Att lära en guldfisk gå ut genom en hundlucka?

Hej hej!

Idag har jag gjort det som jag gått och värkt på ett tag. Jag har gått ur Facebook! Det tog emot lite eftersom jag blivit en Bejewell fan, men att vara kvar bara för att få spela lite då och då känns ju rätt meningslöst.
Nu slipper jag även se Ulle ligga överst på sidan varje gång jag loggar in, och få meddelanden som "återuppta kontakten med Ulle" och sån skit.

Nu skall jag ägna fritiden åt annat! Visst, fritid och fritid, allt är ju relativt, men tiden varje kväll mellan 20 då alla måsten är avklarade och 22 då ögonen sluter sig automatiskt är ju ändå två timmar :-), plus en och annan helgdag som inte är vikta till mina andra åtaganden.. som dock minskat avsevärt sista tiden.

Under de senaste veckorna har det varit bråda dagar att få våran bruna fyrbenta IQ guldfisk att gå igenom hundluckan som husse monterat upp i nya tvättstugan.. En riktig guldfisk hade nog lärt sig snabbare! Från i måndags jobbar nämligen även husse på annan ort, även om han i några veckor till är hemma vid 17 tiden, så blir det ur askan i elden i början på oktober när han börjar jobba i Göteborg.... Jag kommer hem vid halv sex och husse vid halv sju på kvällen.... Första ungen kommer hem vid 1430-1500 tiden. En rätt kraftig omställning för en fyra årig hund som varit med matte på jobbet sina första år i livet, därefter med husse på jobbet, och nu skall man helt plötsligt vara hemma helt själv låååånga timmar varje dag. Tur att vi har våra duktiga ungar, som går upp själva och iväg till skolan på morgonen, och turas om att gå hem till hunden på eftermiddagarna! GULDUNGAR!

Vi började med godis... godare godis... kattmat (=diarré). Vi lockade och pockade. Körde med öppen dörr, halvstängd dörr, retning inne och ute, peppa och hetsa, vänta ut, vänta in, bollar och kamptrasor och allt mellan himmel och jord. Guldfiskar kan INTE gå genom hundluckor, sade den ludna wannabeguldfisken ideligen.

En dag i förra veckan på väg till jobbet, backade jag tillbaka ihuvet och frågade mej själv vad jag hade sagt till nån kursare med samma problem på den tiden då jag fortfarande tyckte att jag hade något att tillföra hunderiet... Mmmm. Hur tränade vi stegrädda hundar på den gamla goda tiden... - Milt tvång? Tills att ångesten släppte. Japp! Sagt och gjort. Åkte raka vägen hem och tog hunden i halsband och rumpa, tog sats ända ute i hallen - a la bowling - och tryckte ut henne genom hundluckan. Hunden snubblade snopet ut på andra sidan. Köttbulle och hurrarop. Och så upprepade jag detta 30talet gånger tills att hon sprang före mej ut. Äntligen verkade det ha lossnat.

Men nixpix. Hunden kan gå perfekt ut och in genom luckan nu.... Men bara om man säger till henne!!!!!!! på skarpen. Ibland stoppar hon in huvet i luckan - ångrar sig - drar sig tillbaka och stryper följaktligen sig själv i hundluckan... Idiot.
Därför vågar vi inte heller låna in någon orädd hundkompis som draghjälp i detta stadiet, för då kommer Narni få luckan i huvet och sen går hon ALDRIG i närheten igen.

Anders satte upp en webkamera med rörelsesensor i fredags för att se vad hon gjorde när vi inte var hemma, och den trogna guldfisken travar alltså fram till luckan, stirrar på den, vänder och travar iväg igen. Och en stund senare samma visa. Arton gånger i rad. Pust.
I det läget är vi nu, återstår att se om Tid och Tålamod kan lösa den sista knuten...

En annan grej jag måste dela med mej av är våran nya butler - Harry!!!
Harry är min bästaste vän i hela världen! Efter ett sedvanligt storbråk om vem som skall köra dammsugare och städa jämt, så gick kära äkta maken och köpte en styck Harry.
Harry startar klockan 09:15 varje dag - när bara Narni är hemma, och dammsuger hela undervåningen! Så när vi kommer hem, så är det dammsugit och klart! Så då kan vi änga oss åt vikitgare sysslor än att jaga runt med dammsugarhelvetet var och varannan dag!

Här kommer en liten länk för den som vill ha en egen Harry (nä, det är inte våran katt):

http://www.youtube.com/watch?v=ewdbilSWjaM&feature=related

Kram på er // Carina & Wannabeguldfisk