Så här kärvänliga får finns det på Tjörn! Vi åkte till gravfältet i Pilane på väg mot Kyrkesund för att kika lite med barnen. Ungarna sprang runt bland gravar och statyer så svetten lackade.
Narni tyckte det var fantastiskt att dom hade pepprat hela området med godisar, och snart förstod vi vart godbitarna kom ifrån... En hel flock med busiga och orädda får. En tacka kom fram till oss där vi stod och Narni fick slicka och pussa henne över hela ansiktet, och försökte få igång henne att leka. Tillslut så tröttnade tackan och gick iväg till Narnis stora förtvivlan.
Ikväll fick Narni ett fläppryck igen. Jag åkte till klubben för att lägga in tävlande i datorn inför kvällstävlingen på fredag där jag är TS. Till saken hör att det står en husvagn med några hundmänniskor som campar på klubben uppställd vid klubbstugan.
Vi tränade lite innan, och sen tog jag med mej Narni in i stugan. Hon gick och lade sig och låg lungt och stilla. Bosse kom in och pratade. Rätt var det är börjar Narni irra runt, svansen dyker in mellan benen och hon börjar darra. jag bestämmer mej för att ta ut henne i bilen. Det enda säkra kortet. När vi kommer ut så har camparna brassat igång grillen och det ligger en tät grilldoft över nejden. Narni sprattlar som en fisk hela vägen till bilen och försöker smita till skogs. Skit.
Ingen idé att ta ut henne igen så länge grilllukten ligger kvar. Det blir bara värre. Hemma igen och ingen grilldoft, och hoppsan ingen fläpp hund heller...
Tänkte fråga camparna vilket kött dom hade på grillen, men dom hade gått in när jag var färdig. Kanske är dom kvar på onsdag så jag kan fråga då. Lammkött, Oxkött och Älgkött står på listan över skrämslor. Tillsammans med strättkatt, fiskmåsbajs och kanadagässbajs. Men man får vara glad att alla dom andra 4 sinnena, syn, hörsel, smak och känsel är helt återställda... Inga rädslor från dom intrycken. Bara lukter kvar. 4 utav 5....
Plus att hon helt enkelt kanske är väldigt känslig för dofter och med lite kvarstående skrämslor sedan Frontline+Scalibor historierna så är det här väl något jag får dras med ett tag. Men vad trött jag blir. Alltid skall det vara nåt.
Gonatt i fnatt // Carina
8 kommentarer:
jag såg ju henne idag o har lite funderingar som vi kanske kan diskutera lite ideer på onsdag
nu blir det mycket o du vet det ju redan men det kan vara en liten tanke att ändå läsa igenom det.
Är hunden t ex rädd för att gå förbi något som skramlar och låter är hundägaren ofta villig att följa efter hunden i en stor lov förbi det som skrämmer hunden. Inte sällan tenderar den här loven att bli större och större för varje gång den passeras istället för att hunden skulle vänja sig vid ljudet. Anledningen är att många rädda hundar upptäcker att de slipper göra ansträngningar och andra obehagligheter genom att visa sig rädda. Det kan även vara förklaringen till att många hundar efter hand blir rädda för allt fler ljud eller situationer. Om hundens förare inte är så observant, det vill säga, inte alltid ser när hunden tenderar att skygga, kommer hunden inte att kunna utveckla sina rädslor. Däremot är risken stor att den hund vars förare alltid ser när hunden visar tecken på rädsla, snart börjar bli rädd för allt fler ljud eller situationer.
Genom att se och acceptera hundens rädsla, bekräftar man hundens uppfattning om faran. När man låter hunden gå bort från det som skrämmer den, vinner hunden på sitt agerade. Så baklänges kan det bli, att den påpasslige föraren i bästa välmening faktiskt kan förstärka sin hunds problem.
Irrationella rädslor är inte något ovanligt, inte hos människor heller. Möss, ormar, höga höjder, trånga utrymmen för att bara nämna några. Trots att vi har ett intellekt som kan tala om för oss om rädslan är befogad eller inte, är det ändå många människor som hyser denna typ av rädslor. Hunden har inte detta intellekt. Den kan inte alls som vi resonera med sig själv och komma underfund med om en rädsla är befogad eller inte. Ytterligare en faktor som gör att hunden ibland upplever en fara när människan inte gör det kan bero på att hunden inte uppfattar världen riktigt på samma sätt som vi.
För hunden ser inte världen ut på ett eller annat vis i första hand utan den luktar si eller så.
Är det du som tar ansvaret för att din hund inte råkar ut för några otrevligheter eller är det hunden som tagit på sig ansvaret för att du/ni inte ska råka illa ut? Den som först når fram, först konfronteras med något okänt är den som avgör ifall detta något är farligt eller trevligt. Med sitt sätt att agera glatt, avvaktande eller hotfullt avgör den individen åt resten av flocken hur flocken ska bemöta detta, om kontakt överhuvudtaget ska tas. Självfallet är det inte din hund som avgör det utan du själv. Allrahelst om du har en osäker hund som ser faror både här som där ska du tänka dig för så att hunden inte behöver uppleva att det är den som ska försvara dig. Är det något din hund visar rädsla för, så be inte hunden att själv kolla upp det okända.
Om du skickar fram hunden före dig för att undersöka något kan hunden mycket väl uppfatta situationen som att du själv inte törs och därför skickar fram hunden som testpilot åt dig. Gå själv fram och peta på det som hunden upplever som skrämmande. På så vis visar du för hunden att du inte uppfattar det som skrämmande än mindre blir du "biten" av det.
Detta märkte jag att du gjorde inne idag utan att du kanske tänkte på det
Hur pratar du med din hund när ni hittat ett objekt eller en situation hunden finner skrämmande? Många människor reagerar spontant med att tycka lite synd om hunden som visar rädsla. "-Nej men oj, blev du rädd för det här." kan de säga med lite beklagande tonfall. Genom att prata med hunden med ett tröstande tonfall, ömka hunden, är risken överhängande att hunden upplever att föraren håller med hunden om att situationen verkligen är farlig. På så vis kan föraren faktiskt förstärka hundens upplevelse av att situationen bör undvikas. Svårare blir det förstås att kontrollera röst och tonfall om man själv också finner situationen skrämmande. Risken att din hund ska uppfatta din sinnestämning och påverkas av den är överhängande. Att försöka spela teater och inte låtsas om sin egen rädsla för skott, åska osv är inte alltid något hunden går på. Är du själv rädd för ljuden kommer det att bli synnerligen svårt att övertyga hunden om att dennes rädsla för skott är obefogad men att din rädsla inte är det.
Nonchalera det hela
Det bästa du kan göra är ofta att nonchalera hundens rädsla. Tänk själv, hur tror du en vargflock skulle agera om en individ blev skrämd inför något? Tror du vargarna skulle börja agera så "pedagogiskt" att de började leka med den rädde i försök att avleda den räddes uppmärksamhet från det som skrämmer den? Eller att trösta denne? Skulle de inte snarare nyfiket kolla upp vad det var den andre finner skrämmande. Visade det sig sedan vara falskt alarm skulle de antagligen bara gå vidare och ignorera den rädda individen.
Tänk konstruktivt
Eftersom du är människa kan du förstå vad som är en reell fara och vad som är överdrivet. Tänk dig för och utsett inte din hund för onödigt läskiga situationer men låt inte heller hunden slippa undan i situationer där hundens rädsla är obefogad. Acceptera inte din hunds rädslor utan träna den.
Gör som med all träning låt de första passen vara mycket lätta för att därefter sakta, sakta göra träningen svårare
kram bosse
Gulle dej Bosse för att du bryr dej.
Man kan ju även säga att skillnaden mellan Habituering och Sentensitering är hur hunden uppfattar retningarna. Om man tänker Habuituering där minskar retningarnas värde för hunden med träning. Tex "det regnar", "diskmaskinen brummar", "det blåser i träden".
Vid sentensitering så ökar retningarnas betydelse för hunden, och rädslan stegras istället. Tex vid skott-träning där hundar blir rädda för skotten efter hand. Eller kloklippning på en kittlig eller känslig hund. Typ som klassisk betingning fast baklänges. Ljud från klocka = hunden får stryk. Upprepas det, så tar det inte många gånger innan hunden springer hunden och gömmer sig när den hör klockan.
I Narnis fall verkar det som att vi fått sentensitering på vissa lukter, och att hon reagerar starkt, fort och mycket på dessa retningar. Hon reagerar så stark att det är bara flykt som gäller. Det enda jag kan göra är att hålla i kopplet (annars drar hon till skogs eller ut i vägen), hålla tyst och bogsera henne till bilen. Thats it. Där lugnar hon sig, och jag kan plocka ut henne när lukten är borta (flytta bilen), och allt är glömt. Inget kvarstående.
När hon har startat sitt rädslepaket så skiter hon fullständigt i vad jag än kan tänkas ha att säga, eller vad jag kan tänkas hjälpa till med. Det tråkiga är att hon till och med ibland uppfattar att jag är med i komplotten genom att kopplet tar emot.
Patentlösningen är som sagt att så fort som möjligt få bort henne från retningarna, in i en trygg miljö. Då finns inga kvarstående rädslor efteråt.
Förra frontline-reaktion vändan så skulle jag "träna" på rädslan och gick och satte mej vid ett ställe där hon blev rädd. Det slutade med att jag fick ge upp. Rädsletraumat blev värre och värre, och dessutom tog det en vecka för oss att kunna passera samma ställe utan att hon misstänksamt kikade över axeln. Gradvis försvann även denna rädslan, men det tog längre tid.
Hur tränar man en rädsla?
Jo, man måste vara på sånt avstånd så att hundens flyktbeteende inte löses ut. Fungerar ju skitbra i lägen där man vet vad hunden är rädd för. Om hunden är rädd för gräsklipparen så kan man börja med att den är tyst och stilla, för att sedan gradvis öka svårigheten. Så kan man inte göra med en lukt...
Och rädsleträning förutsätter att hunden kan vara sansad, vilja ta belöning, och lugnar sig. När den får panikattacker så är retningarna för stora och man måste ta undan hunden, annars förvärrar man hela rädslan. Ungefär som om man skulle sätta den gräsklipperädda hunden fastbunden brevid gräsklipparen, rivstartar och kör mot hunden. Det skulle man ju aldrig komma på tanken... Hundskrället skulle fly och fäkta och sprattla för att komma ur vägen.
Så reagerar Narni på vissa lukter.
Men som sagt Bosse, tack för att du bryr dig och vill hjälpa till!
Kram
Carina
Låter som en trevlig liten utflykt, har haft planer på att åka dit själv men det har inte blivit av än.
Stökigt det där med Narni och som sagt extra jobbigt när man inte vet vad som utlöser det hela. Synd att inte habuituering är ett alternativ annars kunde vi haft en grillvecka på klubben. Startat lite lätt med korv & bröd i början av veckan för att sedan avsluta på helgen med helstekt lamm. God mat och träning i en hel vecka, det hade kunnat bli hur bra som helst ;-)
Åh, Anna... det där var ju ett gott alternativ... men som sagt, om om ändå vore...
Jobbigt värre det där...
För att tala om annat var ju fårmötet en kul grej!
Men får har ju en ganska distinkt lukt, ungeför lite tröjliknande som lammkött.. Men i levande form, det var inget hon reagerade på nä?
Stor Kram i jobbig sits!
om jag får så skall jag fråga narni i morgon vad det är som gör henne orolig o vad som har orsakat hennes rädsla
bosse
Ja det får du gärna göra!
Jag tror ju för min del att hon fått nån hallucinationsupplevelse av fästingmedlet, typ att även sinnescentrum blivit överkänsligt och hon har sett "spöken" och "synvillor" som skrämt henne. Sen har hon associerat detta till luktupplevelser som råkat vara i närheten... Och på våren ligger ju grilldoften tät över nejderna... Och vi bor i fiskmåsland. Strättkatt finns överallt... osv...
Korv, fläskkött, fisk och kyckling kan man grilla tills man spyr. Ingen reaktion... Bra idé, Anna annars med maratongrillning ;-))
Och visst är det konstigt att levande får är helt okej, men dött får kan man bli hel rädd för! Varg som hon är!
På jobbet tänkte jag "konstruktivt" (inte) och tog en bit lammkött ur en av Hotellets matlådor och räckte fram till Narni. Varpå hon flaxade runt som den värsta, och flydde in under skrivbordet och vägrade komma ut.
Lade köttbiten på golvet och tänkte att hon kanske vänjer sig. Ack nej. Hon låg och idiotstirrade på den och skakade som ett asplöv i en halvtimme, tills att jag gick och slängde den. Då luktade hon på mina händer och reagerade likadant, så jag fick tvätta händerna också... Sen tittade hon misstänksamt på mej i flera timmar...
Så om nån vill "prata" lite hundprat med Narni och fråga vad i hela friden hon har fått för sig, så är jag helt öppen för alternativa ingångar... Jag har ju till och med köpt ett bärnstenshalsband!
Kram o hej leverpastej // Carina och FläppfiaNarnia
(som för övrigt är helt som vanligt idag, som om ingenting hade hänt)
Har en hund som som valp på ca 4 månader kom in på huveröds, mitt i julpyntet med ett finfint renskinn med roliga hundklappar på, paniiiik!
Efter den dagen hatar hon att gå in där, hon går med, men vill inte, vill bara dyka in i bilen igen. Denna hund är vanligen mkt stabil & utan rädslor. Hon är nu snart 4 år.
Aldrig har detta visat sig i andra situationer eller lukter, eller på andra platser än just "elaka affären". Mysko!
Hoppas du kommer tillrätta med Narnis fläppryck, för bådas skull.
Kram Pia
Skicka en kommentar