ofta verkar det vara en lukt. När det händer ute får man passa sig så hon inte rusar ut framför en bil. Man måste ha kopplet dubbelt och tight - hon skenar och när det är som värst hänger hon i kopplet med endast bakbenen i marken hest flämtande och vettskrämd.
Det är fruktansvärt synd om henne och hon plågas verkligen av de här ”panikattackerna”, man ser att hon inte kan kontrollera situationen, blicken blir stirrig, och hon letar febrilt efter någonstans att fly. Jag har aldrig sett något liknande. Jag har svårt att se hur hon plågas av det här.
Med vänlig hälsning
Kerstin Elonsson, Narnias mormor. Skärhamn 2010-04-20
Avslutningsvis så kan jag ju bara säga att om jag själv läst detta så skulle jag kanske på rak arm kasta ur mej något om att "ta bort hunden för sitt eget bästa" och "djurplågeri" och annat, men då måste man ta i beaktande att vips så är hunden som vanligt och det kan gå flera dagar (!) utan minsta tecken till knäpperier...
JAG BLIR SCHIZO!
Väntar fortfarande på veterinärens besked... Försöker ha tålamod och vänta in henne, eftersom jag inte har lust att byta igen och gå igenom samma historier och dra 2års historiken en gång till... Pust...
Kram på er // Carina
Läget här är rätt oförändrat än så länge, möjligtvis med undantag att Narnia har några bra dagar, och då börjar man undra om man är schizofren...
Min lilla mamma som får stå ut med mesta knäppigheterna har skrivit ett litet brev som jag har skickat till veterinären för att understryka hur även andra upplever Narnia som knäpp.. Detta för att jag har en känsla av att veterinären inte tror på mej.
När jag är där så är hon ju som vanligt, och man kan inte förutsäga fläpperierna alls. Och jag kan ju inte tvinga veterinären att följa med hem tills att fröken behagar att bli knäpp...
Och knäpp är relativt, en främmande person kan ju inte veta hur en o-knäpp Narnia är... En terv är ju en terv och har ett rykte som heter duga här på västkusten..
Även om jag har filmat henne när hon är vanlig, så är det jävligt svårt att vara beredd med filmkameran när hon är knäpp.
Så här skrev iallafall lilla mamman:
Narnia (min beskrivning av- och mina upplevelser av Narnias problem)
Söndag den 18 april,
matte Carinas födelsedagskaffe på eftermiddagen vid 16-tiden.
Jag steg in genom ytterdörren. Narnia stod lutad mot Carinas ben. Huvudet nedsänkt, svansen rakt ut stel som en pinne. Hon vädrade mot mig och verkade inte känna igen mig, morrade dovt. Jag småsnackade lite med henne och hon slutade morra men viftade inte på svansen utan flydde in under bordet. --De flesta situationer vid kaffet slutade under bordet vid Carinas fötter. Om Carina reste sig från bordet för att gå ut i köket bla följde Narnia tätt efter med smygande steg, med svansen hängande rakt ner och med lågt hållet huvud. Narnia vågade inte gå ut och svarade inte på lekinviter från Collien Kjamanta.
Vanligt beteende: Hon står med tassarna på fönsterkarmen och viftar på hela kroppen och när jag kommer in blir jag fullständigt välkomnad med svansviftning blandat med smågny och Narnia försöker på alla sätt visa sin förtjusning över besöket. /Den andra hundkompisen och hon jagar varandra runt huset varv efter varv med små flämtpauser på gräsmattan då och då.
Måndag den 19 april.–
Jag hämtar Narnia kl 8. Hon hälsar på mig som vanligt med översvallande glädje. Allt verkar vara som vanligt idag, vilket är en lättnad. Hon tar kopplet i munnen med glimten i ögat som vanligt,- hon tycker nog att hon går ut med mig-, istället. Hon är med mig hela dagen tills kl halv fyra. Jag säger att nu skall vi gå, tar på mig jackan, hämtar kopplet och skall fylla på levergods i fickan. Narna luktar på påsen med godiset och får panik, därefter är hon som förbytt, rädd, spattig och nosar hela tiden på allt även på mig. Borta är den glada hunden som varit med mig hela dagen. Blicken stirrar och hon vet inte vart hon vill ta vägen. När vi kom hem till huset ville hon bara in, raka spåret! Jag fick veta att hon kissat inne.
Tisdag den 20 april – jag hämtar Narnia kl 8. Hon hälsar med sin vanliga glädje, skönt. Efter att vi gått en kort runda blev hon låg. När vi kommit in på kontoret var Anders E där och hans kläder luktade lite rök (han hade eldat i trädgården dagen innan). Hon blev genast spänd och avvaktande. Efter en stund la hon sig ner i spänt läge redo att springa men efter ytterligare en stund slappnade hon av och lade sig på sidan och somnade. Man vet aldrig hur dagen blir fortsättningsvis. Något triggar igång beteendet och ofta verkar det vara en lukt. När det händer ute får man passa sig så hon inte rusar ut framför en bil. Man måste ha kopplet dubbelt och tight - hon skenar och när det är som värst hänger hon i kopplet med endast bakbenen i marken hest flämtande och vettskrämd.
Det är fruktansvärt synd om henne och hon plågas verkligen av de här ”panikattackerna”, man ser att hon inte kan kontrollera situationen, blicken blir stirrig, och hon letar febrilt efter någonstans att fly. Jag har aldrig sett något liknande. Jag har svårt att se hur hon plågas av det här.
Med vänlig hälsning
Kerstin Elonsson, Narnias mormor. Skärhamn 2010-04-20
Avslutningsvis så kan jag ju bara säga att om jag själv läst detta så skulle jag kanske på rak arm kasta ur mej något om att "ta bort hunden för sitt eget bästa" och "djurplågeri" och annat, men då måste man ta i beaktande att vips så är hunden som vanligt och det kan gå flera dagar (!) utan minsta tecken till knäpperier...
JAG BLIR SCHIZO!
Väntar fortfarande på veterinärens besked... Försöker ha tålamod och vänta in henne, eftersom jag inte har lust att byta igen och gå igenom samma historier och dra 2års historiken en gång till... Pust...
Kram på er // Carina
torsdag 15 april 2010
Två steg fram och tvärnit?
Hej hej!
Underbart med vår och värme ute! Måste vara den långa vintern som verkligen får en att kicka igång på våren så här... så underbart det är ute! Att sitta i ett hörn med en bok och en kopp kaffe, ute, att det kan vara så härligt?
Tvärniten då. Hm.. Har vacklat hit och dit om jag skall skriva mer skit i detta ärende, men eftersom bloggen också fungerar som mitt extra minne, så måste jag ju bara...
Narni är knäpp igen.
Ja, thats it.
Förra tisdagen märkte jag det första lilla tecknet. Vi var ute och gick och Narni snöar in på en doftfläck. Kryper ihop, lutar kroppen aningen bakåt och svansen blir hängande rakt ner. Sen blir det inget mer.
Jag tänkte att - Nädu, det där var nog bara mattes hjärnspöken.
Nix. Sen har det sakta men säkert escalerat.
Någon incident en dag, några fler en annan, sen en dag utan någonting.
Det kan visa sig på lite olika sätt...
Skällde på besökande på verkstan en dag.
Morrade åt sin bästa kaffekompis helt plötsligt för han hade keps.
Springer som en galen häst fram och tillbaka utan förklaring på altanen ena sekunden för att andra sekunden vara precis som vanligt.
Nån doft på kontoret gör att hon skäller till och springer ut på bryggan och vill inte gå in.
Barnens kompisar inspekteras noga med nosningar som blir halft hysteriska och kroppen ställer sig i ett visst läge, redo för att springa för allt vad tygen håller.
Det är nån allmän flyktberedskap som startar igång. Hela kroppen spänns på ett speciellt sätt och hon är alltid redo för flykt. Tappar man nåt i golvet så försvinner hunden som en avlöning och så ser man henne inte på en lång stund. Eller om man höjer rösten - tjoff hunden borta.
Har kontaktat min veterinär och hon funderar på om vi skall starta ny kur a la den gamla, eller nått nytt upplägg...
Blir så jäkla trött. Och nu är det nog tyvärr så att efter tredje eller fjärde (har tappat räkningen) gången som den här skiten återvänder, är väl risken stor att det kommr att vara så här.
Och jag fixar inte att träna med henne. Så är det bara.
Jag får lägga allt på is tills att vår tillvaro klarar av en valp.
Narni får bli soffhund.
Och jag orkar inte ens bli ledsen. Nu får det vara nog.
Kram på er // Carina & Narni
Underbart med vår och värme ute! Måste vara den långa vintern som verkligen får en att kicka igång på våren så här... så underbart det är ute! Att sitta i ett hörn med en bok och en kopp kaffe, ute, att det kan vara så härligt?
Tvärniten då. Hm.. Har vacklat hit och dit om jag skall skriva mer skit i detta ärende, men eftersom bloggen också fungerar som mitt extra minne, så måste jag ju bara...
Narni är knäpp igen.
Ja, thats it.
Förra tisdagen märkte jag det första lilla tecknet. Vi var ute och gick och Narni snöar in på en doftfläck. Kryper ihop, lutar kroppen aningen bakåt och svansen blir hängande rakt ner. Sen blir det inget mer.
Jag tänkte att - Nädu, det där var nog bara mattes hjärnspöken.
Nix. Sen har det sakta men säkert escalerat.
Någon incident en dag, några fler en annan, sen en dag utan någonting.
Det kan visa sig på lite olika sätt...
Skällde på besökande på verkstan en dag.
Morrade åt sin bästa kaffekompis helt plötsligt för han hade keps.
Springer som en galen häst fram och tillbaka utan förklaring på altanen ena sekunden för att andra sekunden vara precis som vanligt.
Nån doft på kontoret gör att hon skäller till och springer ut på bryggan och vill inte gå in.
Barnens kompisar inspekteras noga med nosningar som blir halft hysteriska och kroppen ställer sig i ett visst läge, redo för att springa för allt vad tygen håller.
Det är nån allmän flyktberedskap som startar igång. Hela kroppen spänns på ett speciellt sätt och hon är alltid redo för flykt. Tappar man nåt i golvet så försvinner hunden som en avlöning och så ser man henne inte på en lång stund. Eller om man höjer rösten - tjoff hunden borta.
Har kontaktat min veterinär och hon funderar på om vi skall starta ny kur a la den gamla, eller nått nytt upplägg...
Blir så jäkla trött. Och nu är det nog tyvärr så att efter tredje eller fjärde (har tappat räkningen) gången som den här skiten återvänder, är väl risken stor att det kommr att vara så här.
Och jag fixar inte att träna med henne. Så är det bara.
Jag får lägga allt på is tills att vår tillvaro klarar av en valp.
Narni får bli soffhund.
Och jag orkar inte ens bli ledsen. Nu får det vara nog.
Kram på er // Carina & Narni
måndag 5 april 2010
Spänn av kyckling - påsken är över
Hej hej!
För första gången på länge har jag haft mycket ledig tid på min lediga tid :-) Underbart!
På fredag morron bestämde vi oss jag och narniparni att åka och promenera på klubben, och eventuellt eventuellt ta en repa på plan. Sagt och gjort och rätt var det var befann vi oss mitt uppi ett framåtsändande som något så lägligt ställt upp på plan. Och lilla snuttan kommer ihåg nästan allt! Och lite metallapport och rutor och fjärrar till detta så kan vi bara konstatera att min hund är fantastisk, bara att "damma av" efter allt som varit och fortsätta ungefär där vi var för 2,5 år sen när allt brakade åt skogen!
Igår ringer gulle-anna och frågar om vi vill prova på skydd idag, och efter lite jobbmöte på morronkvisten styr vi kosan mot klubben för lite bus och kul med Christoffer, och framförallt få träffa kompisarna igen. Hade ju inga stora förhoppningar på min lilla pruttfia, men ändå att få se hur hon skulle bete sig i leken är ju väldigt intressant.
Alla hundarna var kanonsuperduktiga och slängde sig i trasan som dom aldrig gjort annat. Narni gick mycket bättre än hon gjorde på korningen, tack vare Christoffer som jobbade in henne så fint så hon tillslut inte ens ville gå ifrån honom. Han är fantastisk på att få igång hundarna!
Däremot så är jag ju inte sämre hundmänniska att jag känner igen ett högst tveksamt ämne när jag ser det, och Narni är ju inte den modigaste kniven i lådan om man säger så.
Nippertippig, försiktig, störningskänslig och frågar om lov ideligen. Kampleken är kul men föremålet i sig är inte så jädrans intressant, utan det är leken hon är ute efter, och då främst med mig.
Lite jobbigt för mina kompisar med riktigt bra ämnen allesammans, när alla inser detta faktum. Inte så värst jobbigt för mej själv, jag har ju fått en liten annan approach till livet under det senaste året, så man får ju bara göra sitt bästaste hela tiden, och anpassa sig.
Och jag är alldeles för mycket tävlingsmänniska för att starta skyddsträning och sen inte kunna klara att starta lägreklass utan tokmycket ansträngning, och nedläggning av tid som inte finns. Det skulle vara att putta både mej och Narni över kanten för all framtid.
Nä, vi fokuserar på det vi har tid med just nu = Lydnadsklass, och kanske kan vi starta i trean i sommar / höst när andan faller på, och det skall vi vara nöjda med. Sen kan vi åka och hejja på dom andra tok-duktiga kompisarna på tävling och sola oss i glansen.
Kanske kommer jag och hälsar på i lilla skyddsgruppen - kanske vill dom träna något annat också till och från, vem vet? Och lite lek och bus skadar ju aldrig oavsett.
Kram kram // Carina & Nippernarni
För första gången på länge har jag haft mycket ledig tid på min lediga tid :-) Underbart!
På fredag morron bestämde vi oss jag och narniparni att åka och promenera på klubben, och eventuellt eventuellt ta en repa på plan. Sagt och gjort och rätt var det var befann vi oss mitt uppi ett framåtsändande som något så lägligt ställt upp på plan. Och lilla snuttan kommer ihåg nästan allt! Och lite metallapport och rutor och fjärrar till detta så kan vi bara konstatera att min hund är fantastisk, bara att "damma av" efter allt som varit och fortsätta ungefär där vi var för 2,5 år sen när allt brakade åt skogen!
Igår ringer gulle-anna och frågar om vi vill prova på skydd idag, och efter lite jobbmöte på morronkvisten styr vi kosan mot klubben för lite bus och kul med Christoffer, och framförallt få träffa kompisarna igen. Hade ju inga stora förhoppningar på min lilla pruttfia, men ändå att få se hur hon skulle bete sig i leken är ju väldigt intressant.
Alla hundarna var kanonsuperduktiga och slängde sig i trasan som dom aldrig gjort annat. Narni gick mycket bättre än hon gjorde på korningen, tack vare Christoffer som jobbade in henne så fint så hon tillslut inte ens ville gå ifrån honom. Han är fantastisk på att få igång hundarna!
Däremot så är jag ju inte sämre hundmänniska att jag känner igen ett högst tveksamt ämne när jag ser det, och Narni är ju inte den modigaste kniven i lådan om man säger så.
Nippertippig, försiktig, störningskänslig och frågar om lov ideligen. Kampleken är kul men föremålet i sig är inte så jädrans intressant, utan det är leken hon är ute efter, och då främst med mig.
Lite jobbigt för mina kompisar med riktigt bra ämnen allesammans, när alla inser detta faktum. Inte så värst jobbigt för mej själv, jag har ju fått en liten annan approach till livet under det senaste året, så man får ju bara göra sitt bästaste hela tiden, och anpassa sig.
Och jag är alldeles för mycket tävlingsmänniska för att starta skyddsträning och sen inte kunna klara att starta lägreklass utan tokmycket ansträngning, och nedläggning av tid som inte finns. Det skulle vara att putta både mej och Narni över kanten för all framtid.
Nä, vi fokuserar på det vi har tid med just nu = Lydnadsklass, och kanske kan vi starta i trean i sommar / höst när andan faller på, och det skall vi vara nöjda med. Sen kan vi åka och hejja på dom andra tok-duktiga kompisarna på tävling och sola oss i glansen.
Kanske kommer jag och hälsar på i lilla skyddsgruppen - kanske vill dom träna något annat också till och från, vem vet? Och lite lek och bus skadar ju aldrig oavsett.
Kram kram // Carina & Nippernarni
måndag 29 mars 2010
Snart i mål eller bara halvlek?
Hej hej
Tänkte bara lämna lite livstecken så här på nätet, som jag verkligen inte har prioriterat högt det senaste... Sistaste av sistaste platsen eller nåt...
Narni är friskare än nånsin och gladare än gladast. Underbart!
Jag ser fram emot mina kommande normala arbetstider då jag skall försöka hitta tillbaka till träningen... Har provat lite smått och det är verkligen fantastiskt vad man kan göra med en frisk hund :-)
Däremot så känner jag att reserven för klubb-arbete för min del nog är rätt så uttömt en låååång tid framöver. Den 23 maj skall mina instruktörer ta examen, efter den här hundratimmarsmaratonutbildningen uppe på mina jobb.... och sen är det nån tävling kvar men sen är det långt uppehåll som gäller.
Narnis träning måste få högre rank i prio-listan och då ryker det ett par andra saker i listan, däribland klubben. Sorry.
Annars har jag varit på högskolan i Trollhättan idag och fått lite innanför västen inför hösten. Mitt vikariat på Najad går ut 30 juni, och sen tänker jag plugga på halvfart ekonomi, kursvis, på högskolan. Hoppas bara jag kommer med!
Det sista året har varit som en lång språngmarsch, men nu ser det ut som om jag kan börja skymta målgången för denna distansen i fjärran, och det ska bli underbart skönt att få pusta ut lite grann! Lite blåbärssoppa kanske man kan få slurpa på också?
Kram på er // Carina & Narni
Tänkte bara lämna lite livstecken så här på nätet, som jag verkligen inte har prioriterat högt det senaste... Sistaste av sistaste platsen eller nåt...
Narni är friskare än nånsin och gladare än gladast. Underbart!
Jag ser fram emot mina kommande normala arbetstider då jag skall försöka hitta tillbaka till träningen... Har provat lite smått och det är verkligen fantastiskt vad man kan göra med en frisk hund :-)
Däremot så känner jag att reserven för klubb-arbete för min del nog är rätt så uttömt en låååång tid framöver. Den 23 maj skall mina instruktörer ta examen, efter den här hundratimmarsmaratonutbildningen uppe på mina jobb.... och sen är det nån tävling kvar men sen är det långt uppehåll som gäller.
Narnis träning måste få högre rank i prio-listan och då ryker det ett par andra saker i listan, däribland klubben. Sorry.
Annars har jag varit på högskolan i Trollhättan idag och fått lite innanför västen inför hösten. Mitt vikariat på Najad går ut 30 juni, och sen tänker jag plugga på halvfart ekonomi, kursvis, på högskolan. Hoppas bara jag kommer med!
Det sista året har varit som en lång språngmarsch, men nu ser det ut som om jag kan börja skymta målgången för denna distansen i fjärran, och det ska bli underbart skönt att få pusta ut lite grann! Lite blåbärssoppa kanske man kan få slurpa på också?
Kram på er // Carina & Narni
lördag 20 mars 2010
Oj, sol inne och sol i sinne
Hej hej
Äntligen börjar jag hinna ikapp livet!
Trappar långsamt ner mot mer normala arbetstider och börjar se ljuset i tunneln. Och så en härlig solig promenad i 10 grader plus - och till på köpet hittar vi våran lilla träningsplätt SNÖFRI och mjuk och TORR!
Liten gräsplätt + Boll i fickan och 5 levergodisar + glad hund och solig matte = TRÄNING!!!
Tio minuter senare travar vi iväg hemåt glada och nöjda och vips så känns allting lite lättare!
Min hund är inte fläpp! Hon var SKITDUKTIG! Vi hade kul i hop en stund! Inget gruff och inget morff! Och hon vill TRÄNA MERA!!! TJOHOOOOOO!!
Denna lilla glimt av framtidshopp resulterade oavkortat i en sväng med dammsugarn och ett röj av diskbänken och ändå massa tid över, oj oj oj!
Kram på er och se upp där ute allesammans jag tror baskemej vi är på väg tillbaka!
Äntligen börjar jag hinna ikapp livet!
Trappar långsamt ner mot mer normala arbetstider och börjar se ljuset i tunneln. Och så en härlig solig promenad i 10 grader plus - och till på köpet hittar vi våran lilla träningsplätt SNÖFRI och mjuk och TORR!
Liten gräsplätt + Boll i fickan och 5 levergodisar + glad hund och solig matte = TRÄNING!!!
Tio minuter senare travar vi iväg hemåt glada och nöjda och vips så känns allting lite lättare!
Min hund är inte fläpp! Hon var SKITDUKTIG! Vi hade kul i hop en stund! Inget gruff och inget morff! Och hon vill TRÄNA MERA!!! TJOHOOOOOO!!
Denna lilla glimt av framtidshopp resulterade oavkortat i en sväng med dammsugarn och ett röj av diskbänken och ändå massa tid över, oj oj oj!
Kram på er och se upp där ute allesammans jag tror baskemej vi är på väg tillbaka!
tisdag 2 mars 2010
Dripp dropp
Från taket... och från min förkylda näsa :-)
Ute skiner solen och jag är hemma från jobbet även idag.. Har varit ruskigt förkyld sen i fredags men börjar så smått se ljuset i tunneln. Har dock lock för ena örat vilket skrämmer upp mej lite... Hade öroninflammation för några år sedan och det är INTE kul alls. Käkar alla möjliga dekokter och sprayar vilt med nässprejjen så får vi se vad som händer.
Rätt skönt ändå med en paus i ekorrhjulet... Från 1 mars går jag ner i total arbetstid med 10% och från 1 april 10% till, så därefter är vi nere i mer normala 110% :-) Om inget oförutsätt inträffar... Mitt vikariat på Najad är slut siste juni och just nu är jag lite sugen på att gå in i höst och fördjupa mej i ekonomi på högskolan (på halvfart), men vi får väl se vad som händer.
Min stackars hundblogg skulle ju handla om hundträning, men just detta fenomen lyser med sin frånvaro just nu, på grund av tidsbristen.. Snödjupet gör ju sitt till...
Jag tog mitt förnuft till fånga och hoppade av kursen för Mette efter den där katastrofala inledningen, och det ångrar jag inte en sekund. Bättre att hålla upp helt i träningen tills vardagen återtar mer normal struktur, och därefter kan vi ta nya friska tag, jag och Narni.
Nä, nu skall jag surfa runt på era bloggar och se vad ni har för er!
Kram // Carina & Co
Ute skiner solen och jag är hemma från jobbet även idag.. Har varit ruskigt förkyld sen i fredags men börjar så smått se ljuset i tunneln. Har dock lock för ena örat vilket skrämmer upp mej lite... Hade öroninflammation för några år sedan och det är INTE kul alls. Käkar alla möjliga dekokter och sprayar vilt med nässprejjen så får vi se vad som händer.
Rätt skönt ändå med en paus i ekorrhjulet... Från 1 mars går jag ner i total arbetstid med 10% och från 1 april 10% till, så därefter är vi nere i mer normala 110% :-) Om inget oförutsätt inträffar... Mitt vikariat på Najad är slut siste juni och just nu är jag lite sugen på att gå in i höst och fördjupa mej i ekonomi på högskolan (på halvfart), men vi får väl se vad som händer.
Min stackars hundblogg skulle ju handla om hundträning, men just detta fenomen lyser med sin frånvaro just nu, på grund av tidsbristen.. Snödjupet gör ju sitt till...
Jag tog mitt förnuft till fånga och hoppade av kursen för Mette efter den där katastrofala inledningen, och det ångrar jag inte en sekund. Bättre att hålla upp helt i träningen tills vardagen återtar mer normal struktur, och därefter kan vi ta nya friska tag, jag och Narni.
Nä, nu skall jag surfa runt på era bloggar och se vad ni har för er!
Kram // Carina & Co
lördag 20 februari 2010
Snökaos
Hej hej!
Så vaknade man då upp till ett sällan skådat snödjup! Vet inte om vi har sett så här mycket snö förut över huvud taget?
Första projektet blev att skotta fram dörren så vi kunde komma ut och skotta resten. Ändå har vi försökt hålla undan, men i morse var allt översnöat som om det aldrig vore skottat... I drivorna gick det till låren!
Brevlådan, komposten och soptunnan fick varsin liten gång, och Anders fick köra upp vägen några vändor. Det är drygt 50 meter grusväg som inte skottas (den är för smal för plogbladet) och längst ner mot asfalten bygger plogbilen en vall utan dess like. Har man bra fart så far man igenom vallen i ett snömoln och så är det fix färdigt :-). Med våran gamla Passat hade vi bara fått gilla läget och välja mellan att åka buss till våren kommer, eller lägga 3 dagar på att skotta en framkomlig väg. Så jag tror att vi ALDRIG kommer byta bil! Det är bara att köra! I med 4-hjulsdriften och gasa. Coooooolt!
Huset är som vanligt fullt med ungar, just nu 8 stycken. Alla 8 har åkt pulka ute och alltså är hela hallen belarmat av 8 uppsättningar plaskeblöta jackor, termosar, stövlar, mössor, vantar, halsdukar, och allesammans sitter och dricker varm oboy runt köksbordet med knallröda kinder, sicka goingar!
Men det mest trevliga tillskottet i tillvaron förutom mysfaktorn är ändå den lilla snöormen.
En brun snöorm med svarta öron som syns plöja igenom drivorna med tungan hängande ut i ett lyckligt flin. Utan den minsta tillstymmelse till fläpperier! Nu har hon haft frontline i en hel vecka och utan fläpptendenser!!!!!!! Har inte vågat ropa hej ännu, men efter en hel vecka tror jag att vi kan äntligen lägga fläpperierna till historien och konstatera att det måste ha varit Borelian (eller nån annan av pencillin dödbar bacill av okänd art) som var grundorsaken hela tiden!
Och just nu har snöormen sällskap av sin kusin Kjamanta (collie) och två snöormar ålar sig nu genom drivorna, underbart!
Nä, nog med vila, nu skall jag skotta balkongen innan taket rasar in i huvet när vi sitter på dass.
Kram kram
Så vaknade man då upp till ett sällan skådat snödjup! Vet inte om vi har sett så här mycket snö förut över huvud taget?
Första projektet blev att skotta fram dörren så vi kunde komma ut och skotta resten. Ändå har vi försökt hålla undan, men i morse var allt översnöat som om det aldrig vore skottat... I drivorna gick det till låren!
Brevlådan, komposten och soptunnan fick varsin liten gång, och Anders fick köra upp vägen några vändor. Det är drygt 50 meter grusväg som inte skottas (den är för smal för plogbladet) och längst ner mot asfalten bygger plogbilen en vall utan dess like. Har man bra fart så far man igenom vallen i ett snömoln och så är det fix färdigt :-). Med våran gamla Passat hade vi bara fått gilla läget och välja mellan att åka buss till våren kommer, eller lägga 3 dagar på att skotta en framkomlig väg. Så jag tror att vi ALDRIG kommer byta bil! Det är bara att köra! I med 4-hjulsdriften och gasa. Coooooolt!
Huset är som vanligt fullt med ungar, just nu 8 stycken. Alla 8 har åkt pulka ute och alltså är hela hallen belarmat av 8 uppsättningar plaskeblöta jackor, termosar, stövlar, mössor, vantar, halsdukar, och allesammans sitter och dricker varm oboy runt köksbordet med knallröda kinder, sicka goingar!
Men det mest trevliga tillskottet i tillvaron förutom mysfaktorn är ändå den lilla snöormen.
En brun snöorm med svarta öron som syns plöja igenom drivorna med tungan hängande ut i ett lyckligt flin. Utan den minsta tillstymmelse till fläpperier! Nu har hon haft frontline i en hel vecka och utan fläpptendenser!!!!!!! Har inte vågat ropa hej ännu, men efter en hel vecka tror jag att vi kan äntligen lägga fläpperierna till historien och konstatera att det måste ha varit Borelian (eller nån annan av pencillin dödbar bacill av okänd art) som var grundorsaken hela tiden!
Och just nu har snöormen sällskap av sin kusin Kjamanta (collie) och två snöormar ålar sig nu genom drivorna, underbart!
Nä, nog med vila, nu skall jag skotta balkongen innan taket rasar in i huvet när vi sitter på dass.
Kram kram
söndag 14 februari 2010
Sälen!
Hej hej!
Här kommer lite bildbevis från Sälenveckan!
Vi hade kanonfint väder, endast 1 dag med snöstorm på diagonalen som inte var jättekul uppe på toppen, men då höll vi oss längre ner och försökte ta flera pauser. Barnen blir bättre och bättre på att åka skidor, och klarar även röda backar, om än under protest. Vi hamnade i en "förmodad" blå backe med en vägg mitt i, som både jag och Anton fick svindel av. Måste varit felmätt, eller så är det totala längden delat i lutningen i hela backen som räknas... Men ungarna bet ihop och tog sig ner kanonfint och även jag med mört högerben fick kryssat mej nerför väggen... Det hade inte gått förra året!
Och så har vi viiiiiiiiiiiiiiiiilat oss från stress och jäkt hemmavid... Inte helt lätt dock, och vissa nätter ältade jag mer än lovligt och fick ge mej en mental spark att få tyst på hjärnbabblet! Lägga semestern på att grubbla på allt möjligt, fy skäms!
Och som vanligt hade jag problem med pjäxorna, och bytte 3 gånger... Lika tacksam varje byte att vi hyrde i Lindvallen och inte av någon hemmavid, eller en av dom där Hyr Här! Billigast i Sälen! Nu kunde jag bara svänga in och prova nästa par... Har ju brutit högerfoten för många år sedan och vristen är inte riktigt som den skall.. Borde säkert köpa mej en formgjuten högerpjäxa, men det är så jädrans DYRT...
Hemma igen möttes vi av välmatade hunden och katten som haft lyxsemester med mormor vid spakarna. Perfekt!Narni fick idag sin prov-dos med Frontline... Så håll tummarna... Vägskälet närmar sig med stormsteg....
Antingen blir hon knäpp = jag lägger ner hunderiet och börjar med långpromenader och guldfiskar.
Eller så blir hon inte knäpp = jag vågar satsa på träningen igen.
Hejsvejs // Carina & Narni
lördag 6 februari 2010
SEMESTER!!
Japp.
Här packas för fullt inför morgondagens avfärd till Lindvallen och Gula byn.
Det skall bli så skönt att få pausa lite i villervallan!
Narni och katten skall vara hemma och mormor kommer vara hund o kattvakt. Perfekt.
Den lilla gråa katten har annars drivit oss halvt från vettet under sitt första löp. Jävlar anåda. Har skrikit och ylat som den värsta nästan dygnet runt i tre dagar, tills jag panikartat sladdade förbi Varekil och fick en omgång P-piller. 1 om dagen i 3 dagar, och sen fick vi äntligen lugn och ro! Kattstackarn såg vi inte på ett dygn, hon var helt utslagen hon också.... Maken till kattlöp har jag aldrig sett!!! De andra katterna vi haft har man knappt märkt när dom har löpt...
Skall bli spännande att se hur det går för dom på jobbet en vecka i mina skor... he he he... För första gången någonsin skall någon ta över mina sysslor när jag är borta! Vilken lyx!! Det har alltid varit så att jag fått jobba ikapp så långt det går, och sedan har en enorm hög av jobb när jag kommer tillbaka.
Kanske ångrar jag att jag sa det när jag är tillbaka, kanske är allting upponerpå och bakofram när jag kommer tillbaka? Otroligt intressant iallafall såhär i förskott.
Mina duktiga elever på AL-utbildningen är mitt i sina projekt, dom har deadline denna veckan. Blir så otroligt imponerad av dom allihopa hela tiden! Fina och välarbetade planeringar dimper in titt som tätt på mailen, jisses vad dom kan!
Nästa vecka skall dom klara sig själva, med min "stand in" Lennart Lindén (på video) och pedagogik "lärstilar". Skitkul, och lite trist att jag inte kan vara med, men ändå bra att vi inte slösar bort en vecka bara för att jag är iväg. AL utbildningen är på 100 timmar, så det gäller att ta vara på all tid man kan få.
Kanske dyker det upp lite bildbevis på skidäventyren under veckan som kommer, man vet aldrig!
Håll tummarna för våra armar och ben och att vi får strålande solsken hela veckan, och typ 2-5 grader kallt hade ju varit najs.
Kram kram // Carina & Co
Här packas för fullt inför morgondagens avfärd till Lindvallen och Gula byn.
Det skall bli så skönt att få pausa lite i villervallan!
Narni och katten skall vara hemma och mormor kommer vara hund o kattvakt. Perfekt.
Den lilla gråa katten har annars drivit oss halvt från vettet under sitt första löp. Jävlar anåda. Har skrikit och ylat som den värsta nästan dygnet runt i tre dagar, tills jag panikartat sladdade förbi Varekil och fick en omgång P-piller. 1 om dagen i 3 dagar, och sen fick vi äntligen lugn och ro! Kattstackarn såg vi inte på ett dygn, hon var helt utslagen hon också.... Maken till kattlöp har jag aldrig sett!!! De andra katterna vi haft har man knappt märkt när dom har löpt...
Skall bli spännande att se hur det går för dom på jobbet en vecka i mina skor... he he he... För första gången någonsin skall någon ta över mina sysslor när jag är borta! Vilken lyx!! Det har alltid varit så att jag fått jobba ikapp så långt det går, och sedan har en enorm hög av jobb när jag kommer tillbaka.
Kanske ångrar jag att jag sa det när jag är tillbaka, kanske är allting upponerpå och bakofram när jag kommer tillbaka? Otroligt intressant iallafall såhär i förskott.
Mina duktiga elever på AL-utbildningen är mitt i sina projekt, dom har deadline denna veckan. Blir så otroligt imponerad av dom allihopa hela tiden! Fina och välarbetade planeringar dimper in titt som tätt på mailen, jisses vad dom kan!
Nästa vecka skall dom klara sig själva, med min "stand in" Lennart Lindén (på video) och pedagogik "lärstilar". Skitkul, och lite trist att jag inte kan vara med, men ändå bra att vi inte slösar bort en vecka bara för att jag är iväg. AL utbildningen är på 100 timmar, så det gäller att ta vara på all tid man kan få.
Kanske dyker det upp lite bildbevis på skidäventyren under veckan som kommer, man vet aldrig!
Håll tummarna för våra armar och ben och att vi får strålande solsken hela veckan, och typ 2-5 grader kallt hade ju varit najs.
Kram kram // Carina & Co
måndag 1 februari 2010
Snön och timmarna yr
Hej hej!
Får väl skriva några ord om min och Narnias lilla övning på Hundstället Hjärtat i helgen... Även om det tar emot lite granna.... Blandade känslor. Understatement.
Lite bakgrund... Min vardag är som ett enda långt joggingpass varje dag. Tillbringar ju nästan all vaken tid med att jobba på mina tre jobb och utbildningen (Al instruktörerna). Utöver allt annat som måste göras, typ handla mat, laga mat, läsa läxor, prata med sina barn, osv osv osv.
Anders stackarn har fått häcken full med sånt som jag brukade hinna med men som helt enkelt inte hinns med alls... Plus att han åker iväg på jobb han med.
Efter en helg utan större pauser sladdar jag och Narni iväg till Yvonne och vi åker tillsammans till Angered och kvällens övningar. Vi kom dit i god tid och installerade hundarna i det lilla hunddagiset i fina boxar. Perfekt. Verkligen fint ställe!!! Och avis man blir på Göteborgarna som har så nära dit!
Skall försöka fokusera på det positiva först.
1. Narnia fixade galant att sitta i en främmande hundbox och vänta på sin tur. Skällde lite granna, men inte hysteriskt. Bra!
2. Narnia var Übertaggad och tyckte allting var SKITKUL. Svansen som ett spett rakt upp.
3. Det var varmt och skönt inne och härligt underlag med heltäckningsmatta.
4. Och tillsammans med härliga kompisar som stöttar och kommer med glada tillrop.
Men varför skall något vara enkelt, trevligt och stimulerande i livet egentligen?
Jävligt onödigt. Varför inte maxa till den redan idiotstressade vardagen med att det dyker upp ett 6:e ekipage på tävlingskursens inhyrda 2 timmar i hallen. Hm... Vilket innebär att varje ekipage får 15 minuter aktiv tid. Jahapp. Kursen kostar 1500kr för 5 tillfällen.
Übertaggade Narni glider ut i hallen och spelar upp en sällan skådad repetoar, och jag är såklart glad att hon är glad, men vi måste ju få lov att komma vidare i livet och inte bara behöva vara glad för att hon är glad?
Nä. Allting blir liksom in och ut och på något sätt så går min tid i hallen åt att få en föreläsning och en frågestund om fritt följ och stegförflyttningar medan Narni ligger plats i ena ändan merparten av tiden.
Narni rör på sig kanske max 5 minuter i hallen. Varpå allting bara blir baklänges och totalt ofokuserat med kampmorr och lekinviter för minsta lilla huvudvridning.
Resten av tiden sitter vi och tittar på dom andra, däribland den här felplacerade stackars nybörjaren som inte kan ett enda jota av tävlingsträning.
På en ofattbart olidlig nivå grundkurs...
JAG HAR FÖRHELVETE INTE TID MED SÅNT HÄR !!!!!
Åkte hemifrån 16:00, hemma 22:00 och Narni har fått träna i FEM jävla minuter.
Värre än sökträning!
Och dessutom blev ju allt FEL i dom jävla FEM minuterna. Som alltså kostade 300kr!!
Lika bra att inse att loppet är kört, sluta stånga huvudet i väggen och ge upp.
Så bra gick det med att se positiva saker.... Jag försökte faktiskt lite grann, höll modet uppe hela kvällen och var så där jävla DUKTIG utåt så att man kan spy på sig själv.
(Tur att jag har lösenord på min blogg.)
Nä, nu måste jag fortsätta springa i mitt ekorrhjul.
Får väl skriva några ord om min och Narnias lilla övning på Hundstället Hjärtat i helgen... Även om det tar emot lite granna.... Blandade känslor. Understatement.
Lite bakgrund... Min vardag är som ett enda långt joggingpass varje dag. Tillbringar ju nästan all vaken tid med att jobba på mina tre jobb och utbildningen (Al instruktörerna). Utöver allt annat som måste göras, typ handla mat, laga mat, läsa läxor, prata med sina barn, osv osv osv.
Anders stackarn har fått häcken full med sånt som jag brukade hinna med men som helt enkelt inte hinns med alls... Plus att han åker iväg på jobb han med.
Efter en helg utan större pauser sladdar jag och Narni iväg till Yvonne och vi åker tillsammans till Angered och kvällens övningar. Vi kom dit i god tid och installerade hundarna i det lilla hunddagiset i fina boxar. Perfekt. Verkligen fint ställe!!! Och avis man blir på Göteborgarna som har så nära dit!
Skall försöka fokusera på det positiva först.
1. Narnia fixade galant att sitta i en främmande hundbox och vänta på sin tur. Skällde lite granna, men inte hysteriskt. Bra!
2. Narnia var Übertaggad och tyckte allting var SKITKUL. Svansen som ett spett rakt upp.
3. Det var varmt och skönt inne och härligt underlag med heltäckningsmatta.
4. Och tillsammans med härliga kompisar som stöttar och kommer med glada tillrop.
Men varför skall något vara enkelt, trevligt och stimulerande i livet egentligen?
Jävligt onödigt. Varför inte maxa till den redan idiotstressade vardagen med att det dyker upp ett 6:e ekipage på tävlingskursens inhyrda 2 timmar i hallen. Hm... Vilket innebär att varje ekipage får 15 minuter aktiv tid. Jahapp. Kursen kostar 1500kr för 5 tillfällen.
Übertaggade Narni glider ut i hallen och spelar upp en sällan skådad repetoar, och jag är såklart glad att hon är glad, men vi måste ju få lov att komma vidare i livet och inte bara behöva vara glad för att hon är glad?
Nä. Allting blir liksom in och ut och på något sätt så går min tid i hallen åt att få en föreläsning och en frågestund om fritt följ och stegförflyttningar medan Narni ligger plats i ena ändan merparten av tiden.
Narni rör på sig kanske max 5 minuter i hallen. Varpå allting bara blir baklänges och totalt ofokuserat med kampmorr och lekinviter för minsta lilla huvudvridning.
Resten av tiden sitter vi och tittar på dom andra, däribland den här felplacerade stackars nybörjaren som inte kan ett enda jota av tävlingsträning.
På en ofattbart olidlig nivå grundkurs...
JAG HAR FÖRHELVETE INTE TID MED SÅNT HÄR !!!!!
Åkte hemifrån 16:00, hemma 22:00 och Narni har fått träna i FEM jävla minuter.
Värre än sökträning!
Och dessutom blev ju allt FEL i dom jävla FEM minuterna. Som alltså kostade 300kr!!
Lika bra att inse att loppet är kört, sluta stånga huvudet i väggen och ge upp.
Så bra gick det med att se positiva saker.... Jag försökte faktiskt lite grann, höll modet uppe hela kvällen och var så där jävla DUKTIG utåt så att man kan spy på sig själv.
(Tur att jag har lösenord på min blogg.)
Nä, nu måste jag fortsätta springa i mitt ekorrhjul.
söndag 24 januari 2010
Söndag
Hej hej
Har precis gjort världens röjjande i huset inför eftermiddagens kaffe & tårta. Anders fyller år. Tur att man får gäster ibland så man måste ta krafttag med skurhinken. Vi har till och med bakat (!!!!), jajjemensan! Kärleksmums blir det, tror vi när det är klart om 10 minuter i ugnen.
Igår var vi på klubben jag och Narniparni och åkte hem gladare än på väldigt länge. Träningen kändes ROLIG! Både för mej och lilla hunden! Ingen "måste-känsla" och ingen fläpp hund. Och så kom ju även Anna, Torun och Erica, och vi fick varsitt kommenderingsprogram efter önskemål. Jag önskade mej en elitklass lydnad och efter en lång period av träningstorka så är jag helt nöjd med lilla fialotta, vi har ju helt klart ett separationsproblem :-) som vi behöver ta tag i, lilla pluttan kan inte vara föööööööööööööör långt borta från mej, för då steppar hon, eller flyttar sig framåt och lite sådär. Och så blir jag ju förbannad tillslut när hon inte kan stå still 10 meter bort. Det får vi fila på lite mer.
Har ju tränat med snörboll några gånger och då är det precis som om det tajtar gummibandet för mycket. Hon har för stor dragning på kampen (=konkurrenslust med mej, egentligen inte föremålet, och inte konkurrens med andra människor. Svårt!). Men hittade en tennisboll och då går det över till att själva grejjen är trevlig, efter några träningar. Kampen får jag andvända i andra lägen, om det bara inte går över i morr-bita-gruff, det är inte användbart alls har jag märkt :-)
Det trevliga är att våra gamla problem med morr-gruff och ljud vid sidan har kommit tillbaka, och det är ju verkligen ett friskhetstecken!!
.
Och häromdagen på jobbet drog jag en lättnadens suck när jag fick veta att mitt vikariat kommer att bli förlängt till slutet på juni! Pust! Jag önskade att få gå ner på 80% så jag hinner med mina andra jobb, och som överenskommelsen ser ut nu så blir det 100% till 1 mars, därefter 90% till 1 april och därifrån 80%. Det blir bra!
.
Kram på er // Carina & Narni
söndag 17 januari 2010
Bla bla bla
Sitter och väntar på att åka och hämta Emma som är hos en kompis och tittar på Twillight. För tionde gången? Jodå, hela gänget 12-13 åringar sitter och dånar i kapp över Edward och Jacob. Vissa dånar över Edward och andra över Jacob. Skådespelarna i sig är rätt ointressanta utan det är nog rollfigurerna dom dånar över mest. Och kan replikerna utantill såklart. Dom flesta tjejjerna har även läst hela bokserien (en eller flera gånger :-)
Någon har även kommit över New Moon på DVD och så har damerna en film till att dåna över. Helst på raken.
Dom är underbara, ungarna! Och vilken fantastisk ålder, det händer så mycket på alla fronter så man hänger inte med i svängarna alls.
Hejsvejs // Carina & Narni
lördag 16 januari 2010
Duracell??
Blir ju rätt löjligt att hålla på att tjafsa om att min fritid sedan ett tag tillbaka försvunnit på något märkligt sätt, men jag skriver mest för min egen skull så att jag om några år när jag bläddrar tillbaka kan komma ihåg hur det var... Ni får stå ut med mitt ältande.
Åker alltså hemifrån 06:45 varje dag och är hemma igen 17:45. 11 timmar hemifrån! Mina underbara duktiga ungar rundar sig själva efter skolan, vilket iofs innebär att halva Skärhamn är hemma hos oss på eftermiddagarna. Hemma väntar då vanligtvis kaos med matlagning, disk, tvätt, läxor, massa andra måsten, och en full mailbox som måste ses över varje dag. Fredagarna slutar vi lite tidigare som tur är, och då får man boka läkarbesök åt barnen och annat sånt därnt. Helgerna flyger iväg med allt som man inte hinner på veckodagarna, och mitt i detta kaos måste jag knö in mina två deltidsjobb och en instruktörsutbildning.
Ha ha ha!
Rätt muntert när man tänker på det, men framåt torsdag brukar jag undra om jag är riktigt klok i huvudet som utsätter mej för det här. Men jag har liksom ingen utväg, mitt vikariat går ut 31 januari och det är fortfarande oklart om fortsättning, så jag måste jobba medan jag kan. Barnen måste prioriteras. Mina två minijobb är inget jag kan lämna bort. Instruktörsutbildngen är brukshundsklubbens kanske största chans till överlevnad, och det som hamnar långt ner i prioriteringen, men trots det en ljuspunkt i tillvaron, bara man får tid att planera ordentligt. Sist i kön hamnar stackars Narnia. Visserligen har hon varit sjuk och inte gått att träna med, (tur i oturen) men nu närmar sig pencillinkuren sig slutet och det är dags att damma av lilla fröken och gå kurs varannan söndag för Mette.
Samtidigt så är den mentala pressen oerhört mycket mindre om jag bara surfar tillbaka ett år i min blogg! Otroligt men sant! Kan man läka sig mentalt samtidigt som man leker Duracellkanin? Mitt svar är JA! Mer att göra men mindre psykisk stress.
Vi får väl se, snart är det 1 februari och då kanske jag får väldigt mycket fritid, och med en frisk hund har jag inga som helst problem att fylla några månaders "ledighet"... :-))
Nä, det sägs att det skall snöa ikväll, och det är fortfarande lite dagsljus kvar. Skall passa på att klämma in en promenad med turbo-hunden innan jag skall köra Emma till hennes "Scrapbookingskväll" med kompisarna.
Sen tänker jag krascha i soffan för resten av kvällen.
Ha det bra // Duracell-Carina och Turbo-Narni
Åker alltså hemifrån 06:45 varje dag och är hemma igen 17:45. 11 timmar hemifrån! Mina underbara duktiga ungar rundar sig själva efter skolan, vilket iofs innebär att halva Skärhamn är hemma hos oss på eftermiddagarna. Hemma väntar då vanligtvis kaos med matlagning, disk, tvätt, läxor, massa andra måsten, och en full mailbox som måste ses över varje dag. Fredagarna slutar vi lite tidigare som tur är, och då får man boka läkarbesök åt barnen och annat sånt därnt. Helgerna flyger iväg med allt som man inte hinner på veckodagarna, och mitt i detta kaos måste jag knö in mina två deltidsjobb och en instruktörsutbildning.
Ha ha ha!
Rätt muntert när man tänker på det, men framåt torsdag brukar jag undra om jag är riktigt klok i huvudet som utsätter mej för det här. Men jag har liksom ingen utväg, mitt vikariat går ut 31 januari och det är fortfarande oklart om fortsättning, så jag måste jobba medan jag kan. Barnen måste prioriteras. Mina två minijobb är inget jag kan lämna bort. Instruktörsutbildngen är brukshundsklubbens kanske största chans till överlevnad, och det som hamnar långt ner i prioriteringen, men trots det en ljuspunkt i tillvaron, bara man får tid att planera ordentligt. Sist i kön hamnar stackars Narnia. Visserligen har hon varit sjuk och inte gått att träna med, (tur i oturen) men nu närmar sig pencillinkuren sig slutet och det är dags att damma av lilla fröken och gå kurs varannan söndag för Mette.
Samtidigt så är den mentala pressen oerhört mycket mindre om jag bara surfar tillbaka ett år i min blogg! Otroligt men sant! Kan man läka sig mentalt samtidigt som man leker Duracellkanin? Mitt svar är JA! Mer att göra men mindre psykisk stress.
Vi får väl se, snart är det 1 februari och då kanske jag får väldigt mycket fritid, och med en frisk hund har jag inga som helst problem att fylla några månaders "ledighet"... :-))
Nä, det sägs att det skall snöa ikväll, och det är fortfarande lite dagsljus kvar. Skall passa på att klämma in en promenad med turbo-hunden innan jag skall köra Emma till hennes "Scrapbookingskväll" med kompisarna.
Sen tänker jag krascha i soffan för resten av kvällen.
Ha det bra // Duracell-Carina och Turbo-Narni
måndag 11 januari 2010
Puts väck
Ikväll har jag och Narni vart hos vetten.
Och trot eller ej, kristallerna var puts väck!
Nästa milstolpe är att få på fästingmedel på hundrackarn.
Kram kram
Och trot eller ej, kristallerna var puts väck!
Nästa milstolpe är att få på fästingmedel på hundrackarn.
Kram kram
lördag 9 januari 2010
Jäklars kallt
Hej på er.
Alla andra skriver så det ångar runt om på bloggarna så jag skall inte vara sämre!
Idag har jag och Narni varit och tränat! Japp, det är sant!
Målsättningen var att ta mej till klubben och om inte andan föll på åtminstone ta en promenad. När vi kom dit var det kallt så in i helsefyr, säkert 20 grader kallt, men ute på plan var det lite sol och kanske bara typ 16 minus, vilket kändes så mycket skönare (hmmm.... men så var det faktiskt!).
Hunden jag plockar ur bilen fullkomligt sjuder av träningslust och jag spinner vidare på detta rakt av. Eftersom det inte var plogat alls så plogade jag mej en ruta och en gång till rutan och fnissade åt mej själv, den kan hon ju helt enkelt inte missa :-)
Anna och Eva dök upp och bjöd på lite kommendering och Narni tyckte träningen var kul. Sen in i bilen och värma sig i täcket en stund, och ta bort isklumparna under trampdynorna som trots nyfriserade trampdynor var stora som mandariner. Eva och Anna ville ha snö-uppletande så vi vallade några korridorer i snön. Såg ut som om nån varit och åkt slalom på ängen. Helt vitt och så slalomspår :-)
Jag fick ont i magen direkt och ville inte ta ut Narni först, varför träna uppletande om brukskarriären är körd? Men jag tinade upp efter Qvittra och Duggas ystra språng, och hämtade trollet. Hon formligen släpade mej till rutan och sprang som det skållade troll hon är nånstans långt därinne. Så kluvet att hon är så jävla bra på uppletet när jag bestämt mej att lägga brukset på hyllan ett tag! Vacklar som en jävla åsna fram och tillbaka... Har jag en hund att träna med eller inte?
Det är den dagliga frågan...
Fläppheten är helt bortblåst. Som om det aldrig funnits nån knäpp terv på Storgatan.
Och trots att hon måste ha haft sanslöst ont med kristaller i urinen och blod och det hela, så fläppade hon inte ur en enda gång under den tiden. Var bara trött och hängig.
Det verkar som om pencillinet har hjälpt fint, hon är pigg och rätt odräglig och kissar inget blod längre, och det ser klart och fint ut. Tur att det är snö, då kan man ju titta närmare på fläckarna :-)
Diet-maten vill ju tillochmed fröken fislisa äta, iallafall mjukmaten. Den andra ratar hon fullständigt, precis som annat torrfoder. Och jag som har principer mot mjukmat... Bara att bita ihop och mata hunden med mjukmat och börja borsta tänderna på henne... Bläk.
På måndag är det röntgen för att se om det finns större kristallsamlingar som sitter och behöver ha hjälp att komma ut, och nya prov på om kristallerna har lösts upp eller inte.
Eva har lurat med mej på kurs hos Mette Klavenes, inomhus, med start i slutet av januari.
Då hoppas vi att Narni fortsätter vara klok och frisk och inte fläppar ur inne på inomhusträningen. Kanske kan jag hitta tillbaka till träningsgnistan då?
Kram på er // Carina och Narniparni
Alla andra skriver så det ångar runt om på bloggarna så jag skall inte vara sämre!
Idag har jag och Narni varit och tränat! Japp, det är sant!
Målsättningen var att ta mej till klubben och om inte andan föll på åtminstone ta en promenad. När vi kom dit var det kallt så in i helsefyr, säkert 20 grader kallt, men ute på plan var det lite sol och kanske bara typ 16 minus, vilket kändes så mycket skönare (hmmm.... men så var det faktiskt!).
Hunden jag plockar ur bilen fullkomligt sjuder av träningslust och jag spinner vidare på detta rakt av. Eftersom det inte var plogat alls så plogade jag mej en ruta och en gång till rutan och fnissade åt mej själv, den kan hon ju helt enkelt inte missa :-)
Anna och Eva dök upp och bjöd på lite kommendering och Narni tyckte träningen var kul. Sen in i bilen och värma sig i täcket en stund, och ta bort isklumparna under trampdynorna som trots nyfriserade trampdynor var stora som mandariner. Eva och Anna ville ha snö-uppletande så vi vallade några korridorer i snön. Såg ut som om nån varit och åkt slalom på ängen. Helt vitt och så slalomspår :-)
Jag fick ont i magen direkt och ville inte ta ut Narni först, varför träna uppletande om brukskarriären är körd? Men jag tinade upp efter Qvittra och Duggas ystra språng, och hämtade trollet. Hon formligen släpade mej till rutan och sprang som det skållade troll hon är nånstans långt därinne. Så kluvet att hon är så jävla bra på uppletet när jag bestämt mej att lägga brukset på hyllan ett tag! Vacklar som en jävla åsna fram och tillbaka... Har jag en hund att träna med eller inte?
Det är den dagliga frågan...
Fläppheten är helt bortblåst. Som om det aldrig funnits nån knäpp terv på Storgatan.
Och trots att hon måste ha haft sanslöst ont med kristaller i urinen och blod och det hela, så fläppade hon inte ur en enda gång under den tiden. Var bara trött och hängig.
Det verkar som om pencillinet har hjälpt fint, hon är pigg och rätt odräglig och kissar inget blod längre, och det ser klart och fint ut. Tur att det är snö, då kan man ju titta närmare på fläckarna :-)
Diet-maten vill ju tillochmed fröken fislisa äta, iallafall mjukmaten. Den andra ratar hon fullständigt, precis som annat torrfoder. Och jag som har principer mot mjukmat... Bara att bita ihop och mata hunden med mjukmat och börja borsta tänderna på henne... Bläk.
På måndag är det röntgen för att se om det finns större kristallsamlingar som sitter och behöver ha hjälp att komma ut, och nya prov på om kristallerna har lösts upp eller inte.
Eva har lurat med mej på kurs hos Mette Klavenes, inomhus, med start i slutet av januari.
Då hoppas vi att Narni fortsätter vara klok och frisk och inte fläppar ur inne på inomhusträningen. Kanske kan jag hitta tillbaka till träningsgnistan då?
Kram på er // Carina och Narniparni
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)