Krönika över 2009

Som vanligt känns det som om året som gått behöver knytas ihop och läggas till handlingarna, så min vana trogen kommer även detta år en liten krönika över 2009.

Vi började året med att åka till Sälen och skida en vecka, och Anders passade på att fylla 40år när vi var där, vilket vi firade med att åka bandvagn till toppen och käka en brakmiddag och ha det mysigt.

På jobbfronten är det fullt kaos med en världskris som slog hårt mot shippingen, och vi upplever en vår på jobbet som går till historien som totalt omänsklig. Såpass omänsklig att jag inte ens kan blogga om skiten, utan får spara det till memoarerna och låta tidens tand sudda ut vissa detaljer. Sömnlöshet, virusinfektioner och nackproblem avlöser/kompletterar varandra och den där gamla bekanta tegelväggen närmar sig med stormsteg. Det slutar så småningom med att vår största kund slutar betala våra fakturor och vi tvingas i konkurs lagom till semestern.

Under våren/sommaren går vi med båda barnen, först med Anton och senare med Emma, på Resurscentrum i Kållekärr och båda barnen får diagnosen dyslexi under våren/sommaren. Anton går vidare till Np-teamet i Stenungsund och så småningom landar vi i diagnosen Adhd. Emma står på kö även hon för vidare utredning, men skolpsykologen passar på att sjukskriva sig och Emma fastnar i limbo på Bleketskolen och tiden bara går och går. Inte ens i skrivande stund har vi fått ens hamna i kön till Np teamet för Emmas del.

På våren går jag TL utbildning samtidigt som att klubbens första högrespårtävling närmar sig och jag tillbringar otaliga timmar gnatandes runt i skogarna och reka spår, vissa dagar snubblar jag ur bilen direkt från mardrömmen på jobbet och går i skogen av ren självbevarelsedrift och grinar som en dåre.

Samtidigt tar jag på mej att hålla en grundkurs på klubben, vilket så här i efterhand verkar ju helt jävla idiotiskt. Och dessutom visade det sig vara min absolut sämsta kurs i hela mitt hundliv.

4 av kursarna hade gått grundkurs otaliga gånger och gick bara kurs för att komma hemifrån för att träffa folk och fika. 3 av deltagarna var från samma familj och stod och hängde tillsammans. En stackars pojke med nån utvecklingsstörning som tvingats gå kurs av sin pappa som vägrade hjälpa honom, och deras hund var helt skogstokig. En ung tjej som gick med mammans hund som hon inte träffade annars, utan bara gick kurs med den. Hunden gjorde utfall mot folk och tillslut efter flera veckors övertalning tog dom den till veterinären, och den visade sig ha öroninflammation. Stackars hund. Mm mm mm. Min motivation att hålla kurs på klubben sjönk till tårna.

Inte blev klubbmotivationen bättre av att springa i skogen varenda ledig stund för att klubbens brukstävlingar skulle gå att genomföra, och att försöka träna sin egen hund samtidigt.

Och apråpå egen hundträning, så gick väl mina dagliga vakna mardrömmar via tankeöverföring rakt över till min lilla hund och allting gick i baklås. Vi startade några högretävlingar - med varierande problem med vilt och bakspår, och det verkade som om Narni helt enkelt inte orkade genomföra varken spår eller träning. Vissa som såg hur dåligt jag mådde menade att Narnis problem berodde på min sinnesstämning, vilket ytterligare skickade mej en våning längre ner i träsket, för när man själv inte kan ta sig ur träsket så är det inte så lätt att smila upp sig och sätta på sig en mask för jämförelsevisa bagateller på hundklubben. Hundträningen skulle ju vara mitt ljus i mörkret, men istället blev det till den lilla tuvan som ideligen ville stjälpa lasset. Mina stackars träningskompisar försökte så gott dom kunde att stötta, men det måste ha varit som att försöka släcka en skogsbrand med en vattenkanna. Det handlade ju om så mycket mer än hundträning.

Efter ett otal veterinärbesök, visar det sig att Narni har boreliatitrar och vi får på nåder en halvdan pencillinkur på 10dagar. Efter den åkte vi på en veckas läger på Kogaråsen där Narni delsvis blev knäpp igen, men trots allt skötte sig såpass att vi åkte hem därifrån med en liten nytändning och med bekräftelse på att det ändå inte var jag som var roten till allt ont.

Insikten varade inte så värst länge, eftersom Narni gradvis blev sämre och sämre igen. Vi gjorde korningen på en mellanbra dag, klarade den med liten marginal och fick vara glada för det.

Tillslut bytte vi veternär och efter 6 veckors pencillinkur och antiinflammatoriskt nu i höst, så peppar peppar verkar det som om vi har fått bukt med Borelian. Inga andra prover visar att det är något annat som är fel, så nu återstår bara att hålla tummarna för att det inte är någon kronisk skada. Narni är inte längre fläpp, utan är som hon var innan allt det här började. Kan inte riktigt slappna av dock, men om hon fortfarande är klok i januari så kommer vi nog försöka oss på en comeback... kanske...

Den 28 dec tillbringade vi återigen på Varekils veterinärstation efter att Narnia börjat kissa blod, och det visade sig att hon har otroligt med kristaller i urinen... Vi fick till och med gå en trappa upp till deras lilla labb och kika i microskopet. Hur många krisaller som helst på bara den lilla glasbiten... Och shit vad VASSA dom såg ut... Som att kissa glasflisor! Stackars lilla vovven... Pencillin så klart igen, och hem med specialfoder som skall lösa kristallerna. Vi skall tillbaka igen i januari för röntgen och vidare utredning.

Som om det inte var nog med prövningar, så damp det ner en stämning till Tingsrätten i brevlådan en dag i våras.

Mina kusiner, jag och min bror ärvde en sjöbod för 15-talet år sedan av vår gemensamma farfar. Sjöboden står på arrenderad mark ute på en ö utanför Skärhamn. Vi kusiner skrev ett samarbetsavtal som reglerade hur vi sex kusiner skulle sköta och förvalta egendomen, och däribland fanns en hembudsklausul som förhindrade att sjöboden skulle bjudas ut till högstbjudande tysk utifall någon blev pengagalen. Under åren som gått har min sida släkten pustat och fejat och renoverat sjöboden, utan större hjälp från de övriga kusinerna, och när sjöboden väl är iordninggjord, så verkar det som om kusinerna fått guldfeber och tror att dom kan få ut 10talet miljoner för den gamla sjöboden (idiotiskt eftersom den står på ofri grund och endast får arrenderas under vissa villkor), men därav har dom stämt mej och min bror för att få avtalet ogiltligförklarat. Helt osannolikt men tyvärr sant. Efter otaliga brevväxlingar och ett förberedande möte i Tingrätten ser vi nu "fram emot" en rättegång under 2010

Vi fick iallafall en välbehövlig paus från prövningarna under semestern när vi kajkade runt med husvagnen. Framförallt dagarna runt midsommar, samt i Örebro var härligt, trots halvtaskigt väder och Antons spräckta ögonbryn.

Sommaren rullade på, och jag rännde som en tätting för att göra klart konkursen och runda dom andra två bolagen som finns kvar. Dessvärre finns det bara ca 30% sysselsättning till mej, bolagen går på sparlåga, och jag måste anmäla mej till akassan. Anmälde mej på arbetsförmedlingen, och lägger ut mitt CV, och som tur är blir jag uppringd nästan omedelbart av Najadvarvet som behöver akut vikarie till en mammaledig personal. Så 1 september börjar jag på 100% som ansvarig för leverantörsreskontran hos dom, och utöver det försöker jag runda dom andra små bolagen på kvällar och helger.

På klubben har jag då för en längre tid sedan målat in mej i nästa hörn och gjort nästa groda - att ta på mej att hålla en instruktörsutbildning i allmänlydnad. Vilket i sig kan vara roligt - men inte under rådande omständigheter helt enkelt övermänskligt. Valet står i att hoppa av och skriva under klubbens dödsdom eller att försöka så gott det går. Kände mej inte riktigt redo att kasta in handuken dock, vill ju ha klubben kvar och ha nånstans att träna min hund om hon nu blir frisk igen..

Det blev dock en helt okej grupp med AL instruktörer och torsdagarna med dom har faktiskt varit över förväntan trevliga och gett mej en liten spark i röven och lite självkänsla tillbaka, jag kan ju faktiskt litegranna om hundar, även om man går och inbillar sig andra saker ensam på sin kammare med en sjuk hund där träningen går baklänges.

Hösten som vanlig anställd på Najadvarvet har nog varit en otrolig räddningsplanka psykiskt sett. Jag behöver inte ligga sömnlös och fundera över hur jag skall kunna betala lön till besättningar och landanställda, jag kan åka till jobbet och göra mitt bästa och där slutar mitt ansvar. På vägen hem funderar jag igenom dagen, och när jag kommer hem kan jag vara duktigare mamma och fru. Jag kan umgås och prata om vanliga saker och ting med mina kolleger, ta fikapauser och flexa in ledig tid. Underbart. En sådan otrolig lyx!

Visserligen har jag blivit av med all min fritid nu när jag jobbar jämt, men hellre det än den psykiska press jag hade innan. Vi får väl se hur det går med mitt vikariat under 2010, det går ut 31 januari, men kanske blir det förlängt om jag har tur. I vilket fall har den här tiden givit mej lite andrum och jag är verkligen tacksam för detta.

Under 2009 flyttar ju även lilla Ebba in hos oss, och att ha en katt i knät som bara vill mysa, är faktiskt en stress-sänkande åtgärd jag varmt kan rekommendera! Hade hunnit glömma hur mysigt det kan vara med katt i huset. En extra krydda är att den lilla gråa räcerkatten även fångar våra vilda möss nattetid så jag slipper torka musbajs i skåpen jämt!


Som ni förstår så är det med en djup suck jag vill lägga år 2009 bakom mig, och istället se fram emot ett nytt decennium med nya möjligheter!

Om man får önska sig något så skulle jag vilja önska mig friska barn och övrig familj, och en frisk hund skulle heller inte sitta dumt. Ett fortsatt jobb på Najad och att Fartygsservicen kommer igång ordentligt skulle heller inte vara så tokigt.

Nyårslöftet detta året får bli till mej själv. Jag måste bli bättre på att ta hand om mej själv och min familj och försöka undvika stressfällorna och onödiga måsten. Klubben måste hamna längre ner på prioriteringslistan, och nästa år när Al instruktörerna är klara, skall jag inte ta på mig någon mer kurs på överskådlig framtid.

Och NÄSTA JUL vill jag vara LEDIG helt och hållet mellan jul och nyår!!!

Kram på er allesammans och jag vill önska er allesammans ett gott nytt år/decennium 2010.

Hejsvejs // Carina