Ditt o datt

Hej hej

Läget här är rätt oförändrat än så länge, möjligtvis med undantag att Narnia har några bra dagar, och då börjar man undra om man är schizofren...

Min lilla mamma som får stå ut med mesta knäppigheterna har skrivit ett litet brev som jag har skickat till veterinären för att understryka hur även andra upplever Narnia som knäpp.. Detta för att jag har en känsla av att veterinären inte tror på mej.

När jag är där så är hon ju som vanligt, och man kan inte förutsäga fläpperierna alls. Och jag kan ju inte tvinga veterinären att följa med hem tills att fröken behagar att bli knäpp...

Och knäpp är relativt, en främmande person kan ju inte veta hur en o-knäpp Narnia är... En terv är ju en terv och har ett rykte som heter duga här på västkusten..

Även om jag har filmat henne när hon är vanlig, så är det jävligt svårt att vara beredd med filmkameran när hon är knäpp.

Så här skrev iallafall lilla mamman:

Narnia (min beskrivning av- och mina upplevelser av Narnias problem)

Söndag den 18 april,
matte Carinas födelsedagskaffe på eftermiddagen vid 16-tiden.
Jag steg in genom ytterdörren. Narnia stod lutad mot Carinas ben. Huvudet nedsänkt, svansen rakt ut stel som en pinne. Hon vädrade mot mig och verkade inte känna igen mig, morrade dovt. Jag småsnackade lite med henne och hon slutade morra men viftade inte på svansen utan flydde in under bordet. --De flesta situationer vid kaffet slutade under bordet vid Carinas fötter. Om Carina reste sig från bordet för att gå ut i köket bla följde Narnia tätt efter med smygande steg, med svansen hängande rakt ner och med lågt hållet huvud. Narnia vågade inte gå ut och svarade inte på lekinviter från Collien Kjamanta.

Vanligt beteende: Hon står med tassarna på fönsterkarmen och viftar på hela kroppen och när jag kommer in blir jag fullständigt välkomnad med svansviftning blandat med smågny och Narnia försöker på alla sätt visa sin förtjusning över besöket. /Den andra hundkompisen och hon jagar varandra runt huset varv efter varv med små flämtpauser på gräsmattan då och då.

Måndag den 19 april.–
Jag hämtar Narnia kl 8. Hon hälsar på mig som vanligt med översvallande glädje. Allt verkar vara som vanligt idag, vilket är en lättnad. Hon tar kopplet i munnen med glimten i ögat som vanligt,- hon tycker nog att hon går ut med mig-, istället. Hon är med mig hela dagen tills kl halv fyra. Jag säger att nu skall vi gå, tar på mig jackan, hämtar kopplet och skall fylla på levergods i fickan. Narna luktar på påsen med godiset och får panik, därefter är hon som förbytt, rädd, spattig och nosar hela tiden på allt även på mig. Borta är den glada hunden som varit med mig hela dagen. Blicken stirrar och hon vet inte vart hon vill ta vägen. När vi kom hem till huset ville hon bara in, raka spåret! Jag fick veta att hon kissat inne.

Tisdag den 20 april – jag hämtar Narnia kl 8. Hon hälsar med sin vanliga glädje, skönt. Efter att vi gått en kort runda blev hon låg. När vi kommit in på kontoret var Anders E där och hans kläder luktade lite rök (han hade eldat i trädgården dagen innan). Hon blev genast spänd och avvaktande. Efter en stund la hon sig ner i spänt läge redo att springa men efter ytterligare en stund slappnade hon av och lade sig på sidan och somnade. Man vet aldrig hur dagen blir fortsättningsvis. Något triggar igång beteendet och ofta verkar det vara en lukt. När det händer ute får man passa sig så hon inte rusar ut framför en bil. Man måste ha kopplet dubbelt och tight - hon skenar och när det är som värst hänger hon i kopplet med endast bakbenen i marken hest flämtande och vettskrämd.

Det är fruktansvärt synd om henne och hon plågas verkligen av de här ”panikattackerna”, man ser att hon inte kan kontrollera situationen, blicken blir stirrig, och hon letar febrilt efter någonstans att fly. Jag har aldrig sett något liknande. Jag har svårt att se hur hon plågas av det här.

Med vänlig hälsning
Kerstin Elonsson, Narnias mormor. Skärhamn 2010-04-20

Avslutningsvis så kan jag ju bara säga att om jag själv läst detta så skulle jag kanske på rak arm kasta ur mej något om att "ta bort hunden för sitt eget bästa" och "djurplågeri" och annat, men då måste man ta i beaktande att vips så är hunden som vanligt och det kan gå flera dagar (!) utan minsta tecken till knäpperier...

JAG BLIR SCHIZO!

Väntar fortfarande på veterinärens besked... Försöker ha tålamod och vänta in henne, eftersom jag inte har lust att byta igen och gå igenom samma historier och dra 2års historiken en gång till... Pust...

Kram på er // Carina