Efter en hektisk eftermiddag slog jag mej ner en stund här för att pausa lite.
Slutade 14 på jobbet och redan i Sundby började Emma smsa och fråga NÄR KOMMER DU!
Varför denna brådska? Jo, den lilla damen fyller 12 år nästa vecka och idag är det fest. Storhandling och iordningfixande av både lillahuset och damen själv. Alla tjejerna i klassen kommer. Det sedvanliga problemet, i år märkligt invecklat - Vilka skall man bjuda - löste vi efter många långa turer fram och tillbaka med att alla tjejjerna blev bjudna... Attans jobbigt det där... Var skall man dra gränsen?
Som tur är dom i lillahuset och röjer så huset hoppar och buktar ut på alla ledder! Snart kommer Anders med ett lass pizzor och sen har dom laddat med chips och godis i stora lass. Spännande.
Narni är som hon är. Idag glad och nöjd, men den lätte går jag inte på längre :-))
På jobbet idag har dom varslat 25 man på produktionen.. Hu... Måtte den här krisen ta slut nån gång! Alla håller på sig in i det sista och allting har liksom avstannat, eller rör sig i slowmotion.
Nä, dags att dela upp pizzorna!
Hejsvejs // Carina
fredag 25 september 2009
onsdag 23 september 2009
9 dagar och tillbaka på ruta ett
Bara för att jag tog mun alldeles för full i förra inlägget så får jag helt enkelt göra en kovändning på entusiasmen, eftersom Narni redan dag 6 fläppade ur.
Därefter har vi haft ömsom glad hund, ömsom fläpp hund. Ingen regelbundenhet alls, utan samma hund kan ena stunden vara full av glädje och livslust för att i nästa stund vara en fläppande fåne med svansen mellan benen. Sen kan det gå två dagar utan minsta tillstymmelse, lagom tills att man tror att allt är bra.
I bästa fall händer det inomhus och jag kan välja att låtsas som om jag inte ser henne, och i näst bästa fall så händer det ute i kopplet så jag kan bogsera hem henne mer eller mindre kontrollerat. I värsta fall händer det ute och lös, vilket var 1 millimeter från att hända förut idag... Så hedanefter får fröken ha koppel på sig i närheten av trafik och vägar...
Idag var temat på fläpperiet "hård vind", "flaggor" och så de sedvanliga doftfläckarna.
Alltid trevligt med lite variation...?
En annan otrevlig slutsats av dessa 9 dagar:
- Hunden är mitt i en pencillinkur
- Hunden går på smärtstillande och antiinflammatoriskt
- Hunden har INGET fästingmedel på sig
Hm... Nån som har något nytt ljus att sprida över dessa konstigheter?
Det man kanske kan tänka sig att spinna vidare på, är väl min nya vettes tanke om "små epilepsianfall", eller eventuellt ett "gammalt hematom (eller vad det heter)" som framkallar små kramper som kanske inte syns utåt. Skulle iofs förklara oförklarligheten och oförutsägbarheten? Men dofterna?
Any more bright ideas?
En annan reflektion som jag funderade på medan jag gick med min halvfläppande hund i blåsten ikväll... (Andreas, du kan ju sluta läsa här :-) nu blir det sliskigt:-)
Min mor är ju engagerad i en sån där "ande-förening" som mediterar och gör astralresor och sånt därnt, samt har lite andliga demonstrationer och pratar med andar och sånt därnt.
Dom tror på att man lever flera liv här på jorden, olika per person, och att man sedan "växer" av sin vistelse, gärningar och sina lärdomar på jorden och når olika kunskapsnivåer i "himlen". Lär man sig inte det man skulle göra på jorden, så kommer man att återfödas här tills man lärt sig sin läxa. Gör du någon annan illa så får du själv uppleva samma sak i nästa liv, och så vidare tills man är klok som en bok och får lov att uppgå i sista nivån (typ ljuset/energin/nirvana/gud/etc).
Dom tror även att det är man själv som sitter med sina kompis-andar uppe i himlen och planerar sin lilla livskarta och sätter ut små uppdrag till sig själv innan man "går ner".
Ibland känns det rätt skönt att tänka på detta viset, och visst skulle det vara tryggt att känna att allting man gör faktiskt har en mening och spelar nån rocken i det långa loppet? Att nån däruppe iallafall ser ens vedermödor och strävanden som kanske inte syns utåt?
Då undrar jag....
Hur i hela friden tänkte jag däruppe i det blå när jag kom till punkt 12 - Hobbyverksamhet?
- Hund nummer 1 - Greta - hur lätttränad som helst och vi cyklar genom lydnadsklasserna på ett bananskal och livet leker och allting är SKITKUL. Den kloka hunden tar sin gröna matte på äventyr i träningen och fattar allt fortare än blixten. Blir ordentligt biten av "hunderiet" och njuter i fulla drag. Hundstackarn dör knall och fall på altanen 9 år gammal. En total chock.
- Hund nummer 2 - Glimmer - det börjar bra men sen får vi problem och det visar sig att han har ett medfött hjärtfel och har upp till 30 arrytmier i timmen. Går och väntar i ett halvår på att han kan dö knall och fall. Vågar inte gå ut och promenera eftersom jag inte orkar bära 35 kilo död hund ur skogen, eller stå med en död hund på en trottoar i Skärhamn. Allt kärlek, jobb och engagemang förgäves och hunden dör 5 år gammal under mitt skrivbord på jobbet. Chock nummer 2.
- Hund nummer 3 - Narnia - det börjar bra så in i helvete! En sån kanonhund! Vid knappt 2 års ålder ramlar hunden på/i/bland/emellan en snurrstol och ett skrivbord och ett hörne och blir sig aldrig lik igen. En sån idiot grej! Vilken hund hoppar upp på en Kinnarps kontorsstol och står med framtassarna på skrivbordet och baktassarna på stolen? (en kollega såg henne stå så, men såg inte när hon ramlade). Men beror det på eventuella skador, eller är det något annat?
Vem fucking vet!? Ibland är hon bra - hoppet tänds hos matten - för att i nästa stund dyka ner till havets djup i förtvivlan. Nu står jag igen vid faktum att snart 4 års träning är bortkastad, och kanske måste fundera på att hunden kanske inte ens skall behöva leva så här, utifall det nu blir gradvis sämre?
Vad i hela friden skall jag lära mej på detta?
Köp ingen mer hund, det går bara utför?
Hejsvejs // Carina & Narni fläpp gurka
Därefter har vi haft ömsom glad hund, ömsom fläpp hund. Ingen regelbundenhet alls, utan samma hund kan ena stunden vara full av glädje och livslust för att i nästa stund vara en fläppande fåne med svansen mellan benen. Sen kan det gå två dagar utan minsta tillstymmelse, lagom tills att man tror att allt är bra.
I bästa fall händer det inomhus och jag kan välja att låtsas som om jag inte ser henne, och i näst bästa fall så händer det ute i kopplet så jag kan bogsera hem henne mer eller mindre kontrollerat. I värsta fall händer det ute och lös, vilket var 1 millimeter från att hända förut idag... Så hedanefter får fröken ha koppel på sig i närheten av trafik och vägar...
Idag var temat på fläpperiet "hård vind", "flaggor" och så de sedvanliga doftfläckarna.
Alltid trevligt med lite variation...?
En annan otrevlig slutsats av dessa 9 dagar:
- Hunden är mitt i en pencillinkur
- Hunden går på smärtstillande och antiinflammatoriskt
- Hunden har INGET fästingmedel på sig
Hm... Nån som har något nytt ljus att sprida över dessa konstigheter?
Det man kanske kan tänka sig att spinna vidare på, är väl min nya vettes tanke om "små epilepsianfall", eller eventuellt ett "gammalt hematom (eller vad det heter)" som framkallar små kramper som kanske inte syns utåt. Skulle iofs förklara oförklarligheten och oförutsägbarheten? Men dofterna?
Any more bright ideas?
En annan reflektion som jag funderade på medan jag gick med min halvfläppande hund i blåsten ikväll... (Andreas, du kan ju sluta läsa här :-) nu blir det sliskigt:-)
Min mor är ju engagerad i en sån där "ande-förening" som mediterar och gör astralresor och sånt därnt, samt har lite andliga demonstrationer och pratar med andar och sånt därnt.
Dom tror på att man lever flera liv här på jorden, olika per person, och att man sedan "växer" av sin vistelse, gärningar och sina lärdomar på jorden och når olika kunskapsnivåer i "himlen". Lär man sig inte det man skulle göra på jorden, så kommer man att återfödas här tills man lärt sig sin läxa. Gör du någon annan illa så får du själv uppleva samma sak i nästa liv, och så vidare tills man är klok som en bok och får lov att uppgå i sista nivån (typ ljuset/energin/nirvana/gud/etc).
Dom tror även att det är man själv som sitter med sina kompis-andar uppe i himlen och planerar sin lilla livskarta och sätter ut små uppdrag till sig själv innan man "går ner".
Ibland känns det rätt skönt att tänka på detta viset, och visst skulle det vara tryggt att känna att allting man gör faktiskt har en mening och spelar nån rocken i det långa loppet? Att nån däruppe iallafall ser ens vedermödor och strävanden som kanske inte syns utåt?
Då undrar jag....
Hur i hela friden tänkte jag däruppe i det blå när jag kom till punkt 12 - Hobbyverksamhet?
- Hund nummer 1 - Greta - hur lätttränad som helst och vi cyklar genom lydnadsklasserna på ett bananskal och livet leker och allting är SKITKUL. Den kloka hunden tar sin gröna matte på äventyr i träningen och fattar allt fortare än blixten. Blir ordentligt biten av "hunderiet" och njuter i fulla drag. Hundstackarn dör knall och fall på altanen 9 år gammal. En total chock.
- Hund nummer 2 - Glimmer - det börjar bra men sen får vi problem och det visar sig att han har ett medfött hjärtfel och har upp till 30 arrytmier i timmen. Går och väntar i ett halvår på att han kan dö knall och fall. Vågar inte gå ut och promenera eftersom jag inte orkar bära 35 kilo död hund ur skogen, eller stå med en död hund på en trottoar i Skärhamn. Allt kärlek, jobb och engagemang förgäves och hunden dör 5 år gammal under mitt skrivbord på jobbet. Chock nummer 2.
- Hund nummer 3 - Narnia - det börjar bra så in i helvete! En sån kanonhund! Vid knappt 2 års ålder ramlar hunden på/i/bland/emellan en snurrstol och ett skrivbord och ett hörne och blir sig aldrig lik igen. En sån idiot grej! Vilken hund hoppar upp på en Kinnarps kontorsstol och står med framtassarna på skrivbordet och baktassarna på stolen? (en kollega såg henne stå så, men såg inte när hon ramlade). Men beror det på eventuella skador, eller är det något annat?
Vem fucking vet!? Ibland är hon bra - hoppet tänds hos matten - för att i nästa stund dyka ner till havets djup i förtvivlan. Nu står jag igen vid faktum att snart 4 års träning är bortkastad, och kanske måste fundera på att hunden kanske inte ens skall behöva leva så här, utifall det nu blir gradvis sämre?
Vad i hela friden skall jag lära mej på detta?
Köp ingen mer hund, det går bara utför?
Hejsvejs // Carina & Narni fläpp gurka
lördag 19 september 2009
Femte dagen
Så här femte dagen av pencillinkuren har jag hittat min hund som jag förlagt nånstans....!
Ni vet den där busiga, glada jycken som vill träna.
Som söker kontakt och gör som man säger och som blir glad för belöning. Fläppar inte. Luftar inte. Släpper inte. Det är "någon hemma" igen.
Eller:
Ljuset är tänt och hissen går ända upp. Indianerna är i båten. Alla kopparna i skåpet.
Hjulet snurrar och hamstern är inte död.
Kan man inte få pausa en sån här dag och få fortsätta där nästa gång vi tränar?
Skulle ju egentligen inte träna idag, men det blev lite tid över mellan stolpbankandet på två återstående spår, och min och Yvonnes sista planeringsrunda. För att klara 24 timmars gränsen fick jag gå upp tidigt som attans och banka stolpar och jädrans anåda så BLÖT man blir av rumphögt gräs med höstdagg. Stövlarna blev insjöar rätt omgående när blötan från byxorna rann ner i stövlarna och snart sa det schwlopp-schwlopp för varje steg.
Vem tänkte på regnbyxor i solskenet?
Hade ett extra ombyte strumpor och kängorna i bilen och åkte till klubben. Byxorna torkade rätt fort.
Eva och Dugga var där och rätt var det var så fick jag ett infall av träningslust. Bad om att få högreklass baklänges och sagt och gjort. Började såleds med hoppet där Narni i bara farten och träningsglädje hoppar fram och tillbaka ett par gånger :-)).
Känner omedelbart att "gamla Narni" är tillbaka och HERREJÄVLAR vad roligt det är att träna en sån GLAD och POSITIV och träningsbar hund! Dom andra momenten gick precis lika lysande och Narni gör allt jag ber henne om lagom balanserat och precis så bra som hon kan vara när hon är som allra bäst. Hennes bästa moment idag var helt klart skallet. Nästan så man får ståpäls....
Avslutar med ett fritt följ som även det går som tåget och där hundskruttan går så snyggt så jag nästan storknar.
Snälla snälla snälla, kan jag inte få behålla denna levnadsglada och underbara hunden!
Måtte denna hästkuren pencillin vara det som gör susen.
Och dödar boreliorna till sista droppen.
Håll tummarna för oss!
Hejsvejs // Carina & Narni
fredag 18 september 2009
Höstvarmt
Har det varit idag. Sicket väder!
På fredagarna slutar vi klockan 14 på jobbet, så idag smätte jag hem och bytte om, hämtade hunden och sen tog vi oss an planeringen inför apellprovet på söndag då jag skall vara TL med hjälp av Yvonne.
Vi brukar ställa ut trästolpar som den tävlande kan ha som riktmärken och som skall plockas in medan dom går spåret, och stolparna skall stå ute ett par dar innan provet, så det var mitt och Narnis jobb idag.
Klubbens favoritbonde har ställt till det för oss genom att plantera jordgubbar och nåt spannmålsaktigt på sina fina gräsängar i år, så det såg ut som om vi skulle få fyra spår endast...
Att inte bönderna kan fatta att vi inom SBK måste veta vad dom tänker odla typ 2 år innan, och när det är bra väder och dom tänker slå, så att vi kan planera in våra bruksprov i tid?
Hur svårt kan det va?
Jordgubbar? Pytts.
Nån smarting har även i historien tänkt till och lagt apellprovet på klubben i mitten på september... Hm... Nu skall vi se, precis i dagarna då bönderna tar sin andra eller tredje ensilageskörd... Vilket i sin tur innebär att när jag idag är på väg till spår nummer fyra så möts jag av en bonde i en röd traktor som glad i hågen slår sitt gräs... SKIT OCH PANNKAKA! Fastän vi blivit lovade att ha marken så sent som förra veckan... Pust.
Visst kan man kräva att bönderna INTE skall slå sitt fina klöver i varmt och vackert höstväder?
Ehhhhh...
Ett paniksamtal till Anna senare, så har hon hux flux trollat fram en annan bonde ur rockärmen och vi får till några spår till, så nu blir det iallafall 6 spår. Jisses.
Återigen undrar man när man går där och sliter sitt hår varför i hela friden man lägger sin fritid på sånt härnt? Hm... Jobba som en råtta, hemma sena kvällar varje kväll, och så enda lediga eftermiddagen knata runt på ängar och räkna till 100 typ 21 gånger (3x7spår) och banka stolpar?
Och ojsan, även morgondagen viks åt två spår jag inte hann med ikväll... och söndag då är det ju dax....
Nä men ojsan så gnälligt det blev. Sorry.
Narni har faktiskt piggnat till lite det senaste! Inte fläppat idag. Glad och hämtar sina leksaker. Fyra dagar på pencillin... Vet inte om det är hållbart ännu, tillfälligt kanske, men peppar peppar...!
Ha det bra // Carina & Narni
På fredagarna slutar vi klockan 14 på jobbet, så idag smätte jag hem och bytte om, hämtade hunden och sen tog vi oss an planeringen inför apellprovet på söndag då jag skall vara TL med hjälp av Yvonne.
Vi brukar ställa ut trästolpar som den tävlande kan ha som riktmärken och som skall plockas in medan dom går spåret, och stolparna skall stå ute ett par dar innan provet, så det var mitt och Narnis jobb idag.
Klubbens favoritbonde har ställt till det för oss genom att plantera jordgubbar och nåt spannmålsaktigt på sina fina gräsängar i år, så det såg ut som om vi skulle få fyra spår endast...
Att inte bönderna kan fatta att vi inom SBK måste veta vad dom tänker odla typ 2 år innan, och när det är bra väder och dom tänker slå, så att vi kan planera in våra bruksprov i tid?
Hur svårt kan det va?
Jordgubbar? Pytts.
Nån smarting har även i historien tänkt till och lagt apellprovet på klubben i mitten på september... Hm... Nu skall vi se, precis i dagarna då bönderna tar sin andra eller tredje ensilageskörd... Vilket i sin tur innebär att när jag idag är på väg till spår nummer fyra så möts jag av en bonde i en röd traktor som glad i hågen slår sitt gräs... SKIT OCH PANNKAKA! Fastän vi blivit lovade att ha marken så sent som förra veckan... Pust.
Visst kan man kräva att bönderna INTE skall slå sitt fina klöver i varmt och vackert höstväder?
Ehhhhh...
Ett paniksamtal till Anna senare, så har hon hux flux trollat fram en annan bonde ur rockärmen och vi får till några spår till, så nu blir det iallafall 6 spår. Jisses.
Återigen undrar man när man går där och sliter sitt hår varför i hela friden man lägger sin fritid på sånt härnt? Hm... Jobba som en råtta, hemma sena kvällar varje kväll, och så enda lediga eftermiddagen knata runt på ängar och räkna till 100 typ 21 gånger (3x7spår) och banka stolpar?
Och ojsan, även morgondagen viks åt två spår jag inte hann med ikväll... och söndag då är det ju dax....
Nä men ojsan så gnälligt det blev. Sorry.
Narni har faktiskt piggnat till lite det senaste! Inte fläppat idag. Glad och hämtar sina leksaker. Fyra dagar på pencillin... Vet inte om det är hållbart ännu, tillfälligt kanske, men peppar peppar...!
Ha det bra // Carina & Narni
måndag 14 september 2009
Löljligt & väderkvarnar
Dagens rapport från veterinären...
Långa räckan med prover var huvudsakligen bra. Lite förhöjda vita blodkroppar.
Boreliatitrarna däremot har inte ruckat sig en millijox från förra provet i våras.
1:160.
Så det blev alltså att plussa på medicineringen med antiinflammatoriskt med en pencillinkur till, 20 dagar + ev. en till kur efter det, beroende på hur hon svarar eller inte.
Rimadylen har inte gjort mycket verkan... Ett par fläppryck - med temat "matte är en poltergeist", varvat med en urdålig träning i lördags där hon gick som en kratta (tassen kanske störde?)och de sista dagarna har hon dessutom gradvis blivit stel i kroppen och ville inte hoppa in i bilen idag när husse skulle iväg. På natten när hon skall upp i sängen står hon och steppar en stund innan hon får tagit sats.
Tassen har dock läkt fint de sista dagarna, och hon visar inga som helst smärtor från tån... Även när vi har lyckats slita upp såret utomhus så verkar det inte bekomma henne med ett litet sår. Kanske har hon värre saker att brottas med.
Det börjar änna bli lite löjligt det här att kämpa emot väderkvarnar.
Borelia, ja det är konstaterat, men blir man fläpp av Borelia? Det är frågan. Eller är det två saker vi kämpar mot, som kanske blir nån form av kaka-på-kaka effekt? Vem vet... och vem vet om vi nånsin får veta?
Nästan exakt 2 år har vi hållit på med denna underliga åkomma.
Det upplyste veterinären mig om, eftersom hon fått journalutdraget från Blå Stjärna där vi var första gången när hon trillat ner från skrivbordet (och första teorin = hjärnskakning) och hela det här helvetet började. Vad som är vad är ju flummigt värre.
Min "nya" gulliga veterinär tog dock tag i saken och skulle ringa till diverse experter och rådfråga huruvida ett slag i skallen kunde ge nån form av tryck inuti huvudet och framkalla små kramptillstånd, som kanske inte ens märks utåt, och vad en skall röntgen skulle kosta... isåfall måste vi undersöka med försäkringsbolaget om dom vill bekosta en sådan av fröken Fläppfia.
Det är ju inte utan att man undrar hur länge till man skall orka stånga pannan blodig med detta... Sjukpensionera Narni vid 3,5 år och när hon egentligen borde vara hur jäkla bra som helst? Eller är periodvis? Men mina nerver håller inte för att lyckas pricka in när hon mår bra! Jag blir knäpp. Sjuk eller inte sjuk - det är frågan för dagen.
Hur kul är det på en skala att åka och träna med en hund som inte är fullt frisk? Eller så går hon som tåget och jag tänker - Yippeeeey - och nästa dag är vi tillbaka i dynggropen igen.
Och hur schysst är det? Inte mot henne och inte mot mej.
Nä, jag skall inte ge upp riktigt ännu, men snart är det nog dax att erkänna sig slagen...
Hejsvejs // Carina
Långa räckan med prover var huvudsakligen bra. Lite förhöjda vita blodkroppar.
Boreliatitrarna däremot har inte ruckat sig en millijox från förra provet i våras.
1:160.
Så det blev alltså att plussa på medicineringen med antiinflammatoriskt med en pencillinkur till, 20 dagar + ev. en till kur efter det, beroende på hur hon svarar eller inte.
Rimadylen har inte gjort mycket verkan... Ett par fläppryck - med temat "matte är en poltergeist", varvat med en urdålig träning i lördags där hon gick som en kratta (tassen kanske störde?)och de sista dagarna har hon dessutom gradvis blivit stel i kroppen och ville inte hoppa in i bilen idag när husse skulle iväg. På natten när hon skall upp i sängen står hon och steppar en stund innan hon får tagit sats.
Tassen har dock läkt fint de sista dagarna, och hon visar inga som helst smärtor från tån... Även när vi har lyckats slita upp såret utomhus så verkar det inte bekomma henne med ett litet sår. Kanske har hon värre saker att brottas med.
Det börjar änna bli lite löjligt det här att kämpa emot väderkvarnar.
Borelia, ja det är konstaterat, men blir man fläpp av Borelia? Det är frågan. Eller är det två saker vi kämpar mot, som kanske blir nån form av kaka-på-kaka effekt? Vem vet... och vem vet om vi nånsin får veta?
Nästan exakt 2 år har vi hållit på med denna underliga åkomma.
Det upplyste veterinären mig om, eftersom hon fått journalutdraget från Blå Stjärna där vi var första gången när hon trillat ner från skrivbordet (och första teorin = hjärnskakning) och hela det här helvetet började. Vad som är vad är ju flummigt värre.
Min "nya" gulliga veterinär tog dock tag i saken och skulle ringa till diverse experter och rådfråga huruvida ett slag i skallen kunde ge nån form av tryck inuti huvudet och framkalla små kramptillstånd, som kanske inte ens märks utåt, och vad en skall röntgen skulle kosta... isåfall måste vi undersöka med försäkringsbolaget om dom vill bekosta en sådan av fröken Fläppfia.
Det är ju inte utan att man undrar hur länge till man skall orka stånga pannan blodig med detta... Sjukpensionera Narni vid 3,5 år och när hon egentligen borde vara hur jäkla bra som helst? Eller är periodvis? Men mina nerver håller inte för att lyckas pricka in när hon mår bra! Jag blir knäpp. Sjuk eller inte sjuk - det är frågan för dagen.
Hur kul är det på en skala att åka och träna med en hund som inte är fullt frisk? Eller så går hon som tåget och jag tänker - Yippeeeey - och nästa dag är vi tillbaka i dynggropen igen.
Och hur schysst är det? Inte mot henne och inte mot mej.
Nä, jag skall inte ge upp riktigt ännu, men snart är det nog dax att erkänna sig slagen...
Hejsvejs // Carina
fredag 11 september 2009
torsdag 10 september 2009
Hund och Katt
Ja, nu har vi en ny kung i huset... Eller drottning... En liten grå görsöt kattunge bossar runt Narni som den värsta. Spottar och fräser och har sig. Narni har snabbt lärt sig att 3 meter är bra att ha emellan sig och den förtrollande söta smaskiga, men jäkligt vassa spottande saken...
Tassen på Narni har läkt fint, och idag är det första dagen helt utan förband. Skönt. Tur att jag hade en sko liggande, så att husse överlevde dagarna med trebent hund + vätskande sår.
Fläppryck har vi också haft några. Den värsta häromdagen när jag skulle rasta Narni. Hon börjar dra i kopplet helt hysteriskt och tittar sig över axeln på mej och försöker springa iväg! Som om jag var värsta poltergeisten... Så höll hon på en bra stund, som en makrill på kroken, jag kortade in kopplet och gick bestämt hem till bilen och knölade in henne där. Efter en halvtimme i bilen plockade jag ut en helt normal hund... Som om inget hänt.
Snacka om att man kan bli trött.
Igår var vi hos våran nya veterinär och tog en hel hög med prover, däribland nytt borelia prov. Så får vi se vad det säger. Snacka om skillnad att komma till någon som bryr sig och engagerar sig! Hon skrev ner hela historien från början till slut, och engagerade sig till max, ställde frågor och vinklade hit och dit och rynkade pannan i djupa veck. Kom med nya ideér som jag inte tänkt på, och lade till några prover som vi skulle ta för att få en helhetsbild av Narni.
Började till och med skriva en liten lista med sina kollegor hon skulle konsultera. Till att börja med skall vi köra Rimadyl i 20 dagar, eftersom vissa experter menar att Borelia framkallar nån form av ledgångsreumatisk värk, som kan bli mer eller mindre kronisk, och att det kändes som ett bra ställe att börja prova på.
Det beställdes journalutdrag från gamla veterinären och Blå Stjärnan hux flux och proverna skulle dom ringa och berätta om redan i morgon, wow. Hon hade även haft en hund tidigare som "blivit knäpp över en natt", som hon behandlat.
Oj oj vad jag blir trött på mej själv som inte bytt veterinär tidigare... BAJS. Snacka om att bli hemmablind och gå i sina gamla trygga hjulspår och vanka som en anka :-))
Nä, nu tänker jag ta min första lediga kväll denna veckan och brotta mej själv bort från datorn och istället leta upp min braiga bok och gå och lägga mej och läsa tills jag somnar.
Kram kram // Carina & Narni
Tassen på Narni har läkt fint, och idag är det första dagen helt utan förband. Skönt. Tur att jag hade en sko liggande, så att husse överlevde dagarna med trebent hund + vätskande sår.
Fläppryck har vi också haft några. Den värsta häromdagen när jag skulle rasta Narni. Hon börjar dra i kopplet helt hysteriskt och tittar sig över axeln på mej och försöker springa iväg! Som om jag var värsta poltergeisten... Så höll hon på en bra stund, som en makrill på kroken, jag kortade in kopplet och gick bestämt hem till bilen och knölade in henne där. Efter en halvtimme i bilen plockade jag ut en helt normal hund... Som om inget hänt.
Snacka om att man kan bli trött.
Igår var vi hos våran nya veterinär och tog en hel hög med prover, däribland nytt borelia prov. Så får vi se vad det säger. Snacka om skillnad att komma till någon som bryr sig och engagerar sig! Hon skrev ner hela historien från början till slut, och engagerade sig till max, ställde frågor och vinklade hit och dit och rynkade pannan i djupa veck. Kom med nya ideér som jag inte tänkt på, och lade till några prover som vi skulle ta för att få en helhetsbild av Narni.
Började till och med skriva en liten lista med sina kollegor hon skulle konsultera. Till att börja med skall vi köra Rimadyl i 20 dagar, eftersom vissa experter menar att Borelia framkallar nån form av ledgångsreumatisk värk, som kan bli mer eller mindre kronisk, och att det kändes som ett bra ställe att börja prova på.
Det beställdes journalutdrag från gamla veterinären och Blå Stjärnan hux flux och proverna skulle dom ringa och berätta om redan i morgon, wow. Hon hade även haft en hund tidigare som "blivit knäpp över en natt", som hon behandlat.
Oj oj vad jag blir trött på mej själv som inte bytt veterinär tidigare... BAJS. Snacka om att bli hemmablind och gå i sina gamla trygga hjulspår och vanka som en anka :-))
Nä, nu tänker jag ta min första lediga kväll denna veckan och brotta mej själv bort från datorn och istället leta upp min braiga bok och gå och lägga mej och läsa tills jag somnar.
Kram kram // Carina & Narni
söndag 6 september 2009
Dagens prövning
Hej på er!
Här kommer en sedvanlig rapport från dagens högreprov...
Och nu skall vi se vad för bortförklaring vi kan komma upp med denna gången, man får ju variera sig lite... Hm.... Halt hund?
Japp. Precis. Bra idé!
Målsättningen för dagen var att Narni skulle ta sig igenom spåret och sedan passera gruppen utan att båga tillbaka eller hälsa på folket.
Dagen började med lottning som vanligt och jag drog nummer 4. Inte nervös för fem öre, eftersom förutsättningarna för att göra vårt bästa var i lägsta laget.
Bra spårmark, hade det samma förra året och även om jag inte kommer ihåg sträckningen så vet jag nu var det INTE gick (ute på berget där vi följde älgarna året innan).
På vägen in till påsläppet råkar jag trampa på Narni i villervallan i blötan med stövlar, hal mossa och grenar och en hund som drar som en dåre, och hon skriker till, ingen skada synlig utan hon kavar på som om inget hänt. Pust...
Påsläppet var inte lysande, hon gick över spåret två gånger, men inget bakspår så vi var glada för det. Betyg 7. Fram till pinne nr 5 gick det som tåget, och när jag tittade på klockan hade vi bara använt 7 minuter! Wow. Pausade ordentligt eftersom vi hade god tid. Släpper på.
Efter en stund passerar vi ett stånd med säkert 30 kantareller, och då misstänker jag ju att vi är ute på fel spår, eftersom inte spårläggarna (dom är 2 som hjälps åt på detta spåret) med alla skygglappar i världen kunnat missa det lilla kalaset vid snitslingen av spåret. Tror mej veta ungefär vart Narni släppte men bestämmer mej för att hänga på henne och låta henne göra färdigt.
Bra tryck i linan. Kanske är vi rätt igen? Men ack nej, rätt var det är kommer vi förbi "Kaffepetter" och då vet jag att vi är åt helsicke för långt bort. Kaffepetter är en liten kaffekanna som någon för länge sen ställt invid en tall som så sakta har växt ihop med kaffekannan, väldigt gulligt. Däremot så står kaffepetter brevid stigen för vår lilla sökbana på klubben och den ligger säkert 200 meter från spåret. Rackarns.
Vi gör helt om och letar oss tillbaka, upp för berget, helt slut bägge två, och rätt var det är hittar vi spårläggaren... Tiden var inte ute och vi körde "uppletande av slut"... Rätt var det är ser jag själv slutet, under Narni som inte verkar känna lukten (?)! Trött. Väldigt trött. Springer fram och tar upp det själv.... Pust. Vi får fortsätta.
Tillbaka till klubben och uppletande. Vinden ligger i ryggen på oss och rutan är svår och blöt och tung att springa i. Narni springer fint ut och plockar 3 föremål, sedan tappar hon stinget och klistrar lite vid mej, men springer ut efter lite uppmaning. Våra hårda domare dömer 5,5 och 6... Lite snålt eftersom hon letade hela tiden och ändå tog 3, men men. Flera andra tävlande som plockade bara 2 föremål fick nolla..
Därefter plats med skott och där fick vi 9,5 eftersom hon vände sig på skinkan.
Då helt plötsligt ligger vi ju rätt bra till inför fortsättningen, och dagens målsättning nr 2 - igenom gruppen på framåtsändandet - närmar sig.
På vägen till bilen börjar hon halta, och när vi är framme vid bilen står hon på 3 ben. Ser att hon har ett runt sår på ovansidan av ena tån. Antingen från min trampning, eller så har hon skadat sig på uppletandet. Sköljer och väntar en stund, men det blir inget bättre. Tre ben.
Bara att bryta. Perfekt.
Nu måste vi nog bara inse fakta och ta en paus i det här tills vi kommit på fötter igen. Narni skulle löpa för flera veckor sedan, börjar närsomhelst mitt i brukssäsongen. Tävlingsledare i apellen om 2 veckor. Boreliaprovet som väntar i februari för att se om det har ökat eller minskat. Jobba 130%. Inget stabilt framåtsändande. Hålla Instruktörsutbildning på 100 timmar från november. Ehhh.
Nä, det är nog färdigtävlat ett tag framöver.
Vi får ägna oss åt träning i stället och ta nya tag när vi har koll på läget. Om vi får koll på läget. Who knows.
Hoppas det går bättre för er andra ute på tävlingsbanorna!
Kram // Carina & Narni-3Ben
Här kommer en sedvanlig rapport från dagens högreprov...
Och nu skall vi se vad för bortförklaring vi kan komma upp med denna gången, man får ju variera sig lite... Hm.... Halt hund?
Japp. Precis. Bra idé!
Målsättningen för dagen var att Narni skulle ta sig igenom spåret och sedan passera gruppen utan att båga tillbaka eller hälsa på folket.
Dagen började med lottning som vanligt och jag drog nummer 4. Inte nervös för fem öre, eftersom förutsättningarna för att göra vårt bästa var i lägsta laget.
Bra spårmark, hade det samma förra året och även om jag inte kommer ihåg sträckningen så vet jag nu var det INTE gick (ute på berget där vi följde älgarna året innan).
På vägen in till påsläppet råkar jag trampa på Narni i villervallan i blötan med stövlar, hal mossa och grenar och en hund som drar som en dåre, och hon skriker till, ingen skada synlig utan hon kavar på som om inget hänt. Pust...
Påsläppet var inte lysande, hon gick över spåret två gånger, men inget bakspår så vi var glada för det. Betyg 7. Fram till pinne nr 5 gick det som tåget, och när jag tittade på klockan hade vi bara använt 7 minuter! Wow. Pausade ordentligt eftersom vi hade god tid. Släpper på.
Efter en stund passerar vi ett stånd med säkert 30 kantareller, och då misstänker jag ju att vi är ute på fel spår, eftersom inte spårläggarna (dom är 2 som hjälps åt på detta spåret) med alla skygglappar i världen kunnat missa det lilla kalaset vid snitslingen av spåret. Tror mej veta ungefär vart Narni släppte men bestämmer mej för att hänga på henne och låta henne göra färdigt.
Bra tryck i linan. Kanske är vi rätt igen? Men ack nej, rätt var det är kommer vi förbi "Kaffepetter" och då vet jag att vi är åt helsicke för långt bort. Kaffepetter är en liten kaffekanna som någon för länge sen ställt invid en tall som så sakta har växt ihop med kaffekannan, väldigt gulligt. Däremot så står kaffepetter brevid stigen för vår lilla sökbana på klubben och den ligger säkert 200 meter från spåret. Rackarns.
Vi gör helt om och letar oss tillbaka, upp för berget, helt slut bägge två, och rätt var det är hittar vi spårläggaren... Tiden var inte ute och vi körde "uppletande av slut"... Rätt var det är ser jag själv slutet, under Narni som inte verkar känna lukten (?)! Trött. Väldigt trött. Springer fram och tar upp det själv.... Pust. Vi får fortsätta.
Tillbaka till klubben och uppletande. Vinden ligger i ryggen på oss och rutan är svår och blöt och tung att springa i. Narni springer fint ut och plockar 3 föremål, sedan tappar hon stinget och klistrar lite vid mej, men springer ut efter lite uppmaning. Våra hårda domare dömer 5,5 och 6... Lite snålt eftersom hon letade hela tiden och ändå tog 3, men men. Flera andra tävlande som plockade bara 2 föremål fick nolla..
Därefter plats med skott och där fick vi 9,5 eftersom hon vände sig på skinkan.
Då helt plötsligt ligger vi ju rätt bra till inför fortsättningen, och dagens målsättning nr 2 - igenom gruppen på framåtsändandet - närmar sig.
På vägen till bilen börjar hon halta, och när vi är framme vid bilen står hon på 3 ben. Ser att hon har ett runt sår på ovansidan av ena tån. Antingen från min trampning, eller så har hon skadat sig på uppletandet. Sköljer och väntar en stund, men det blir inget bättre. Tre ben.
Bara att bryta. Perfekt.
Nu måste vi nog bara inse fakta och ta en paus i det här tills vi kommit på fötter igen. Narni skulle löpa för flera veckor sedan, börjar närsomhelst mitt i brukssäsongen. Tävlingsledare i apellen om 2 veckor. Boreliaprovet som väntar i februari för att se om det har ökat eller minskat. Jobba 130%. Inget stabilt framåtsändande. Hålla Instruktörsutbildning på 100 timmar från november. Ehhh.
Nä, det är nog färdigtävlat ett tag framöver.
Vi får ägna oss åt träning i stället och ta nya tag när vi har koll på läget. Om vi får koll på läget. Who knows.
Hoppas det går bättre för er andra ute på tävlingsbanorna!
Kram // Carina & Narni-3Ben
fredag 4 september 2009
Härliga höst
Hej hej!
Hösten är min bästa årstid. Vet inte vad det är riktigt som gör det? Svampen? Slippa baddräkten? Lagom temperatur? Mindre turister i Skärhamn?
Hm. Får återkomma om jag kommer på vad det är.
Annars har jag då alltså börjat jobba på ekonomiavdelningen på Najadvarvet. Hur spännande som helst! Härliga människor med tonvis av humor. Kafferast. Lunchrast. Flextid. Kompledigt. Kunna stänga dörren och åka hem utan att älta jobbet hela natten. Fick ett eget rum med en egen skylt! Efter 4 dagars jobb så känns det väldigt bra faktiskt.
Även en liten glimt in i vanliga människors liv för lilla mej som förutom några sommarjobb inte haft ett vanligt svenssonkneg förut utan jobbat i familjeföretaget sen Jesus sprang i kortbyxor...
I första omgången är det till och med januari som gäller, och sen får vi se vad som händer med våra andra företag och om Najad och jag trivs med varandra :-)).
Barnen har växt med uppgiften, och klarar numera av morronrutinen själva och tar sig nästan själv till skolan. Anton behöver sjuss ibland i ösregnet och då smiter Anders hem och kör honom. Och det funkar faktiskt över förväntan. Jag åker klockan 06:45 och är hemma 17:30 så dagen blir ju kort när man skall hinna med allt hemmavid, plus att jag då har mina extra timmar med företagens papper och meck. Men Anders och barnen har engagerat sig och försökt att hålla undan det värsta. Så får jag jobba ikapp på helgen.
Att åka 35 minuter morron + 35 minuter på eftermiddagen har faktiskt visat sig vara rätt skönt! Man hinner liksom fundera och tänka och stressa av och bara vara stilla en stund. Väldigt oväntat, jag trodde nog att jag skulle bli frustrerad av all tid som går till spillo... Hoppas det håller i sig, om en vecka kanske jag har ändrat mig...
Narnia är numera alltså verkstadshund och har även blivit husses hund...
Nu tillexempel ligger hon brevid honom nere istället för att klistra på mej uppe vid datorn. Bra eller dåligt får framtiden utvisa.
Att vara vakthund i en verkstad är ett fint jobb annars, och att åka med husse i lastbilen och hämta och lämnar prylar och ha det bra. Emma har gått och hämtat henne några dagar efter skolan och promenerat lite och det är ju också bra. Kanske skall Anders åka på långjobb i oktober och då får vi kanske problem, men det får lösa sig på nåt sätt...
På träningsfronten kan man ju bara sucka en lång suck.
Hamnar som brukligt långt ner på priolistan...
Sista träningen - i måndags - gick istället för att ägna ledig kvällen åt min hund, så fick klubbåtagande gå före och istället ägnade jag kvällen åt att snitsla spår i skogen inför tävling i helgen (med viltälskande hunden skällande som en galning i bilen), och att slita håret över att upptagsrutan växt igen totalt så att den var totalt oanvändbar. Förra tävlingen hade väl inte löven spruckit ut, så då funkade det, men nu är det som att gå in i en vägg... :-(( Och inte nog med det så går det dubbelt så många snitslar åt (eftersom min spårläggare Eva inte gått spåret förut).
Med snårskog och snitselbrist på hjärnan skulle jag då pressa in lite träning när jag ändå var på klubben, och meckade mej tillbaka till klubben och körde framåtsändande. Och det gick käpprätt åt helvete. Självklart.
Efter att jag försökt balansera och jobba bort retningarna i varje ände med istället belöning hos mig (inför inkallning), så går hon som en jäkla slalomåkare. Och närmare och närmare mej. Det är fanimej antingen eller - Överljudsplan som inte kan slå av i tid utan tjafs och springer ur momentet - eller Slalomåkare utan fast kurs och 5 meter för kort - ... Blä.
Och inte blir det bättre av att det inte blir några träningar av med 4 människor! För slalomåkeriet ökar markant om det står folk på plan. Skulle behöva 4 personer stående på appelplan en hel jäkla kväll så jag kan få träna-träna-träna... Tyvärr omöjligt uppdrag på grund av alla faktorer. Idiotprojekt att tävla på söndag, men hundstackarn behöver ju få göra något vettigt nån gång. Betald träning är ju också träning... Tror jag.
Hittade ingen annan råd på spårproblemet än att åka direkt från jobbet igår och snitsla färdigt.. Eva och jag slog våra kloka ihop i gårkväll i ösregnet och vips kom hon på en bättre placering av upptagsrutan som blev så bra så jag nästan grinade där i ösregnet. Och mörkt blev det också.... Hu.. Är så jädrans mörkrädd i skogen så det är löjligt...
Slutligen... för att vi inte ska tappa stinget i vår maxade vardag, så har Anders fått en katt... :-))
En norsk skogskattunge med stamtavla och hela köret, och vi skall hämta den idag.
På foder tror jag det blev till slut.
Lite blandade känslor inför detta kan man lungt säga... Narni kan behöva lite kattlig fägring så kanske hon ger fan i dom ute? Sällskap när Narni är själv? Äta kattbajs är ju aldrig fel? Kanske kan katten få bukt med våra mössproblem? Sen förra katten dog 2007 så har mössen flyttat in :-(... Och skulle en hamster rymma, så har vi ju ett problem mindre direkt... nä, skämtar bara! Barnen får en sängkamrat att klappa på så kanske deras nedärvda mörkrädsla lägger sig? Fast då blir det väl bråk om vem som skall få ha katten.. Hm :-)
Anders vill döpa katten till Britta, he he he...
Återkommer kanske med lite bilder under helgen om jag hinner... Skulle tränat i morrn, men så damp insikten ner att det är MH hela dagen så det är lika bra att glömma framåtsändandet och be dom nolla det med en gång :-))
Ha det bra alla goa människor // Carina
Hösten är min bästa årstid. Vet inte vad det är riktigt som gör det? Svampen? Slippa baddräkten? Lagom temperatur? Mindre turister i Skärhamn?
Hm. Får återkomma om jag kommer på vad det är.
Annars har jag då alltså börjat jobba på ekonomiavdelningen på Najadvarvet. Hur spännande som helst! Härliga människor med tonvis av humor. Kafferast. Lunchrast. Flextid. Kompledigt. Kunna stänga dörren och åka hem utan att älta jobbet hela natten. Fick ett eget rum med en egen skylt! Efter 4 dagars jobb så känns det väldigt bra faktiskt.
Även en liten glimt in i vanliga människors liv för lilla mej som förutom några sommarjobb inte haft ett vanligt svenssonkneg förut utan jobbat i familjeföretaget sen Jesus sprang i kortbyxor...
I första omgången är det till och med januari som gäller, och sen får vi se vad som händer med våra andra företag och om Najad och jag trivs med varandra :-)).
Barnen har växt med uppgiften, och klarar numera av morronrutinen själva och tar sig nästan själv till skolan. Anton behöver sjuss ibland i ösregnet och då smiter Anders hem och kör honom. Och det funkar faktiskt över förväntan. Jag åker klockan 06:45 och är hemma 17:30 så dagen blir ju kort när man skall hinna med allt hemmavid, plus att jag då har mina extra timmar med företagens papper och meck. Men Anders och barnen har engagerat sig och försökt att hålla undan det värsta. Så får jag jobba ikapp på helgen.
Att åka 35 minuter morron + 35 minuter på eftermiddagen har faktiskt visat sig vara rätt skönt! Man hinner liksom fundera och tänka och stressa av och bara vara stilla en stund. Väldigt oväntat, jag trodde nog att jag skulle bli frustrerad av all tid som går till spillo... Hoppas det håller i sig, om en vecka kanske jag har ändrat mig...
Narnia är numera alltså verkstadshund och har även blivit husses hund...
Nu tillexempel ligger hon brevid honom nere istället för att klistra på mej uppe vid datorn. Bra eller dåligt får framtiden utvisa.
Att vara vakthund i en verkstad är ett fint jobb annars, och att åka med husse i lastbilen och hämta och lämnar prylar och ha det bra. Emma har gått och hämtat henne några dagar efter skolan och promenerat lite och det är ju också bra. Kanske skall Anders åka på långjobb i oktober och då får vi kanske problem, men det får lösa sig på nåt sätt...
På träningsfronten kan man ju bara sucka en lång suck.
Hamnar som brukligt långt ner på priolistan...
Sista träningen - i måndags - gick istället för att ägna ledig kvällen åt min hund, så fick klubbåtagande gå före och istället ägnade jag kvällen åt att snitsla spår i skogen inför tävling i helgen (med viltälskande hunden skällande som en galning i bilen), och att slita håret över att upptagsrutan växt igen totalt så att den var totalt oanvändbar. Förra tävlingen hade väl inte löven spruckit ut, så då funkade det, men nu är det som att gå in i en vägg... :-(( Och inte nog med det så går det dubbelt så många snitslar åt (eftersom min spårläggare Eva inte gått spåret förut).
Med snårskog och snitselbrist på hjärnan skulle jag då pressa in lite träning när jag ändå var på klubben, och meckade mej tillbaka till klubben och körde framåtsändande. Och det gick käpprätt åt helvete. Självklart.
Efter att jag försökt balansera och jobba bort retningarna i varje ände med istället belöning hos mig (inför inkallning), så går hon som en jäkla slalomåkare. Och närmare och närmare mej. Det är fanimej antingen eller - Överljudsplan som inte kan slå av i tid utan tjafs och springer ur momentet - eller Slalomåkare utan fast kurs och 5 meter för kort - ... Blä.
Och inte blir det bättre av att det inte blir några träningar av med 4 människor! För slalomåkeriet ökar markant om det står folk på plan. Skulle behöva 4 personer stående på appelplan en hel jäkla kväll så jag kan få träna-träna-träna... Tyvärr omöjligt uppdrag på grund av alla faktorer. Idiotprojekt att tävla på söndag, men hundstackarn behöver ju få göra något vettigt nån gång. Betald träning är ju också träning... Tror jag.
Hittade ingen annan råd på spårproblemet än att åka direkt från jobbet igår och snitsla färdigt.. Eva och jag slog våra kloka ihop i gårkväll i ösregnet och vips kom hon på en bättre placering av upptagsrutan som blev så bra så jag nästan grinade där i ösregnet. Och mörkt blev det också.... Hu.. Är så jädrans mörkrädd i skogen så det är löjligt...
Slutligen... för att vi inte ska tappa stinget i vår maxade vardag, så har Anders fått en katt... :-))
En norsk skogskattunge med stamtavla och hela köret, och vi skall hämta den idag.
På foder tror jag det blev till slut.
Lite blandade känslor inför detta kan man lungt säga... Narni kan behöva lite kattlig fägring så kanske hon ger fan i dom ute? Sällskap när Narni är själv? Äta kattbajs är ju aldrig fel? Kanske kan katten få bukt med våra mössproblem? Sen förra katten dog 2007 så har mössen flyttat in :-(... Och skulle en hamster rymma, så har vi ju ett problem mindre direkt... nä, skämtar bara! Barnen får en sängkamrat att klappa på så kanske deras nedärvda mörkrädsla lägger sig? Fast då blir det väl bråk om vem som skall få ha katten.. Hm :-)
Anders vill döpa katten till Britta, he he he...
Återkommer kanske med lite bilder under helgen om jag hinner... Skulle tränat i morrn, men så damp insikten ner att det är MH hela dagen så det är lika bra att glömma framåtsändandet och be dom nolla det med en gång :-))
Ha det bra alla goa människor // Carina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)