Hej hej!
En annan liten anekdot till "Knäpphundshistoriken".
(obs, jag tar inte illa upp om ni inte orkar läsa om eländet... men jag måste skriva av mej och bevara för framtiden)
Narnia är ju med husse på jobbet (när inte mormor är hundvakt när husse är på jobb)
Vanligtvis:
09:00 Morronkaffe med gubbarna.
Ett gäng med 5-8 goa gubbar träffas varje morgon och fikar tillsammans. Narni kliver runt hos alla och blir klappad/gosad och får diverse kaffebröd tilldelas. När dom inte klappar så buffar hon på gubbarna tills dom gör det. Alla älskar Narnia och hon själv RUSAR upp för trappan för att vara först i fikarummet varje morron.
När hon inte får fler bullar och kel går hon och lägger sig brevid ett kylskåp längst in i rummet.
Idag:
09:00
Narnia springer före upp för trappan. En av stammisarna sitter redan på plats och dricker kaffe. Narnia boffar till - och Husse möter Narnia i trappan - då hon flyr i vild panik nerför trappan. Där blir hon stående och stirrar upp i trappan. Alla gubbarna försöker få henne att komma tillbaka men hon står kvar där nere. Husse ber alla låta henne vara och alla börjar fika.
Efter en stund kommer hon sakta upp för trappan och travar fram och tillbaka längs ena väggen. En av stammisarna lockar med en bulle ( i vanliga fall hade hon slukat både bullen och halva handen), men hon går inte ens fram. Efter en stund lägger hon sig under husses stol (där hon ALDRIG har legat förut), nära utgången. När fikat är slut springer Narni först ut.
Alla gubbarna är helt förstummade och undrar om detta verkligen är samma hund...
Fler exempel från samma dag:
Glasmästarn kommer - får sig en rejäl utskällning av en rabiat terv.
Fraktnissen kommer - Narni välkommar honom, är tyst och låter sig klappas och är nöjd.
Idag har dock veterinären hört av sig och vi skall köra en ny pencillinkur. Däremot så har hon fått nys om ett annat sätt att testa borelia, nåt prov som skall skickas utomlands före och efter medicinering, så det skall vi göra. Om försäkringsbolaget hänger på vill säga.
Hon hade även pratat med kollegor, och vidareförmedlade den bistra nyheten att dom här hundarna som får tillbaka symptomen, ofta håller på så här resten av sitt liv. Inga nyheter kanske, men ändå.
Kram kram
tisdag 27 april 2010
lördag 24 april 2010
Ditt o datt
Hej hej
Läget här är rätt oförändrat än så länge, möjligtvis med undantag att Narnia har några bra dagar, och då börjar man undra om man är schizofren...
Min lilla mamma som får stå ut med mesta knäppigheterna har skrivit ett litet brev som jag har skickat till veterinären för att understryka hur även andra upplever Narnia som knäpp.. Detta för att jag har en känsla av att veterinären inte tror på mej.
När jag är där så är hon ju som vanligt, och man kan inte förutsäga fläpperierna alls. Och jag kan ju inte tvinga veterinären att följa med hem tills att fröken behagar att bli knäpp...
Och knäpp är relativt, en främmande person kan ju inte veta hur en o-knäpp Narnia är... En terv är ju en terv och har ett rykte som heter duga här på västkusten..
Även om jag har filmat henne när hon är vanlig, så är det jävligt svårt att vara beredd med filmkameran när hon är knäpp.
Så här skrev iallafall lilla mamman:
Narnia (min beskrivning av- och mina upplevelser av Narnias problem)
Söndag den 18 april,
matte Carinas födelsedagskaffe på eftermiddagen vid 16-tiden.
Jag steg in genom ytterdörren. Narnia stod lutad mot Carinas ben. Huvudet nedsänkt, svansen rakt ut stel som en pinne. Hon vädrade mot mig och verkade inte känna igen mig, morrade dovt. Jag småsnackade lite med henne och hon slutade morra men viftade inte på svansen utan flydde in under bordet. --De flesta situationer vid kaffet slutade under bordet vid Carinas fötter. Om Carina reste sig från bordet för att gå ut i köket bla följde Narnia tätt efter med smygande steg, med svansen hängande rakt ner och med lågt hållet huvud. Narnia vågade inte gå ut och svarade inte på lekinviter från Collien Kjamanta.
Vanligt beteende: Hon står med tassarna på fönsterkarmen och viftar på hela kroppen och när jag kommer in blir jag fullständigt välkomnad med svansviftning blandat med smågny och Narnia försöker på alla sätt visa sin förtjusning över besöket. /Den andra hundkompisen och hon jagar varandra runt huset varv efter varv med små flämtpauser på gräsmattan då och då.
Måndag den 19 april.–
Jag hämtar Narnia kl 8. Hon hälsar på mig som vanligt med översvallande glädje. Allt verkar vara som vanligt idag, vilket är en lättnad. Hon tar kopplet i munnen med glimten i ögat som vanligt,- hon tycker nog att hon går ut med mig-, istället. Hon är med mig hela dagen tills kl halv fyra. Jag säger att nu skall vi gå, tar på mig jackan, hämtar kopplet och skall fylla på levergods i fickan. Narna luktar på påsen med godiset och får panik, därefter är hon som förbytt, rädd, spattig och nosar hela tiden på allt även på mig. Borta är den glada hunden som varit med mig hela dagen. Blicken stirrar och hon vet inte vart hon vill ta vägen. När vi kom hem till huset ville hon bara in, raka spåret! Jag fick veta att hon kissat inne.
Tisdag den 20 april – jag hämtar Narnia kl 8. Hon hälsar med sin vanliga glädje, skönt. Efter att vi gått en kort runda blev hon låg. När vi kommit in på kontoret var Anders E där och hans kläder luktade lite rök (han hade eldat i trädgården dagen innan). Hon blev genast spänd och avvaktande. Efter en stund la hon sig ner i spänt läge redo att springa men efter ytterligare en stund slappnade hon av och lade sig på sidan och somnade. Man vet aldrig hur dagen blir fortsättningsvis. Något triggar igång beteendet och ofta verkar det vara en lukt. När det händer ute får man passa sig så hon inte rusar ut framför en bil. Man måste ha kopplet dubbelt och tight - hon skenar och när det är som värst hänger hon i kopplet med endast bakbenen i marken hest flämtande och vettskrämd.
Det är fruktansvärt synd om henne och hon plågas verkligen av de här ”panikattackerna”, man ser att hon inte kan kontrollera situationen, blicken blir stirrig, och hon letar febrilt efter någonstans att fly. Jag har aldrig sett något liknande. Jag har svårt att se hur hon plågas av det här.
Med vänlig hälsning
Kerstin Elonsson, Narnias mormor. Skärhamn 2010-04-20
Avslutningsvis så kan jag ju bara säga att om jag själv läst detta så skulle jag kanske på rak arm kasta ur mej något om att "ta bort hunden för sitt eget bästa" och "djurplågeri" och annat, men då måste man ta i beaktande att vips så är hunden som vanligt och det kan gå flera dagar (!) utan minsta tecken till knäpperier...
JAG BLIR SCHIZO!
Väntar fortfarande på veterinärens besked... Försöker ha tålamod och vänta in henne, eftersom jag inte har lust att byta igen och gå igenom samma historier och dra 2års historiken en gång till... Pust...
Kram på er // Carina
Läget här är rätt oförändrat än så länge, möjligtvis med undantag att Narnia har några bra dagar, och då börjar man undra om man är schizofren...
Min lilla mamma som får stå ut med mesta knäppigheterna har skrivit ett litet brev som jag har skickat till veterinären för att understryka hur även andra upplever Narnia som knäpp.. Detta för att jag har en känsla av att veterinären inte tror på mej.
När jag är där så är hon ju som vanligt, och man kan inte förutsäga fläpperierna alls. Och jag kan ju inte tvinga veterinären att följa med hem tills att fröken behagar att bli knäpp...
Och knäpp är relativt, en främmande person kan ju inte veta hur en o-knäpp Narnia är... En terv är ju en terv och har ett rykte som heter duga här på västkusten..
Även om jag har filmat henne när hon är vanlig, så är det jävligt svårt att vara beredd med filmkameran när hon är knäpp.
Så här skrev iallafall lilla mamman:
Narnia (min beskrivning av- och mina upplevelser av Narnias problem)
Söndag den 18 april,
matte Carinas födelsedagskaffe på eftermiddagen vid 16-tiden.
Jag steg in genom ytterdörren. Narnia stod lutad mot Carinas ben. Huvudet nedsänkt, svansen rakt ut stel som en pinne. Hon vädrade mot mig och verkade inte känna igen mig, morrade dovt. Jag småsnackade lite med henne och hon slutade morra men viftade inte på svansen utan flydde in under bordet. --De flesta situationer vid kaffet slutade under bordet vid Carinas fötter. Om Carina reste sig från bordet för att gå ut i köket bla följde Narnia tätt efter med smygande steg, med svansen hängande rakt ner och med lågt hållet huvud. Narnia vågade inte gå ut och svarade inte på lekinviter från Collien Kjamanta.
Vanligt beteende: Hon står med tassarna på fönsterkarmen och viftar på hela kroppen och när jag kommer in blir jag fullständigt välkomnad med svansviftning blandat med smågny och Narnia försöker på alla sätt visa sin förtjusning över besöket. /Den andra hundkompisen och hon jagar varandra runt huset varv efter varv med små flämtpauser på gräsmattan då och då.
Måndag den 19 april.–
Jag hämtar Narnia kl 8. Hon hälsar på mig som vanligt med översvallande glädje. Allt verkar vara som vanligt idag, vilket är en lättnad. Hon tar kopplet i munnen med glimten i ögat som vanligt,- hon tycker nog att hon går ut med mig-, istället. Hon är med mig hela dagen tills kl halv fyra. Jag säger att nu skall vi gå, tar på mig jackan, hämtar kopplet och skall fylla på levergods i fickan. Narna luktar på påsen med godiset och får panik, därefter är hon som förbytt, rädd, spattig och nosar hela tiden på allt även på mig. Borta är den glada hunden som varit med mig hela dagen. Blicken stirrar och hon vet inte vart hon vill ta vägen. När vi kom hem till huset ville hon bara in, raka spåret! Jag fick veta att hon kissat inne.
Tisdag den 20 april – jag hämtar Narnia kl 8. Hon hälsar med sin vanliga glädje, skönt. Efter att vi gått en kort runda blev hon låg. När vi kommit in på kontoret var Anders E där och hans kläder luktade lite rök (han hade eldat i trädgården dagen innan). Hon blev genast spänd och avvaktande. Efter en stund la hon sig ner i spänt läge redo att springa men efter ytterligare en stund slappnade hon av och lade sig på sidan och somnade. Man vet aldrig hur dagen blir fortsättningsvis. Något triggar igång beteendet och ofta verkar det vara en lukt. När det händer ute får man passa sig så hon inte rusar ut framför en bil. Man måste ha kopplet dubbelt och tight - hon skenar och när det är som värst hänger hon i kopplet med endast bakbenen i marken hest flämtande och vettskrämd.
Det är fruktansvärt synd om henne och hon plågas verkligen av de här ”panikattackerna”, man ser att hon inte kan kontrollera situationen, blicken blir stirrig, och hon letar febrilt efter någonstans att fly. Jag har aldrig sett något liknande. Jag har svårt att se hur hon plågas av det här.
Med vänlig hälsning
Kerstin Elonsson, Narnias mormor. Skärhamn 2010-04-20
Avslutningsvis så kan jag ju bara säga att om jag själv läst detta så skulle jag kanske på rak arm kasta ur mej något om att "ta bort hunden för sitt eget bästa" och "djurplågeri" och annat, men då måste man ta i beaktande att vips så är hunden som vanligt och det kan gå flera dagar (!) utan minsta tecken till knäpperier...
JAG BLIR SCHIZO!
Väntar fortfarande på veterinärens besked... Försöker ha tålamod och vänta in henne, eftersom jag inte har lust att byta igen och gå igenom samma historier och dra 2års historiken en gång till... Pust...
Kram på er // Carina
torsdag 15 april 2010
Två steg fram och tvärnit?
Hej hej!
Underbart med vår och värme ute! Måste vara den långa vintern som verkligen får en att kicka igång på våren så här... så underbart det är ute! Att sitta i ett hörn med en bok och en kopp kaffe, ute, att det kan vara så härligt?
Tvärniten då. Hm.. Har vacklat hit och dit om jag skall skriva mer skit i detta ärende, men eftersom bloggen också fungerar som mitt extra minne, så måste jag ju bara...
Narni är knäpp igen.
Ja, thats it.
Förra tisdagen märkte jag det första lilla tecknet. Vi var ute och gick och Narni snöar in på en doftfläck. Kryper ihop, lutar kroppen aningen bakåt och svansen blir hängande rakt ner. Sen blir det inget mer.
Jag tänkte att - Nädu, det där var nog bara mattes hjärnspöken.
Nix. Sen har det sakta men säkert escalerat.
Någon incident en dag, några fler en annan, sen en dag utan någonting.
Det kan visa sig på lite olika sätt...
Skällde på besökande på verkstan en dag.
Morrade åt sin bästa kaffekompis helt plötsligt för han hade keps.
Springer som en galen häst fram och tillbaka utan förklaring på altanen ena sekunden för att andra sekunden vara precis som vanligt.
Nån doft på kontoret gör att hon skäller till och springer ut på bryggan och vill inte gå in.
Barnens kompisar inspekteras noga med nosningar som blir halft hysteriska och kroppen ställer sig i ett visst läge, redo för att springa för allt vad tygen håller.
Det är nån allmän flyktberedskap som startar igång. Hela kroppen spänns på ett speciellt sätt och hon är alltid redo för flykt. Tappar man nåt i golvet så försvinner hunden som en avlöning och så ser man henne inte på en lång stund. Eller om man höjer rösten - tjoff hunden borta.
Har kontaktat min veterinär och hon funderar på om vi skall starta ny kur a la den gamla, eller nått nytt upplägg...
Blir så jäkla trött. Och nu är det nog tyvärr så att efter tredje eller fjärde (har tappat räkningen) gången som den här skiten återvänder, är väl risken stor att det kommr att vara så här.
Och jag fixar inte att träna med henne. Så är det bara.
Jag får lägga allt på is tills att vår tillvaro klarar av en valp.
Narni får bli soffhund.
Och jag orkar inte ens bli ledsen. Nu får det vara nog.
Kram på er // Carina & Narni
Underbart med vår och värme ute! Måste vara den långa vintern som verkligen får en att kicka igång på våren så här... så underbart det är ute! Att sitta i ett hörn med en bok och en kopp kaffe, ute, att det kan vara så härligt?
Tvärniten då. Hm.. Har vacklat hit och dit om jag skall skriva mer skit i detta ärende, men eftersom bloggen också fungerar som mitt extra minne, så måste jag ju bara...
Narni är knäpp igen.
Ja, thats it.
Förra tisdagen märkte jag det första lilla tecknet. Vi var ute och gick och Narni snöar in på en doftfläck. Kryper ihop, lutar kroppen aningen bakåt och svansen blir hängande rakt ner. Sen blir det inget mer.
Jag tänkte att - Nädu, det där var nog bara mattes hjärnspöken.
Nix. Sen har det sakta men säkert escalerat.
Någon incident en dag, några fler en annan, sen en dag utan någonting.
Det kan visa sig på lite olika sätt...
Skällde på besökande på verkstan en dag.
Morrade åt sin bästa kaffekompis helt plötsligt för han hade keps.
Springer som en galen häst fram och tillbaka utan förklaring på altanen ena sekunden för att andra sekunden vara precis som vanligt.
Nån doft på kontoret gör att hon skäller till och springer ut på bryggan och vill inte gå in.
Barnens kompisar inspekteras noga med nosningar som blir halft hysteriska och kroppen ställer sig i ett visst läge, redo för att springa för allt vad tygen håller.
Det är nån allmän flyktberedskap som startar igång. Hela kroppen spänns på ett speciellt sätt och hon är alltid redo för flykt. Tappar man nåt i golvet så försvinner hunden som en avlöning och så ser man henne inte på en lång stund. Eller om man höjer rösten - tjoff hunden borta.
Har kontaktat min veterinär och hon funderar på om vi skall starta ny kur a la den gamla, eller nått nytt upplägg...
Blir så jäkla trött. Och nu är det nog tyvärr så att efter tredje eller fjärde (har tappat räkningen) gången som den här skiten återvänder, är väl risken stor att det kommr att vara så här.
Och jag fixar inte att träna med henne. Så är det bara.
Jag får lägga allt på is tills att vår tillvaro klarar av en valp.
Narni får bli soffhund.
Och jag orkar inte ens bli ledsen. Nu får det vara nog.
Kram på er // Carina & Narni
måndag 5 april 2010
Spänn av kyckling - påsken är över
Hej hej!
För första gången på länge har jag haft mycket ledig tid på min lediga tid :-) Underbart!
På fredag morron bestämde vi oss jag och narniparni att åka och promenera på klubben, och eventuellt eventuellt ta en repa på plan. Sagt och gjort och rätt var det var befann vi oss mitt uppi ett framåtsändande som något så lägligt ställt upp på plan. Och lilla snuttan kommer ihåg nästan allt! Och lite metallapport och rutor och fjärrar till detta så kan vi bara konstatera att min hund är fantastisk, bara att "damma av" efter allt som varit och fortsätta ungefär där vi var för 2,5 år sen när allt brakade åt skogen!
Igår ringer gulle-anna och frågar om vi vill prova på skydd idag, och efter lite jobbmöte på morronkvisten styr vi kosan mot klubben för lite bus och kul med Christoffer, och framförallt få träffa kompisarna igen. Hade ju inga stora förhoppningar på min lilla pruttfia, men ändå att få se hur hon skulle bete sig i leken är ju väldigt intressant.
Alla hundarna var kanonsuperduktiga och slängde sig i trasan som dom aldrig gjort annat. Narni gick mycket bättre än hon gjorde på korningen, tack vare Christoffer som jobbade in henne så fint så hon tillslut inte ens ville gå ifrån honom. Han är fantastisk på att få igång hundarna!
Däremot så är jag ju inte sämre hundmänniska att jag känner igen ett högst tveksamt ämne när jag ser det, och Narni är ju inte den modigaste kniven i lådan om man säger så.
Nippertippig, försiktig, störningskänslig och frågar om lov ideligen. Kampleken är kul men föremålet i sig är inte så jädrans intressant, utan det är leken hon är ute efter, och då främst med mig.
Lite jobbigt för mina kompisar med riktigt bra ämnen allesammans, när alla inser detta faktum. Inte så värst jobbigt för mej själv, jag har ju fått en liten annan approach till livet under det senaste året, så man får ju bara göra sitt bästaste hela tiden, och anpassa sig.
Och jag är alldeles för mycket tävlingsmänniska för att starta skyddsträning och sen inte kunna klara att starta lägreklass utan tokmycket ansträngning, och nedläggning av tid som inte finns. Det skulle vara att putta både mej och Narni över kanten för all framtid.
Nä, vi fokuserar på det vi har tid med just nu = Lydnadsklass, och kanske kan vi starta i trean i sommar / höst när andan faller på, och det skall vi vara nöjda med. Sen kan vi åka och hejja på dom andra tok-duktiga kompisarna på tävling och sola oss i glansen.
Kanske kommer jag och hälsar på i lilla skyddsgruppen - kanske vill dom träna något annat också till och från, vem vet? Och lite lek och bus skadar ju aldrig oavsett.
Kram kram // Carina & Nippernarni
För första gången på länge har jag haft mycket ledig tid på min lediga tid :-) Underbart!
På fredag morron bestämde vi oss jag och narniparni att åka och promenera på klubben, och eventuellt eventuellt ta en repa på plan. Sagt och gjort och rätt var det var befann vi oss mitt uppi ett framåtsändande som något så lägligt ställt upp på plan. Och lilla snuttan kommer ihåg nästan allt! Och lite metallapport och rutor och fjärrar till detta så kan vi bara konstatera att min hund är fantastisk, bara att "damma av" efter allt som varit och fortsätta ungefär där vi var för 2,5 år sen när allt brakade åt skogen!
Igår ringer gulle-anna och frågar om vi vill prova på skydd idag, och efter lite jobbmöte på morronkvisten styr vi kosan mot klubben för lite bus och kul med Christoffer, och framförallt få träffa kompisarna igen. Hade ju inga stora förhoppningar på min lilla pruttfia, men ändå att få se hur hon skulle bete sig i leken är ju väldigt intressant.
Alla hundarna var kanonsuperduktiga och slängde sig i trasan som dom aldrig gjort annat. Narni gick mycket bättre än hon gjorde på korningen, tack vare Christoffer som jobbade in henne så fint så hon tillslut inte ens ville gå ifrån honom. Han är fantastisk på att få igång hundarna!
Däremot så är jag ju inte sämre hundmänniska att jag känner igen ett högst tveksamt ämne när jag ser det, och Narni är ju inte den modigaste kniven i lådan om man säger så.
Nippertippig, försiktig, störningskänslig och frågar om lov ideligen. Kampleken är kul men föremålet i sig är inte så jädrans intressant, utan det är leken hon är ute efter, och då främst med mig.
Lite jobbigt för mina kompisar med riktigt bra ämnen allesammans, när alla inser detta faktum. Inte så värst jobbigt för mej själv, jag har ju fått en liten annan approach till livet under det senaste året, så man får ju bara göra sitt bästaste hela tiden, och anpassa sig.
Och jag är alldeles för mycket tävlingsmänniska för att starta skyddsträning och sen inte kunna klara att starta lägreklass utan tokmycket ansträngning, och nedläggning av tid som inte finns. Det skulle vara att putta både mej och Narni över kanten för all framtid.
Nä, vi fokuserar på det vi har tid med just nu = Lydnadsklass, och kanske kan vi starta i trean i sommar / höst när andan faller på, och det skall vi vara nöjda med. Sen kan vi åka och hejja på dom andra tok-duktiga kompisarna på tävling och sola oss i glansen.
Kanske kommer jag och hälsar på i lilla skyddsgruppen - kanske vill dom träna något annat också till och från, vem vet? Och lite lek och bus skadar ju aldrig oavsett.
Kram kram // Carina & Nippernarni
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)