Hej och hå

Hej hej

Mitt överljudsplan har mellanlandat idag och fått körförbud.
Flygbränslet är ändå slut så vi kommer ingen vart ändå. Är helt koma i huvet efter ännu en sanslös vecka. Har satt upp små milstolpar i kalendern där jag tänker "bara måndag är över" och sen så är det "bara jag får överlevt tisdagen" och så vidare.
Efter en hel vecka i överljudsfart sitter jag som ett urlakat äpplemos på altanen och orkar inte göra en enda sak.

Veckan började med nån kul virus med huvudvärk som sedan har följt med hela veckan i olika styrkor. Skitkul.

Måndag kursavslutning....... puuuuuuuusssssssssssssstttttttttttttt. Hittade lite extra kraft att ta mej upp på måndagen och köra färdigt. Kursen hade säkert varit lättare om jag inte vore så förbannat slutkörd.. Ångrar att jag förbarmade mej över den när den som skulle haft kursen fick ändrade planer. Varför måste man vara så förbaskat mån om klubben jämt? En hjärntvätt är väl vad som behövs, vilket är väl precis det jag genomgår just nu. Stålbad med järntvätt.
Extrapris just nu.
I vilket fall måste vi ha lyckats få något gjort, för alla kursdeltagare kryssade för fina betyg på kursen och ledarna på sina utvärderingar och verkade nöjda, så det får man vara glad för! Tycker nog att jag inte kunnat ge mitt bästa av olika anledningar, men skönt att det räckte till någorlunda.

Tisdag. Utvecklingssamtal på skolan för Anton. Efter en hård förhandling går Anton med på att deltaga på detta totalt onödiga (enligt honom) möte. Han får lite beröm över att läsningen har lossnat och han har klarat sig bra på nationella proven. Skrivningen är fortfarande svår, och det får vi fortsätta jobba med. Hem och lämpa av Anton och tillbaka till jobbet där det råder fortsatt kaos Man tror att "nu kan det ju ändå inte bli värre", men ha ha ha! Det kan ALLTID bli värre! No limits in this line of work. Hade väl varit annorlunda om man haft ett vanligt svensson jobb, där man kan släppa jobbet och gå hem, säga upp sig eller bara vägra, men är man ett litet privat familjeföretag bland stora jättar så är man fanimej ensam i världen mot världen.
Fuck you very much. Den som startar eget företag i dagens klimat måste vara machosist. Självvalt drunkna i blanketter, deklarationer, skatter och ansvar (!) för andra människor, men ingen som har ansvar för en själv...? Eh... Helt korkat.

Onsdag. Emma vaknar och är svullen om händer, fötter och ena sidan ansiktet. Vårdcentralen. Oj vilket ståhej. Kortison och tavegyl och så fick vi stanna tills det lade sig. Stackars Emma. Vet inte vad det kan bero på, doktorn trodde det var något hon fått i sig. Har försökt fundera ut nåt men det enda vi kan komma på är apelsinjuice... Hm..

Torsdag. Emma skall praoa på Skärhamns pizzeria. När vi kommer dit har dom glömt av det och det blir lite knepigt, men den snälle härlige chefen, med ett hjärta av guld, fixar biffen och tar hand om Emma så gulligt så han skall få en chokladlåda av mej, bara jag orkar ta mej till affären.
Emma var nöjd med sin praoplats och vi fick förlägga lunchen till Skärhamns Pizzeria och åse detta mirakel med en förklädesiförd Emma som hackar sallad och diskar för glatta livet.

Fredag. Jisses. Arbetsdagen börjar på ett advokatkontor i Göteborg, med ett gäng advokater, bankfolk. Framåt 12 börjag jag få spader eftersom jag, Anders och Emma skall vara i Kållekärr klockan 14:00 hos specialpedagogen som är färdig med Emmas utredning om dyslexi. Med lite tur och andan i halsen avslutar vi mötet och jag blir avsläppt 13:59 i kållekärr och möter Anders och Emma där. Och jodå, visst har min lilla princessa dyslexi. Begåvningsmässigt ligger hon över medel, och har bla ett ordförståelse mm som en 17 åring, men begränsas så klart av dessa läs och skrivsvårigheter. Ja, ja. Bara att gilla läget och jobba vidare därifrån.
Tillbaka till jobbet och agera brandsläckare för dom små krislägen som uppstått bara för att jag varit från datorhelvetet EN JÄKLA förmiddag...
Hela veckan har jag dessutom jagat Varbergs BK eftersom jag anmält till korning där i helgen, men inte fått besked varken om jag är med eller inte. Efter ett herrans jagande får jag tag i den stackarn som är stugfarbror och han hjälper mig att få tag i någon som läser på ett pm att jag varken finns med på startlistan eller reservlistan... Pust. Dom har lyckats slarva bort min anmälan. Yippey. Precis vad jag behövde just nu. Fast samtidigt skönt att slippa åka. Dubbelt. Satt ju även som reserv nu i helgen både lördag och söndag, så jag börjar bli trött på att vara startklar för korning men inga jävla besked i nån ände.

Lördag. Helt slut. Eva frågade om jag ville träna, men hon kunde lika gärna frågat om jag ville uppfinna och bygga en månraket och ta en sväng till månen.... Bara tanken på att ta mej till klubben, fixa och tänka ut träning är likställt med en måntur.
Anton och Emma har åkt tillvarsin kompis. Anders målar fönster.
Så jag sitter här med min flaptop i knät och tänker ta kudden och täcket och parkera på altanen i det fina vädret och få lite ljusterapi.

Kram på er // Carina med en Narni som har blivit soffhund

minisemester

I helgen har vi camperat på Hafstens Camping tillsammans med Nordeviks och vilat ut ordentligt. Vi kom i torsdags och det var strålande sol. Skönt. Därefter regnade det så spöna stod i backen på fredagen, men det gjorde inget, vi satt i förtälten och hade det bra.
I morses vaknade vi till strålande sol och har sedan tillbringat dagen i varsin solstol, med avbrott för en promenad upp till högsta toppen... Våra vikingar till ungar har badat i vattenrutschbanan på fredag och idag har dom varit i havet... Brrrrrr.

Shit vilken utsikt!! Hisnande högt. Jag håller mej en bit ifrån kanten med min lilla höjdfobi... Det var ingen promenad för veklingar efter en dags hällregn, och på tre ställen var det rena äventyrsbanan, men vi var väldans nöjda med oss själva när vi kom ner :-))

Här sitter ledighetskommiten och slappar.

Ha det bra // Carina mfl

Paus

Hej hej!

Efter en sanslöst hysterisk vecka i vanlig ordning så fick vi trycka på PAUS och stryka både det ena och andra i almanackan i helgen och ägna oss åt mer avkopplande verksamheter.

På lördagen tog min bror med sig barnen med båt till Marstrand, och jag gav mej själv aktivetsförbud och blev sittande på altanen med en bok. Flera gånger kom jag på mej själv med att starta små projekt, och fick sparka mej mentalt i häcken och gå tillbaka till boken.

Narni får finna sig i total Time-Out för närvarande så att hennes matte håller sig på betryggande avstånd ifrån tegelvägg nummer 2.. Även nästa vecka ser smått hysterisk ut men peppar peppar så kanske det börjar tunnas ut en del därefter. Har två gånger kvar på min kurs, och om bara den fått tagit slut... Teatern var gudskelov slut i torsdags, fast med den lilla komplikationen att Emma gick ifrån sina scenkläder i Nösnäsaulan så att jag fått ägna fredagen åt att jaga vaktmästare och andra nösnäsfolk för att gå in och få tag i dom. Utan framgång hittils, men kanske när folk är tillbaka på måndag. Pust.

Söndagens avkopplande aktivitet var en utflykt med picknick till Säby ö och den lilla stenstugan. På med kängorna och ryggsäcken och iväg. Underbart.

Stenstugan, uppförd på 1700talet. På 1800 talet bodde en 6barnsfamilj året runt i denna lilla fiskar stuga, ca 9 m2, som ligger inkilad i lä bakom en klippa. Vid 1850 nångång dog sista sonen och sedan har Hembygdsmuseet renoverat den under 1960 talet. Anton insisterade på att det var en bluff, för ingen kan ju rimligtvis ha bott i den.... Stackars stackars människor.

Ett gammalt uthus. Kolla in taket! Mängder och mängder av blommor!

Och vid strandkanten kan man hitta lite gott o blandat!

Anton o Markus diskuterar ruiner, stenstugor, grottor och annat spännande.

Emma i blomsterhavet

Narni i ett annat blommande hav, sicken tjusig hund va!

Hejsvejs allesammans!

Fjortontusen spänn

Har familjen Mattsson bränt av idag.
Det sved ordentligt kan man säga.

En styck utlösen av bil som blivit av med julgranen i instrumentpanelen. 7300kr.
En styck införskaffande av ny torktumlare som drog sin sista för några veckor sen. 6500kr

Så nu kan vi se fram emot nöjet att slippa hänga tvätt i hela huset, plus det faktum att tapeterna, om vi nu haft några, slipper krulla sig och ramla ner.
Bilen får gullas med ordentligt så den inte får för sig några mer äventyr på verkstan.

Lovely.

Och inställd träning med Mette. Hon fick nåt panik-jobb, och vi fick boka om. Kanske lika bra.

Hopp o hej leverpastej // Carina

Bla bla bla

Tänkte att jag skulle försöka lära mej av mina misstag och redan nu skriva in i nästa års kalender för april + maj månad "FULLBOKAT", så är det redan klart. Vad tror ni om den?Flyttar man eleändet fram eller bak, eller är man så smart så man tackar nej till diverse åtaganden?Hm...

Denna vecka började i samma fart som tidigare..
Grundkurs igårkväll, där vi tog kursarna och åkte till Skärhamn och tränade miljö och bryggor. Det gick över förväntan får jag säga, hundarna skötte sig både mot varandra och främmande hundar vi mötte. Bryggorna mottogs med skepsis av några hundar men det gick över snabbt. En gallerdurk seglade de flesta över, förutom två unghundar som fick lite stötta och sen gick även det bra. Letade upp lite murar här och där och även dom uppskattades av hundarna och en av schäfrarna fick i uppdrag att klättra upp på en hög eupallar och sen var han glad hela kvällen :-))

Ikväll är det reflexträning (sensomotorisk reflexterapi) med Emma. Och det har verkligen gjort UNDERVERK för hennes grov och finmotorik. Stavar bättre! Läser och förstår bättre! Bättre på engelskan! Shit! Att inte skolan tar in sånt här i gympan... En gåta.... Fastän det gång på gång pratas om samband mellan motorik och inlärning?

Och om det nu har gjort underverk för Emma så har det gjort ännu mer Superunderverk för Anton! Vips kan han läsa! Vips kan han hålla i pennan klokt! Vips orkar han höra vad fröken har att säga! Vips kan han spela brännboll som den värsta! Och hoppsan, nu har han helt plötsligt lagt sig till med ett självförtroende! Från att ha tyckt sig vara dummast och fulast i hela skolan, så är han positiv och glad och stolt som en tupp över sina framsteg.Otroligt. Visst har det varit slitigt att träna varje kväll, utöver läxor och annat, vi har hållt på i över ett halvår, och har nog ett halvår kvar, plus att betala 500kr per besök hos reflexpedagogen var 5:e vecka x 2 barn.

Men det har varit värt varenda spänn!!! Och varenda bränd hjärncell på mamma Mattsson som är taxiförare och coordinator även i denna aktivitet... Jag är ju ändå förbrukningsvara om man jämför.

För den som vill läsa mer om sånt härnt finns en bok med lite instruktioner som man kan göra själv hemma med ungarna om man nu inte vill eller kan bränna pengarna hos en reflexpedagog (som skräddarsyr rörelserna efter barnet):

Hjärnvägen till inlärning
Rörelser som sätter hjärnan på spåret
av Lars-Eric Berg, kostar typ 160kr.

I morrn fick jag kasta om lite i schemat, för jag hade ju glömt bort Evas födelsedagspresent till mej, en timmes privatträning för Mette Klavenes. Och jag som bestämt att sluta träna :-)) Nåväl, lägger mej plattfall för henne i morrn, så får vi se om träningslusten återvänder, vem vet.

Torsdag är det teateravslutning (puh och pust), fredag tävling på klubben, lördag arbetsdag, och söndag avgår expidition Mattsson till Säby Ö och det gamla stenhuset.Egentligen är det ju kul grejjer alltsammans, bara man slipper stressa dit med andan i halsen... Kanske utgår tävlingen på fredagkväll, men eftersom det är flera kompisar som är med, och det brukar vara så in i bänken trevligt så får jag nog åka dit en sväng.

Återkommer med lite rapport från morrondagens privatträning, om jag inte har sålt Narnia till nån älgjägare som kan ta till vara på hennes jaktlust och istället köpt två guldfiskar, som jag döper till Bertil och Bertil. (fniss)

Hopp o hej leverpastej // Carina

Pust

Go kväll

Så har vi då varit och tränat spår igen.. Eller, ja. Jag har tränat spår och Narni har lekt "följa älg". Eller försökt göra båda sakerna faktiskt. Fast idag gick frökelöken bet.

Men jag måste börja denna berättelse redan på fredag eftermiddag. Klockan 15 gick bil och husvagn från Skärhamn mot Bengtsfors lastad med familj, hund och brorsans äldsta tös. Ungarna har planerat hela veckan vad dom skall göra i helgen och längtat halvt ihjäl sig. Resfeber och fnittriga telefonsamtal med packfrågor har avlöst varandra.

Nåväl, vid 15 så var vi iväg.

När vi är halvvägs så bestämmer sig våran kära bil att stänga av motorn. Gulp. Mitt på vägen. Med husvagn och 3 ungar i baksätet... Vi rullar in mot kanten och står något sånär klokt så att bilar kan köra förbi. Hela instrumentpanelen ser ut som en julgran. Det lyser i fyra varningslampor med konstiga tecken. Fram med instruktionsboken, allt från styrfel till elfel till antisladd till alltvaddetär. Vi står stilla en stund, försöker få igång utan resultat. Hm. Joxar lite hit och dit och rätt var det är startar bilen och vi beslutar att inte ringa bärgarn utan kör till campingen med ont i magen. När vi checkar in så släcker alla lamporna utom en. Skitbil. Och jag som skall ut i skogen med den på lördag.

Tar en promenad och träffar Martina & Co som är här med träningsgruppen. Vad är oddsen för det på en skala?

När jag kommer tillbaka till husvagnen står Anton och vinkar på min uppmärksamhet och ser allmänt panikslagen ut. Alicia har ramlat. Slagit i armen. Med en blick på armen och hur ont hon har så ser jag att den måste vara bruten. Ger Alicia en Ipren och sen packar vi in henne i bilen, med en kudde som stöd till armen. Bara att ta skitbilen med lampan och ge sig iväg. Alicia stackarn har väldigt ont så vi får köra så rakt som möjligt och sakta ner i svängarna. Först till Näl där vi möter upp min bror (pappa). Där har dom ingen ortoped, men Alicia får iallfall en tablett som tar udden av det värsta och sen bär det av till Uddevalla. På ortopedakuten där lämnar vi dom och åker tillbaka till Bengtsfors och landar där vid 2230-23 nångång. Jisses.

Armen visar sig som sagt vara bruten strax ovanför armbågen och det blir gips och 4 veckor i stillhet. Hemma. Alicia är helt förstörd, och Anton och Emma gråter och vill vrida tillbaka tiden och leka nån lugn lek istället... Börjar bra.

Efter en sömnlös natt med tankarna spinnande hit och dit, allt från att en av mina bästa vänner ligger på sjukhus och kämpar med näbbar och klor mot sin cancer, de vanliga bekymren på jobbet som aldrig vill ta slut, vidare till dagens brutna arm och så en lysande varningslampa på biljäveln - tänk om bilskrället ger upp i skogen?, ringer klockan 0600 och jag och Narni ger oss av till Bengsfors BK. Får nummer 1. Målet med dagen är att ta oss igenom spåret så vi får vara med på lydnaden där vi kan träna framåtsändande med grupp.

Står och pratar med en av dom andra tävlanden och jag min storkäftade groda säger att vi har kommit tillrätta med de flesta bakspåren och att Narni är väldigt spårsäker när vi väl är på spåret, utan att vi istället behöver träna mer på inkallning och framåt. Att jag aldrig lär mej hålla käften...

Redan vid påsläppet anade jag ugglor i mossen, eller vilt i rutan, vilket som nu passar bäst :-))

Narni springer rakt och fint ut i rutan men skevar iväg väl brant ut åt rutkanten. Hm. Där kan spåret helt enkelt inte gå. Väl därute så hittar hon en bajs av något slag och därefter så traskar hon iväg. Tillbaka till rutan. Japp. Inte ens bakspår. O-spår. Älgspår. Vem vet. Vi vänder, Narni plockar upp spåret och glider iväg med lagom hög nos och nochig attityd. Pinne 1 anländer och vi leker och busar. Sen ramlar vi in i en granplantering, kors och tvärs, lintrassel, tillbaka kors och tvärs. Passerar en glänta för 2:a gången och hittar min kåsa som jag visst tappat alldeles nyssens, det var ju käckt... hm... Efter ett par varv till i granplanteringen så hittar Narni tillbaka till spåret och vi får 2 pinnar till. Tiden ligger inge bra till alls, redan 20 minuter har gått. Inser att det är bara att slappna av och tänka att vi tränar på vilt.

Det tycker väl Narni med, eftersom vi därefter inte har någon som helst rimlig kontakt med spåret, inga pinnar, till och från såpass drag i linan så att hon följer spåret, men vips är vi av igen och snurrar i risbuskarna. Efter en stund när tiden är ute och vi har passerat samma slaktplats tre gånger åt olika håll, bestämmer jag mej för att avbryta denna fars och tar av Narni från vad det nu är hon spårar.

Vet ju inte till hundra att det inte är spårläggaren som gått där vi går, så jag stannar där jag är. Efter lite ropande hittar spårläggaren oss och vi konstaterar att vi har gått av spåret nånstans på mitten. Vi är ca 3-400 meter från spåret. Hundskrälle.

Jag frågar om spårläggaren vill hänga med bakom så att vi får tag i slutet och får bra träning, och han är gullig och plockar ut oss ur skogen. Fixar till så att vi kommer på spåret som ett påsläpp och så vi tuffar av mot pinne 7 och 8. Narni är fortsatt okoncentrerad och lös i spåret. Går av ett par gånger, men då har jag stötta av spårläggaren så att jag kan säga till henne. Efter en rejäl åthutning sänker hon näsan och tuffar iväg och tar både 7:an och slutet. Superkul lek med pinnarna, behövde ju inte tänka på tuggnedrag... Så kanske blev det bra träning.... Vem vet.

Åkte hem och talade om för Narni att nu är det slut på velandet. Ingen mer träning på tävling. Ingen mer träning i helgen. Ingen mer träning alls förrän vi får ordning på livet.

Antagligen sitter det någon ängel uppe bland molnen och tycker att jag måste lära mej lite läxor. Eller om man tror på det andliga så sägs det att man väljer sina egna läxor... Hm.

Sen i fredags så har jag nog frågat mej femton gånger vad fan det är jag håller på med... Varför måste jag hålla på att stånga pannan blodig och ta på mej en massa jobb, projekt och ansvar för allt jämt? Inte bara hundträning och klubben utan allmänt.

Vad är det för fel på mej?? Vad skall det tjäna till ?

Nä, det gäller fasenimej att göra sånt som förgyller tillvaron, och ta tillvara på sina nära och kära, medan vi får vara kvar här på jorden. Fast när det som förgyller blir bara motgångar... vad gör man då...

Det som brukade vara det roligaste i världen, mitt andningshål, att träna hund, har på senaste blivit tvärtom eftersom det är ett sånt meck att få tiden att räcka, så nu är det helt enkelt ytterligare en belastning på bördan. Som jag själv ökat på ännu mer med andra saker för att hjälpa andra. Snacka om att vara sin egen värsta fiende.

Det är nog dax att backa undan och få lite perspektiv på det hela ett tag... Så här kan man inte ha det.

Jobbigt jävla inlägg, jag vet. Fast å andra sidan har jag sovit 5 minuter i taget hela natten, så i morgon kanske jag ser det i ett annat ljus.

Men ändå.

Avslutar med eftermiddagens trevliga sysselsättning - Anton har varit fotograf på vår lilla bäverexpedition och Narnia plaskar i vattnet, för att avrunda det hela lite...

Tjing // Carina

Maj, Mutor och Motivation

Nu var det ett tag sen jag skrev, och jag tänkte försöka få ihop några rader och kanske några kort om jag har tur.

Som vanligt är det fullt upp, och almanackan är löjligt full... Försöker ransonera min tid, men sen är det ju massa andra folk och instanser som bokar på sig med läkartider, specialpedagoger, tandläkarmojs, föräldramöten, jobbgrejs, födelsedagar, osv osv osv och vips så har man en tre fyra inbokade grejjer på en dag...

Vet inte om min hjärna var med under tiden jag lyckades planera veckan som gick när det gäller klubbgrejs, har lyckats tillbringa 5 dagar av 7 på klubben... Hm. Ransonen är 2-3 dagar för husfrid och lagom balans. Fy på mej. Måste bli bättre på att säga nej... Skäms.

Som tur var det ju fint väder och ledigt så jag fick jobba ikapp mej hemma med gräsklipparen och alla andra måsten helt okej, och har hunnit med allt möjligt från svärföräldrar och födelsedagar hos brorsan, till att byta felköpta dynor i Stenungsund, så det blev bra ändå...

Ungarna har haft fullt upp, studsmattan har gjort vårpremiär!

Anton o bästa kompisen

Kusintjejjerna blåser bubblor, lilla Erah fyllde 2 år.

Även hängmattan hittade ut ur förrådet!

Krukorna hittade oxå ut, planteringsprojektet har startat. Har varje år enormt med mördarsniglar i min trädgård och har för länge sen gett upp alla gamla frilandsambitioner och rabatter, nu är det krukor högt och lågt som gäller.

Och även husfadern fick arbetslust och ryckte ut ännu ett fönster!

Nu på kvällen mutade jag mina kära barn och man till att gå med mej och lilla hunden ner till industriområdet och så fick dom agera grupp till framåtsändandet. Tur man har glass i frysen ibland.

Ytterligare en "träning" närmar sig med stormsteg och tävlingsmänniskan i mig vrider sig i lagom ångest inför det faktum att jag knappt fått tränat en minut sedan förra tävlingen... Speciellt inte på folk i gruppen, samt en plan som är tillräckligt lång, dessa två faktorer är egentligen är det mest akuta vi behöver träna på just nu...

Men men, det blir som det blir, jag har så sakta sänkt ambitionsnivån kraftigt och kapitulerat inför överheten och insett mina begränsningar. Förlikat mej med tanken på att stanna i högreklass länge och försöka njuta av det under tiden.

Däremot så kan man ju försöka åtminstone inte göra saker och ting värre, och då måste jag ju ändå försöka träna på folk.

Läste på momentet i mina olika inspirationsböcker, och fastnade idag för Din Hund Fortsätter, och där står det en del klokheter som jag faktiskt skall försöka tänka på. När det blir fel måste vi fortsätta framåt och inte avbryta och göra om, eftersom man då omedvetet förstärker att hon skall söka sig till mej när det blir fel, vilket har varit ett dilemma det senaste. Narni vill stanna upp och vänder in mot mej, varpå jag får stanna upp och upprepa kommando och putta iväg henne utåt, och det som är ett yttepytte problem på träning blir ju såklart en nolla på tävling... Så nu kör vi hjärntvätt, helt enkelt. Folk på mitten. Gå, gå, gå, gå och tjöta ut tjöta ut tjöta ut... Så får vi se vart det leder. Har även köpt mej en timmes hjärntvätt kvällen före nästa träning av mina ungar och gubbe.

Dessutom är jag väldigt fascinerad av det faktum att jag har så stora och duktiga ungar som kan stå blickstilla i säkert en kvart och dessutom tysta! Vilken grej! När blev dom så stora och duktiga, mina härliga ungar!

Nix, dags för reflexträning!!

Gokväll // Carina & Narni