Hej!
Har äntligen återvänt till sundare vätskor efter mitt lilla nack-äventyr, och så här några behandlingar senare är det svårt att tänka sig in i hur jobbigt det var. Knäppt va. Minnet är jävligt kort. Nacken påminner mej dock så fort jag suttit eller stått i en statisk ställning i en längre stund, och så måste jag pausa ofta. Några behandligar till och så måste jag försöka införa pausandet som standard i det dagliga jobbet, så blir det nog ännu bättre..
Nog om nackar.
I helgen hade vi gemensamt 40/50års firande för Eva och Anders, och Tommy hade bokat biljetter till Tanumstrand och Galenskaparnas "Bröderna Cartwright" med 3 rätters supé. Kanonkul och gott som attans!
I början delades det ut varsitt munspel bland publiken, och så fick vi lära oss "Oh Susanna", inte helt lätt men roligt. Tommy kunde ju redan rakt av, men vi andra fick slita hjärncellerna lite (som var lite bedövade efter intagande av vissa drycker). Efter några vändor så avslöjar Galenskaparna att dom har bjudit in Guinnes Rekordbok och att vi provar för världsrekord i "Världens största munspelsorkester"! Vi ansträngde oss lite till allesammans och jajjamen vi fick godkänt! Så nu kan man titulera sig världsrekordhållare! Wow!
Sen har vi rekat spår, mätt spår, mätt rutor och rensat skog högt och lågt. Vilket har varit rena dunderkuren för min kropp och själ. Jag fullkomligt älskar att få röja i skogen! Knäppt kanske men otroligt avstressande. SKulle vilja ha en egen plutt med skog, där jag kan få köra motorsåg, klippa grenar och släpa sly när andan faller på. Mmmmmm.
Igår tog jag en vända till på mitt spår, flyttade på upptagsrutan, för tjugoelfte gången, och röjde den från grenar och döda träd, så att hundstackarn och förarn inte slår i hjäl sig redan i rutan :-)
Igår började min grundkurs. Det var med skräckblandad förtjusning jag åkte till klubben igår, men jädrans vad kul det är att ha kurs! Och kul att få träffa dessa inspirerande hundägare av olika modeller med hundar av ännu mer olika modeller. Vi får nog lite att bita i jag och mina hjälpisar, men det skall bli kul!
Innan kursen tränade vi lite framåtsändande, och peppar peppar börjar vi få lite styr på den lilla övningen. Aningen dåligt tempo ut, men det är lätt fixat om man jämför med bågandet. Iofs utan folk... Så på tävling blir det väl kanske svårt för lilla Narniparni, men jag får stötta henne och ta det som en träning.. Inte helt lätt att först få ihop 4 pers, samtidigt, som har lust att stå still på plan i en kvart, med egna hundar i bilarna, plus att plan måste vara tom på andra ekipage... Ehrmmm...
Ha det bra // Carina & Narni
tisdag 31 mars 2009
onsdag 25 mars 2009
Lång historia om en jobbig nacke
Ja, nu finns det risk för ett sånt där jobbigt inlägg som man egentligen inte orkar läsa, men jag måste skriva av mej lite, och även se till att spara inlägget så att jag nästa gång jag är i samma sits kan gå tillbaka och ge mej själv en örfil för att jag är dum i huvet och jävligt senil.
Så jag förstår om ingen orkar läsa. Detta inlägg är mest för min egen skull!
Har inte uppdaterat på ett tag beroende på att när jag väl avklarat magsjukor och bihåleinflammationer och allt, så bestämde sig min nacke för att balla ur igen, och balansnerv och blodtillförsel blev lidande. Verkar som att detta är ett återkommande fenomen så fort jag slarvar med att gå till Naprapaten. Orsaken är ju förutom ett fel i ryggen från en gammal skada, såklart skrivbordsarbete och stress i kombination. Det smyger sig på utan att man märker av det, obehaget/värken i nacken vänjer man sig så fint vid efter ett tag och jobbar på. Däremot så går det inte att vänja sig vid att vara yr och illamående, så efter ett par veckor med yrsel så gick jag till en lokal naprapat i förra veckan, man är ju lite bekväm och vill inte lägga 2 timmar i bilen i onödan till favoritnapprisen (jävligt korkat så här i efterhand).
Inget bra drag, eftersom att just den här naprapaten inte är speciellt försiktig och efter att ha dragit mitt huvud hit och dit och böjt och bänt så blev det hela sju resor värre. Kunde tillslut knappt stå rakt. Det blev inte bättre av att naprapaten i fråga är rätt tystlåten och tyckte inte att nacken var så speciellt illa däran. Varpå jag i mitt huvud drog slutsatsen att jag nog är på väg att gå i väggen igen (snart 6 år sen sist) , och blev rejält rädd. Har man varit i tegelväggen så vet man att det tar många år att komma därifrån och det är ett helvete. Har man dessutom gått för andra gången är det stor risk att man kanske aldrig kommer tillbaka och kan fungera normalt.
För det är ju som att man blir hjärnskadad... Sist förlorade jag till och med förmågan att läsa under några månader. Bokstäverna betydde liksom ingenting. Kunde inte ens se på teve. Kunde somna precis överallt, även när jag körde bil. Samtidigt som att det kunde gå en hel natt utan en blund i ögonen. Att göra en sån enkel sak som att åka till affären och köpa en mjölk kändes som om någon bett mig att gå balansgång på en slak lina, utan kläder, mitt på torget i Skärhamn.
Man vill bara gråta, sova och gråta. Ensam. I tystnad, minsta ljud är som en bomb.
Ni som har varit där vet. Ni som inte har varit där (ännu) , se för sjutton till att ta hand om er så ni inte hamnar där..
Så jag blev skiträdd. Men så kunde jag ju läsa faktiskt. Och ingen jätteångest. Och inga sömnatacker... Men jävligt påfrestande på psyket. Vad är det för fel på mej om det inte är nacken? Hjärntumör? Blodbrist? Magsår? Ja, man kan hitta väldigt många diagnoser om man söker på "yrsel"...
Erica, Yvonne och Anna ställde upp och tog hand om lägretävlingen. Min familj ställde upp och tog hand om alla andra boknignar, skolmöten, resurscentrum, skjutsningar, osv osv. Min bror kom hem och lastade in mej i bilen och körde mej till Naprapaten i Göteborg som räddat livet på mej förut. Utan alla er skulle jag varit en blöt fläck.
När jag kom dit så blev han förskräckt. Både balansnerv och blodtillförsel klämd.. Inflammationer på flera ställen. Dessutom så frågade han mej om jag stukat nacken nyss, eftersom jag hade några nya skador på vänstersidan utöver mina gamla haverier på högersidan. Det verkar allstå som om den andre naprapten har förvärrat alltihop... Efter en halvtimme att försöka mjuka upp alltihop så fick jag gå hem med order att hålla mej lugn som en filbunke hela helgen, inte bära, inte gå på ojämnt underlag, inte gå med hunden, inte sitta vid datorn. Därav denna tystnad. Nu har det gått snart en vecka och det är mycket bättre, men inte bra på länge än. Får väl gå hos Gaston varje vecka i några månader nu, och sedan gå med jämna mellanrum livet ut. Eller jobbet ut. Vilket som kommer först.
Och jag har lovat mej själv att försöka låta bli att sitta vid datorn på kvällarna. Det räcker med att tvingas sitta 8 timmar per dag på jobbet. Annars kommer jag inte bli frisk.. Det är inte kul att ha ont i nacken jämt. Försöker pausa ofta, men vips så är det nåt "URGENT" och så är det bara att jobba på innan "SHIT HITS THE FAN"....
Så om det nu blir tyst långa perioder så vet ni vad det beror på... Jag är ute och rör på mej istället. Skönt att det är ljust på kvällarna, så mycket lättare att ta en sväng!
Så när jag nu skrollar tillbaks och läser det här inlägget nästa gång jag blir yr i bollen så:
BOKA TID HOS GASTON OMBEDELBUMS!!!
SLÄNG UT DATORN!!!
VILA FÖRST SEN UT I SKOGEN!!
Hejsvejs // Carina
Så jag förstår om ingen orkar läsa. Detta inlägg är mest för min egen skull!
Har inte uppdaterat på ett tag beroende på att när jag väl avklarat magsjukor och bihåleinflammationer och allt, så bestämde sig min nacke för att balla ur igen, och balansnerv och blodtillförsel blev lidande. Verkar som att detta är ett återkommande fenomen så fort jag slarvar med att gå till Naprapaten. Orsaken är ju förutom ett fel i ryggen från en gammal skada, såklart skrivbordsarbete och stress i kombination. Det smyger sig på utan att man märker av det, obehaget/värken i nacken vänjer man sig så fint vid efter ett tag och jobbar på. Däremot så går det inte att vänja sig vid att vara yr och illamående, så efter ett par veckor med yrsel så gick jag till en lokal naprapat i förra veckan, man är ju lite bekväm och vill inte lägga 2 timmar i bilen i onödan till favoritnapprisen (jävligt korkat så här i efterhand).
Inget bra drag, eftersom att just den här naprapaten inte är speciellt försiktig och efter att ha dragit mitt huvud hit och dit och böjt och bänt så blev det hela sju resor värre. Kunde tillslut knappt stå rakt. Det blev inte bättre av att naprapaten i fråga är rätt tystlåten och tyckte inte att nacken var så speciellt illa däran. Varpå jag i mitt huvud drog slutsatsen att jag nog är på väg att gå i väggen igen (snart 6 år sen sist) , och blev rejält rädd. Har man varit i tegelväggen så vet man att det tar många år att komma därifrån och det är ett helvete. Har man dessutom gått för andra gången är det stor risk att man kanske aldrig kommer tillbaka och kan fungera normalt.
För det är ju som att man blir hjärnskadad... Sist förlorade jag till och med förmågan att läsa under några månader. Bokstäverna betydde liksom ingenting. Kunde inte ens se på teve. Kunde somna precis överallt, även när jag körde bil. Samtidigt som att det kunde gå en hel natt utan en blund i ögonen. Att göra en sån enkel sak som att åka till affären och köpa en mjölk kändes som om någon bett mig att gå balansgång på en slak lina, utan kläder, mitt på torget i Skärhamn.
Man vill bara gråta, sova och gråta. Ensam. I tystnad, minsta ljud är som en bomb.
Ni som har varit där vet. Ni som inte har varit där (ännu) , se för sjutton till att ta hand om er så ni inte hamnar där..
Så jag blev skiträdd. Men så kunde jag ju läsa faktiskt. Och ingen jätteångest. Och inga sömnatacker... Men jävligt påfrestande på psyket. Vad är det för fel på mej om det inte är nacken? Hjärntumör? Blodbrist? Magsår? Ja, man kan hitta väldigt många diagnoser om man söker på "yrsel"...
Erica, Yvonne och Anna ställde upp och tog hand om lägretävlingen. Min familj ställde upp och tog hand om alla andra boknignar, skolmöten, resurscentrum, skjutsningar, osv osv. Min bror kom hem och lastade in mej i bilen och körde mej till Naprapaten i Göteborg som räddat livet på mej förut. Utan alla er skulle jag varit en blöt fläck.
När jag kom dit så blev han förskräckt. Både balansnerv och blodtillförsel klämd.. Inflammationer på flera ställen. Dessutom så frågade han mej om jag stukat nacken nyss, eftersom jag hade några nya skador på vänstersidan utöver mina gamla haverier på högersidan. Det verkar allstå som om den andre naprapten har förvärrat alltihop... Efter en halvtimme att försöka mjuka upp alltihop så fick jag gå hem med order att hålla mej lugn som en filbunke hela helgen, inte bära, inte gå på ojämnt underlag, inte gå med hunden, inte sitta vid datorn. Därav denna tystnad. Nu har det gått snart en vecka och det är mycket bättre, men inte bra på länge än. Får väl gå hos Gaston varje vecka i några månader nu, och sedan gå med jämna mellanrum livet ut. Eller jobbet ut. Vilket som kommer först.
Och jag har lovat mej själv att försöka låta bli att sitta vid datorn på kvällarna. Det räcker med att tvingas sitta 8 timmar per dag på jobbet. Annars kommer jag inte bli frisk.. Det är inte kul att ha ont i nacken jämt. Försöker pausa ofta, men vips så är det nåt "URGENT" och så är det bara att jobba på innan "SHIT HITS THE FAN"....
Så om det nu blir tyst långa perioder så vet ni vad det beror på... Jag är ute och rör på mej istället. Skönt att det är ljust på kvällarna, så mycket lättare att ta en sväng!
Så när jag nu skrollar tillbaks och läser det här inlägget nästa gång jag blir yr i bollen så:
BOKA TID HOS GASTON OMBEDELBUMS!!!
SLÄNG UT DATORN!!!
VILA FÖRST SEN UT I SKOGEN!!
Hejsvejs // Carina
söndag 15 mars 2009
Söndag
Hej hej!
Så fick vi äntligen tränat lite granna...
Har anmält oss till tre stycken högretävlingar i april-maj och utifall vi händelsevis skulle råka hamna på rätt sida reservstrecket så är det ju bra om man har tränat lite grann iallfall. Däremot så har jag och Narni pratat igenom målsättningen "betald träning" och hur skönt det kan vara och bara åka och träna, jämfört med att ha massa krav på att det måste gå bra, så det skall vi verkligen försöka hålla. Det skall vara kul att tävla!
Fria följet kan gå kanonbra - eller inte... På hemmaplan och utan kommendering så går hon som en liten gudinna. Nån annanstans eller under kommendering så återstår det en hel del jobb innan vi kan vara relativt trygga i momentet. Så målsättnignen skall vara att vi kan ha trevlig på tävling, och då får jag hjälpa henne under tiden så att hon känner att det är kul.
Inkallningen är väl sådär. Springer som en raket, men stannar med fördröjning. På nära håll kan frökenlöken tvärnita, men såfort vi kommer på längre håll så måste man bromsa långsaaaamt... Eller i värsta fall inte alls... Hm. Funderar på att lägga en target på mitten några gånger, nån som har provat? Klokt, oklokt?
Framåtsändandet. Hrm. Eftersom vi för det mesta lider brist på 4 personer, så har vi tränat in det utan grupp och ibland med koner eller stolar eller nåt som grupp. När det väl kommer människor på plan blir Narni jätteglad och vill gärna gosa lite med alla folk.. Snacka om störning. Så första gångerna vi kör på träning med människor, så måste jag köra flera dk för att hon skall ta sig igenom gruppen. Mängdträning mängdträning... Punkta upp henne på målpunkterna i varje ände är målet.. Så att hon orkar hålla riktningen genom störningen. På fria träningen på klubben är det så nerlusat med folk och hundar så det finns liksom ingen framåtsträcka att använda även om det finns en massa folk... Och dom gångerna vi har provat så kommer det en stackars hundägare och kör inkallning på tvärs rakt igenom framåtsändande. Inte lätt att veta vad vi håller på med, så man kan ju inte bli arg heller... Rätt pantat. Skall nog skriva till SBK och nya regelrevideringen att dom skrotar gruppen! Man kan väl köra framåt utan grupp, tänk så enkelt det hade varit att träna bruks då!
Krypet. Från att ha haft ett helt okej kryp, har vi nu under vintern blivit smyghög i rumpan. Det är väl kallt kantänka. Igår gick det skitdåligt och jag tror Narni har ont i magen för hon spänner sig och kryper ihop på ett knepigt sätt. Nu är det några veckor sedan löpet, så det får vi nog ha lite koll på. Kanske tillfälligt, det hoppas vi...
Skall. Det börjar bli rätt stabilt. Skönt.
Tungen. Även den funkar fint. Ibland kan hon stanna och ta om den, men det minskar i frekvens och kommer säkert försvinna. Träna mera.
Hoppet brukar gå bra. Har en tendens att hamna lite snett bortanför hindret som vi jobbar på. Vill gärna ta en lite väl stor sväng när hon vänder upp, och därför hamnar lite dumt ibland.
Platsen. Borde gå bra. Tränade med skott i tisdags och det gick kanonfint.
Uppletandet. Borde gå rätt bra. Hon börjar bli riktigt duktig min lilla pärla. Jobbar på framför mej men ändå självständigt och koncentrerat. Kul! Problemet är om det har varit vilt i rutan, men det borde vara liten risk för det på tävling i allafall... hoppas vi...
Spåret... Ja, hm. Kommer hon på åt rätt håll så tar vi oss runt förr eller senare om det inte dyker upp ett gäng vitrumpor... Funderade på att när man kommer fram till sitt spår på tävlingsdagen så kan jag ju helt enkelt ställa mej och sjunga La Voix per hundra decibell, så borde alla vitrumpor bege sig åt annat håll än mitt? Skulle man bli idiotförklarad då eller?
Sammanfattningsvis kan man ju säga att vi inte egentligen är speciellt klara för högreklass, va?
Vi saknar "lägstanivå" i flera moment... Däremot så är det svårt att träna tävling under rätt för hållanden, speciellt på bortaplan, och då är det ju på tävling som är lättast att träna...?
Man får väl helt enkelt ställa in sig på att göra ett antal högretävlingar medan momenten mognar, skräckkänslan minskar, och att vi får lite rutin på det hela...
Hejsvejs // Carina & Narni
Så fick vi äntligen tränat lite granna...
Har anmält oss till tre stycken högretävlingar i april-maj och utifall vi händelsevis skulle råka hamna på rätt sida reservstrecket så är det ju bra om man har tränat lite grann iallfall. Däremot så har jag och Narni pratat igenom målsättningen "betald träning" och hur skönt det kan vara och bara åka och träna, jämfört med att ha massa krav på att det måste gå bra, så det skall vi verkligen försöka hålla. Det skall vara kul att tävla!
Fria följet kan gå kanonbra - eller inte... På hemmaplan och utan kommendering så går hon som en liten gudinna. Nån annanstans eller under kommendering så återstår det en hel del jobb innan vi kan vara relativt trygga i momentet. Så målsättnignen skall vara att vi kan ha trevlig på tävling, och då får jag hjälpa henne under tiden så att hon känner att det är kul.
Inkallningen är väl sådär. Springer som en raket, men stannar med fördröjning. På nära håll kan frökenlöken tvärnita, men såfort vi kommer på längre håll så måste man bromsa långsaaaamt... Eller i värsta fall inte alls... Hm. Funderar på att lägga en target på mitten några gånger, nån som har provat? Klokt, oklokt?
Framåtsändandet. Hrm. Eftersom vi för det mesta lider brist på 4 personer, så har vi tränat in det utan grupp och ibland med koner eller stolar eller nåt som grupp. När det väl kommer människor på plan blir Narni jätteglad och vill gärna gosa lite med alla folk.. Snacka om störning. Så första gångerna vi kör på träning med människor, så måste jag köra flera dk för att hon skall ta sig igenom gruppen. Mängdträning mängdträning... Punkta upp henne på målpunkterna i varje ände är målet.. Så att hon orkar hålla riktningen genom störningen. På fria träningen på klubben är det så nerlusat med folk och hundar så det finns liksom ingen framåtsträcka att använda även om det finns en massa folk... Och dom gångerna vi har provat så kommer det en stackars hundägare och kör inkallning på tvärs rakt igenom framåtsändande. Inte lätt att veta vad vi håller på med, så man kan ju inte bli arg heller... Rätt pantat. Skall nog skriva till SBK och nya regelrevideringen att dom skrotar gruppen! Man kan väl köra framåt utan grupp, tänk så enkelt det hade varit att träna bruks då!
Krypet. Från att ha haft ett helt okej kryp, har vi nu under vintern blivit smyghög i rumpan. Det är väl kallt kantänka. Igår gick det skitdåligt och jag tror Narni har ont i magen för hon spänner sig och kryper ihop på ett knepigt sätt. Nu är det några veckor sedan löpet, så det får vi nog ha lite koll på. Kanske tillfälligt, det hoppas vi...
Skall. Det börjar bli rätt stabilt. Skönt.
Tungen. Även den funkar fint. Ibland kan hon stanna och ta om den, men det minskar i frekvens och kommer säkert försvinna. Träna mera.
Hoppet brukar gå bra. Har en tendens att hamna lite snett bortanför hindret som vi jobbar på. Vill gärna ta en lite väl stor sväng när hon vänder upp, och därför hamnar lite dumt ibland.
Platsen. Borde gå bra. Tränade med skott i tisdags och det gick kanonfint.
Uppletandet. Borde gå rätt bra. Hon börjar bli riktigt duktig min lilla pärla. Jobbar på framför mej men ändå självständigt och koncentrerat. Kul! Problemet är om det har varit vilt i rutan, men det borde vara liten risk för det på tävling i allafall... hoppas vi...
Spåret... Ja, hm. Kommer hon på åt rätt håll så tar vi oss runt förr eller senare om det inte dyker upp ett gäng vitrumpor... Funderade på att när man kommer fram till sitt spår på tävlingsdagen så kan jag ju helt enkelt ställa mej och sjunga La Voix per hundra decibell, så borde alla vitrumpor bege sig åt annat håll än mitt? Skulle man bli idiotförklarad då eller?
Sammanfattningsvis kan man ju säga att vi inte egentligen är speciellt klara för högreklass, va?
Vi saknar "lägstanivå" i flera moment... Däremot så är det svårt att träna tävling under rätt för hållanden, speciellt på bortaplan, och då är det ju på tävling som är lättast att träna...?
Man får väl helt enkelt ställa in sig på att göra ett antal högretävlingar medan momenten mognar, skräckkänslan minskar, och att vi får lite rutin på det hela...
Hejsvejs // Carina & Narni
onsdag 11 mars 2009
Kräksjuka, öroninflammation och bihåleinflammation?
Oj vad man kan bli trött.
Min vecka har sett ut hittils:
Natten till måndag - Anton kräks hela natten. På golvet, på badrumsgolvet och i allehanda tillgängliga kärl mitt i natten. Osv, osv. osv... Ja, ni vet proceduren därefter...
Natten till tisdag - Emma kommer ner vid kvart i tolv och säger att Mamma, jag har ont i örat. Efter en plågsam och lång natt bankar vi på vårdcentralens dörr och belönas med pencillin och hostmedicin (eftersom hon även hade aningen ful hosta). I väntrummet sitter Peter Harrysson, tydligen blir kändisar oxå sjuka. Men men, en parantes.
Natten till onsdag - Min egen huvudvärk/snortäta hjärnas molvärk bestämmer sig för att tillta i styrka från "stadigt molande" under senaste veckan eller så till "knipa med ögonen" styrka. Funderar på att ringa VC igen, men besinnar mej.. man vill ju inte springa ner dörrarna där i onödan.
Efter lunchtid idag är huvudvärken ett tilltagande problem, och bestämmer mej för att trots allt få ett stopp på detta, ringer VC igen:
- Välkommen till Tjörns Vårdcentral, det är syster Greta (nä, hon hette nåt annat men man skall inte hänga ut folk)
- Hej jag heter bla bla och jag tror att jag har bihåleinflammation.
- Varför tror du det om jag får fråga, säger syster Greta.
- För att jag har varit förkyld i flera veckor och senste veckan haft tilltagande huvudvärk, hetta och ont i panna och kinder. Plus att det rinner segt gegga bak i halsen.
- Har du provat Sinova?
- Va???
- Ja, det är många som tycker att det hjälper. Det är ett naturläkemedel. Säger syster Greta.
- Va?? Min tröga hjärna kopplar trögt.. -Jag vill ha pencillin, säger jag försynt.
- Ja men du kan ju prova Sinova och så kan du ju ringa tillbaka om det inte går över.
Ungefär här får jag spader.
Först skall man gå och släpa på snorhelvetet i veckovis för att inte störa i onödan, och när man verkligen är vid vägs ände så skall man få nåt jävla naturläkemedel slängt i ansiktet på vårdcentralen? Dom tror ju inte på naturläkemedel själva, men att förkorta kön några dagar genom att skicka en dum en hem med några jävla vitaminpiller???
Oj, oj, oj. Jag tror jag kolar på stört.
Sköterskan ångrade sig emellertid, när hon förstod att jag inte gick på vitaminpillerbluffen, ringde tillbaka med en läkartid, så vi får väl se om han oxå tänker skicka hem mej med Sinova. Då dör jag på fläcken tror jag.
Hejsvejs // Carina
Min vecka har sett ut hittils:
Natten till måndag - Anton kräks hela natten. På golvet, på badrumsgolvet och i allehanda tillgängliga kärl mitt i natten. Osv, osv. osv... Ja, ni vet proceduren därefter...
Natten till tisdag - Emma kommer ner vid kvart i tolv och säger att Mamma, jag har ont i örat. Efter en plågsam och lång natt bankar vi på vårdcentralens dörr och belönas med pencillin och hostmedicin (eftersom hon även hade aningen ful hosta). I väntrummet sitter Peter Harrysson, tydligen blir kändisar oxå sjuka. Men men, en parantes.
Natten till onsdag - Min egen huvudvärk/snortäta hjärnas molvärk bestämmer sig för att tillta i styrka från "stadigt molande" under senaste veckan eller så till "knipa med ögonen" styrka. Funderar på att ringa VC igen, men besinnar mej.. man vill ju inte springa ner dörrarna där i onödan.
Efter lunchtid idag är huvudvärken ett tilltagande problem, och bestämmer mej för att trots allt få ett stopp på detta, ringer VC igen:
- Välkommen till Tjörns Vårdcentral, det är syster Greta (nä, hon hette nåt annat men man skall inte hänga ut folk)
- Hej jag heter bla bla och jag tror att jag har bihåleinflammation.
- Varför tror du det om jag får fråga, säger syster Greta.
- För att jag har varit förkyld i flera veckor och senste veckan haft tilltagande huvudvärk, hetta och ont i panna och kinder. Plus att det rinner segt gegga bak i halsen.
- Har du provat Sinova?
- Va???
- Ja, det är många som tycker att det hjälper. Det är ett naturläkemedel. Säger syster Greta.
- Va?? Min tröga hjärna kopplar trögt.. -Jag vill ha pencillin, säger jag försynt.
- Ja men du kan ju prova Sinova och så kan du ju ringa tillbaka om det inte går över.
Ungefär här får jag spader.
Först skall man gå och släpa på snorhelvetet i veckovis för att inte störa i onödan, och när man verkligen är vid vägs ände så skall man få nåt jävla naturläkemedel slängt i ansiktet på vårdcentralen? Dom tror ju inte på naturläkemedel själva, men att förkorta kön några dagar genom att skicka en dum en hem med några jävla vitaminpiller???
Oj, oj, oj. Jag tror jag kolar på stört.
Sköterskan ångrade sig emellertid, när hon förstod att jag inte gick på vitaminpillerbluffen, ringde tillbaka med en läkartid, så vi får väl se om han oxå tänker skicka hem mej med Sinova. Då dör jag på fläcken tror jag.
Hejsvejs // Carina
måndag 9 mars 2009
Dagens Ordspråk?
Ehhhhh, det där med ordspråk är rätt intressant.
- Tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar
- Bättre en fågel i handen, än tio i skogen.
- Behandla andra så som du själv vill bli behandlad.
- Du lever bara en gång, ta till vara på den enda gången.
- Vi kan inte vara bäst på allt, men vi kan alltid försöka.
- Hunden är människans bästa vän.
- Lita på dina instinkter och känslor, bästa vägledaren.
- Den får aldrig några vänner som är rädd för att skaffa sig ovänner
- Människor kan indelas i två grupper, en som går före och uträttar något och en som kommer efter och kritiserar
- Man kan inte välja när och hur man skall dö. Det enda man kan bestämma hur man skall leva
- Människan kan inte upptäcka nya oceaner förrän hon fått modet att förlora kusten ur sikte
- Det är vad vi tror att vi redan vet som hindrar oss från att lära oss nytt
- Man kan inte kämpa ihjäl en skugga, den dödar man med ljus
- När man är ute på djupt vatten är det klokt att hålla munnen stängd
- Planer är ingenting, planering är allting
- Vill du veta något om vägen du har framför dig, fråga den du möter
- Ett huvud utan bekymmer finns bara på en fågelskrämma
Hejsvejs // Carina
lördag 7 mars 2009
Motivationer?
Hallo hallo..
Lyckades ta mej loss från jobbet i fredags, barnen lekte med kompisar och vips fanns den där - Luckan. Trots duggregn, 1 grad plus och snålblåst tänkte jag inte ge upp. Ut i skogen skulle jag! Höjd motivation för spåret var målet. Behövde en "icke-förare" och efter lite bönande och bedjande med Yvonne var hon gullig nog att bjuda mej till hundcentrets omnejd för lite spårupptag efter att hon gick av sitt skift. Sagt och gjort, vi gav oss av jag och Narni. Eva och Dugga hängde på hux flux och vips så hade jag TVÅ icke förare med mej. Tänk va! Lucka + 2 ickeförare!
Rent teoretiskt så sägs det ju att om hunden hittar på annat i spåret, eller envisas att gå bakspår, har den helt enkelt för låg motivation/fel motivation för spåret och då behöver man alltså elda i brasan lite för att öka på motivationen så att hunden "är rädd om sitt spår".
Hade gått och funderat på hur man bäst höjer motivatonen för lilla tervoracern, och ådrog mej minnet av specialkursen i spår för Roland Sjösten för hundra år sedan - människor i slutet funkar på dom flesta. Värt ett försök! Borde ju funka för Narni som verkligen älskar folk och att kela med människor.
Yvonne och Eva klampar ut tre påsläpp, två på Yvonne och en på Eva. Jag klampar ut ett par till Dugga och Vilja.
Spåren får L-form där bakspåren leder till bakluckan på bilen, he he he.
Tanken är då att lilla pluttan skall tänka:
"Framspår=kul person med kul grejjer. Bakspår = tråkiga bilen."
Snitslar utgångarna och så låter vi spåren kallna. Efter nån timma går spårläggarna tillbaka på utgången och lägger sig som "slutföremål" med allehanda belöningar laddade och klara.
Påsläpp 1.
Narni tar spåret klockrent, gör en liten kontroll åt bakspåret, men tuffar på i fin fart och drag i linan åt rätt håll, går förbi Yvonne men blir tillbakaropad varpå hon ser ut som "nä, men va kul, ligger du här!". Lekte bra och blev glad.
Påsläpp 2.
Narni vindar in ingången, men kommer iväg åt rätt håll. Slår och flaxar i spåret. Går av och äter en bajs. Går på igen, flaxar lite med hög näsa. Vilt? Motvind? Tar sig fram till slutet där Yvonne lagt en kampgrej innan sej själv. Narni kastar sig över kampgrejen, men när hon får se Yvonne så ser hon inte så himla imponerad ut. Leker pliktskyldigt, men vill gärna spana inåt skogen. Knepigt!!! Fram med köttbullarna och dom gillar hon. Avslutar med mys och godis.
Hm. Engångsföreteelese?
Påsläpp 3.
Narni går klockrent bakspår. Vi fortsätter till bilen, och in i bagaget där hon får tänka över sina synder. Stackars Eva fryser häcken av sig i slutet :-). Efter några minuter så får hon komma ut igen. Då kommer det en häst med en sulky... Han vill stanna och prata men vi får iväg honom. Narni jobbar sig ut till spåret, går på åt rätt håll denna gången. Flaxar - fäster - flaxar - äter en baj - drag i linan - vänder sig om... Jag säger till henne när hon går av på ett viltspår. I den stilen tar vi oss till slutet där Eva ligger. Narni dyker in under granen, viftar fem tag med svansen, men vill inte leka. Äter dock köttbullar och är rätt nöjd.
Hm. Det var ju inte riktigt så här jag tänkte mej... Det knepiga är att Dugga och Vilja reagerade totalt annorlunda på precis samma övning! Görglada och lekte som dårar! Min lekte mindre för varje gång!
Vad är det min lilla pärla blir förstärkt av i spåret egentligen? Det verkar ju inte vara människor i allafall.. kanske är själva gripandet av leksaken? Det vet jag ju att hon går i gång på, själva katt-o-råtta-leken är det kuligaste hon vet.
Provade idag på träningen att göra en retning vid påsläppet. Yvonne lekte med Narni och sen gick iväg och gömde sig. Narni drog som en tok i linan, men näsan hamnade i knähöjd och hon körde sökbeteende istället... Å andra sidan visste hon vad hon skulle få när hon kom ut, och lekte bättre idag.
Förut har jag provat med näringspår i olika varainter, korv, köttbullar och frolic, men det känns inte riktigt rätt, eftersom Narni gärna gör avstickare och äter rådjursbajs och harbajs här och där, och för henne är ju inte det nån skillnad på en korv och en rådjursbajs... Gott som matte har lagt ut, tänker hon nog... Slarvigt av matte att slänga iväg rådjursbajsarna så långt från spåret, men det är inget som inte går att lösa = gå av spåret - äta bajsen - gå tillbaka och fortsätta spåra...
Hm.
Om Narni går på gripandet eller efterföljandet idag så vill jag nog inte byta motivation till människa eller näring. När hon väl är på spåret så är hon ju spårsäker som ett tåg på räls.. Det vill jag ju inte sabotera!!
Tror jag skall prova det gamla långsnöret istället, som rycks undan precis när hunden skall gripa så att hunden måste springa ifatt.
Och Tomas Ivarssons 5 meter mellan prylarna x 5 + 50 meter rakt + 5x5 prylar igen... Eller både ock..
Korta kuliga spår.
L-spår in i bakluckan.
Kanske lite konkurrensspår...
När man skall fajtas mot vitrumpor och bakspår får man ta till drastiska metoder :-))
Nån som har nån annan smart idé om hur man eldar på lilla Narnibrasan så att hon blir rädd om sitt spår?
Hejsvejs i vitrumpeskogen // Carina & Narni
Lyckades ta mej loss från jobbet i fredags, barnen lekte med kompisar och vips fanns den där - Luckan. Trots duggregn, 1 grad plus och snålblåst tänkte jag inte ge upp. Ut i skogen skulle jag! Höjd motivation för spåret var målet. Behövde en "icke-förare" och efter lite bönande och bedjande med Yvonne var hon gullig nog att bjuda mej till hundcentrets omnejd för lite spårupptag efter att hon gick av sitt skift. Sagt och gjort, vi gav oss av jag och Narni. Eva och Dugga hängde på hux flux och vips så hade jag TVÅ icke förare med mej. Tänk va! Lucka + 2 ickeförare!
Rent teoretiskt så sägs det ju att om hunden hittar på annat i spåret, eller envisas att gå bakspår, har den helt enkelt för låg motivation/fel motivation för spåret och då behöver man alltså elda i brasan lite för att öka på motivationen så att hunden "är rädd om sitt spår".
Hade gått och funderat på hur man bäst höjer motivatonen för lilla tervoracern, och ådrog mej minnet av specialkursen i spår för Roland Sjösten för hundra år sedan - människor i slutet funkar på dom flesta. Värt ett försök! Borde ju funka för Narni som verkligen älskar folk och att kela med människor.
Yvonne och Eva klampar ut tre påsläpp, två på Yvonne och en på Eva. Jag klampar ut ett par till Dugga och Vilja.
Spåren får L-form där bakspåren leder till bakluckan på bilen, he he he.
Tanken är då att lilla pluttan skall tänka:
"Framspår=kul person med kul grejjer. Bakspår = tråkiga bilen."
Snitslar utgångarna och så låter vi spåren kallna. Efter nån timma går spårläggarna tillbaka på utgången och lägger sig som "slutföremål" med allehanda belöningar laddade och klara.
Påsläpp 1.
Narni tar spåret klockrent, gör en liten kontroll åt bakspåret, men tuffar på i fin fart och drag i linan åt rätt håll, går förbi Yvonne men blir tillbakaropad varpå hon ser ut som "nä, men va kul, ligger du här!". Lekte bra och blev glad.
Påsläpp 2.
Narni vindar in ingången, men kommer iväg åt rätt håll. Slår och flaxar i spåret. Går av och äter en bajs. Går på igen, flaxar lite med hög näsa. Vilt? Motvind? Tar sig fram till slutet där Yvonne lagt en kampgrej innan sej själv. Narni kastar sig över kampgrejen, men när hon får se Yvonne så ser hon inte så himla imponerad ut. Leker pliktskyldigt, men vill gärna spana inåt skogen. Knepigt!!! Fram med köttbullarna och dom gillar hon. Avslutar med mys och godis.
Hm. Engångsföreteelese?
Påsläpp 3.
Narni går klockrent bakspår. Vi fortsätter till bilen, och in i bagaget där hon får tänka över sina synder. Stackars Eva fryser häcken av sig i slutet :-). Efter några minuter så får hon komma ut igen. Då kommer det en häst med en sulky... Han vill stanna och prata men vi får iväg honom. Narni jobbar sig ut till spåret, går på åt rätt håll denna gången. Flaxar - fäster - flaxar - äter en baj - drag i linan - vänder sig om... Jag säger till henne när hon går av på ett viltspår. I den stilen tar vi oss till slutet där Eva ligger. Narni dyker in under granen, viftar fem tag med svansen, men vill inte leka. Äter dock köttbullar och är rätt nöjd.
Hm. Det var ju inte riktigt så här jag tänkte mej... Det knepiga är att Dugga och Vilja reagerade totalt annorlunda på precis samma övning! Görglada och lekte som dårar! Min lekte mindre för varje gång!
Vad är det min lilla pärla blir förstärkt av i spåret egentligen? Det verkar ju inte vara människor i allafall.. kanske är själva gripandet av leksaken? Det vet jag ju att hon går i gång på, själva katt-o-råtta-leken är det kuligaste hon vet.
Provade idag på träningen att göra en retning vid påsläppet. Yvonne lekte med Narni och sen gick iväg och gömde sig. Narni drog som en tok i linan, men näsan hamnade i knähöjd och hon körde sökbeteende istället... Å andra sidan visste hon vad hon skulle få när hon kom ut, och lekte bättre idag.
Förut har jag provat med näringspår i olika varainter, korv, köttbullar och frolic, men det känns inte riktigt rätt, eftersom Narni gärna gör avstickare och äter rådjursbajs och harbajs här och där, och för henne är ju inte det nån skillnad på en korv och en rådjursbajs... Gott som matte har lagt ut, tänker hon nog... Slarvigt av matte att slänga iväg rådjursbajsarna så långt från spåret, men det är inget som inte går att lösa = gå av spåret - äta bajsen - gå tillbaka och fortsätta spåra...
Hm.
Om Narni går på gripandet eller efterföljandet idag så vill jag nog inte byta motivation till människa eller näring. När hon väl är på spåret så är hon ju spårsäker som ett tåg på räls.. Det vill jag ju inte sabotera!!
Tror jag skall prova det gamla långsnöret istället, som rycks undan precis när hunden skall gripa så att hunden måste springa ifatt.
Och Tomas Ivarssons 5 meter mellan prylarna x 5 + 50 meter rakt + 5x5 prylar igen... Eller både ock..
Korta kuliga spår.
L-spår in i bakluckan.
Kanske lite konkurrensspår...
När man skall fajtas mot vitrumpor och bakspår får man ta till drastiska metoder :-))
Nån som har nån annan smart idé om hur man eldar på lilla Narnibrasan så att hon blir rädd om sitt spår?
Hejsvejs i vitrumpeskogen // Carina & Narni
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)