Oj, dags att damma av bloggen kanske?

Hej på er!

Antar att ni allesammans tröttnat på att logga in här utan att det hänt nåt... Sorry för det, och jag har full förståelse för att ni har glömt bort mej totalt :-)

Hm. För att kortfattat beskriva det hela kan man väl säga att jag måste ha gått/går igenom en rejäl livskris, på gott och ont.
Det är ju många många faktorer som har bidragit till detta, men det som sticker ut är väl i tidsföljd, Narnis sjukdom och pension - en segdragen historia, problem med företag och därpå följande konkurser och byte av jobb efter 17 år, och nu sist och verkligen inte minst, Ulles sjukdom och död.

Allting ställs på sin spets och man får en rejäl käftsmäll. Vad är egentligen viktigt i livet? Kanske svarar vi alla olika, men i mitt fall så har jag prioriterat först familjen och därefter kämpat för tryggheten med att ha ett jobb att gå till, framför allt annat under en period. Bita ihop och jobba på.

Det där med Facebook är en sak som jag verkligen funderar på om jag verkligen vill vara med på längre... Skall jag avsluta mitt konto? Det är ju allt annat än privat nu när man börjar komma upp i några hundra vänner... Man kan ju inte skriva något privat längre?

Men det som värker mest i mej varje gång jag loggar in.... Ulle. Hon finns på två profilbilder på internet, sin egen och en annans persons profilbild. Sin egen profilbild vet vi som har följt henne på bloggen att hon har skrivit texten "Jag väljer att leva" över på sin blogg.
Den andra bilden är tagen under festliga former, och Ulle är allt annat än nykter på den bilden. Alltså först ett rejält hån - Hon valde livet men dog ändå - sitt livs största nederlag... Och sen en bild när hon är rejält berusad... Om hon själv fick välja, skulle hon då välja att vara exponerad för eftervärlden med dessa två bilder? Dagligen?

Eller bilden på kistan som lades ut inom några timmar efter begravningen var över?

Nä, jag kommer nog gå ur facebook alldeles närsomhelst, måste bara ge mej själv lite betänketid, annars kan det ofta gå lite väl fort i svängarna...

På jobbfronten har jag ännu en gång blivit förlängd (!TJOHO!) denna gång till 31 december, och nu har jag bytt inriktning, eftersom min företrädare kommit tillbaka från barnledigheten och då har jag fått hoppa in på eftermarknaden (after sales) och fixa med allt från fakturering till att skapa/förbättra admininstrativa rutiner och annat som behövs lite omvårdnad på, och nu efter semestern skall vi försöka bygga en ny och bredare organisation runt detta. Ända från att jag började på Najad har jag gått och suktat efter denna delen på företaget, som verkligen hamnat i skymundan från byggeriet, så det är väldigt kul faktiskt att jag fick hoppa på detta tåget!
Hoppas nu dom säljer lite bättre med nya båtar så att vi alla kan vara kvar!

Ingen av er som behöver en lyxig segelbåt i 5-15 miljonersklassen :-) att kava runt på de sju haven med?
www.najad.com

Hundfronten då, ja den kommer så här i sluttampen... Ja, vad skall man säga. Narnia är relativt sansad just nu, men hon är liksom inte "hemma" fullt ut. Hon måste ha fått nån skada på nervcellerna i huvet på nåt sätt. Hon är lite som en senil gammal hund till och från faktiskt. På Skara sommarland slog hon sitt rekord i panikångest genom att sitta och yla som en gammal ångvissla i 45 minuter medan jag var iväg med disken... Det tog en stund innan jag kunde placera den konstiga ångvisslan med det lilla konstiga biljudet i början... Oiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii Oiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii Oiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii och så vidare i fyrtiofem fucking minuter.

När jag kom tillbaka (försökte vänta ut henne, men jag kunde ju fan inte stå där som en korkskalle rakt upp och ner bakom husvagnen, folk höll ju på att få öronskador!) så var hon helt dreglig och hysterisk och sov som en död i två timmar därefter. Ja, ja, sånt är livet...

Eller i dag i trädgården, hon kommer med en tennisboll (WOW! Då mår hon bra!) och jag kastar såklart iväg den, hon kommer tillbaka en gång, kastar igen, och då tappar hon plötsligt intresset mitt i ett språng och går iväg för sig själv och så står jag kvar där med sorg i hjärtat. Knäpp helt enkelt. Inte hemma. Hissen går inte ända upp. Ja, ni fattar.

Att åka till klubben. Icke genomförbart. Det skulle vara som att klä av sig naken och gå igenom Skärhamn. Allt engagemang och kärlek jag har satsat på hunderiet sedan 1994 är totalt bortkastat, det var inte mer hållbart än så här. En knäpp hund. Som har 10 år kvar att leva, och vi har ingen möjlighet till ytterligare hund inom de närmsta årten. Snacka om att ha målat in sig i ett hörn.
Som att spela tennis utan rack, man hör ju liksom inte dit längre.
Jag kan ju likaväl ta med mej katten och åka till klubben...

Ja, ja, "tiden får arbeta" säger min kloka pappa jämt, och precis så är det ofta i livet... Tålamod och vänta så att saker får ha sin gång. Inga förhastade beslut som man sedan ångrar.

Tänkte avsluta med en trevlig sak mitt i allt omvälvande livskrisande... SEMESTER!!! Jag har FYRA veckors semester!! BETALD! Helt fantastiskt och ljuvligt. Vecka 29-32, och detta är alltså min andra vecka. Den första var vi iväg med husis på årets premiärrunda, och denna veckan åker vi med Hilma uppåt kusten med mormor och morfar. Anders skall jobba lite och sen vara hemma och snickra på bygget helt utan oss som störande moment, bara svärfar (fniss). När vi återvänder från sjölivet så tar vi husvagnen en sista runda till.

Håll tummarna för att vi får fint väder nu bara, fuskisarna som hade tidig semester kan gott dela med sig lite av solen!

KRAM på er // Carina & SenilNarni