Världens bästa Ulle

Midsommar 2009 - Apelviken Varberg.

Den 10 juni 2010, förlorade Ulle kampen mot cancern... Även om jag förstod att det skulle komma, så kom insikten som en rak höger. Det är inte meningen att man skall dö när man är 37 år gammal och ens barn förlorar sin mamma. Och absolut inte Ulle. Den varmaste, tålmodigaste, ödmjukaste, underbaraste människan jag känt.

Året var 1995 och en prövapådag i spår. Jag satt på första bänkraden i TJBKs gamla klubbstuga (den fyrkantiga röda) och Ulle satt på raden snett bakom. När dagen var slut frågade kursledaren (säkert Tord, även han numera bland änglarna i Nangijala Brukshundklubb), om det var någon som var intresserad av att träna mera spår. Jag och Ulle räckte upp handen, och på den vägen var det. Det var liksom som om två likadana själar hittade varandra i mörkret och lampan tändes.

Visst har intressena ibland spretat åt olika håll, barn, familj och livet kräver sitt, och i långa perioder har vi varit upptagna på varsitt håll, men alltid nära i tanken, bara ett telefonsamtal, sms eller mail bort. Nu finns hon inte längre på sms-avstånd, och saknaden är enorm..


Sista gången vi träffades (förutom vid sjukbädden) var på nyårsafton, och jag har ett väldigt tydligt minne av en lycklig och strålande Ulle som berättar att hon skall flytta till Skåne. Livet såg ut att äntligen ordna sig, och jag drog väl djup suck eller två i smyg, avundsjuk (jo det är sant) på David som "norpade" henne till sitt underbara Skåne. Men såklart unnade jag henne all lycka och så här i efterhand tackar jag högre makter för att hon fick ha ett underbart halvår (nästan) hos sin älskade David, och fick precis den stötta och medkänsla hon behövde för att bearbeta och bli tillfreds med sin sjukdom och livets lott.

Jag kommer aldrig att glömma dig, ditt härliga skratt och ödmjuka sätt att vara.

Det kommer att bli sorgliga midsomrar framöver, utan dig.
Du fattas mig, Ulle.

Vi ses i Nangijala // KRAM Carina