Pust

Go kväll

Så har vi då varit och tränat spår igen.. Eller, ja. Jag har tränat spår och Narni har lekt "följa älg". Eller försökt göra båda sakerna faktiskt. Fast idag gick frökelöken bet.

Men jag måste börja denna berättelse redan på fredag eftermiddag. Klockan 15 gick bil och husvagn från Skärhamn mot Bengtsfors lastad med familj, hund och brorsans äldsta tös. Ungarna har planerat hela veckan vad dom skall göra i helgen och längtat halvt ihjäl sig. Resfeber och fnittriga telefonsamtal med packfrågor har avlöst varandra.

Nåväl, vid 15 så var vi iväg.

När vi är halvvägs så bestämmer sig våran kära bil att stänga av motorn. Gulp. Mitt på vägen. Med husvagn och 3 ungar i baksätet... Vi rullar in mot kanten och står något sånär klokt så att bilar kan köra förbi. Hela instrumentpanelen ser ut som en julgran. Det lyser i fyra varningslampor med konstiga tecken. Fram med instruktionsboken, allt från styrfel till elfel till antisladd till alltvaddetär. Vi står stilla en stund, försöker få igång utan resultat. Hm. Joxar lite hit och dit och rätt var det är startar bilen och vi beslutar att inte ringa bärgarn utan kör till campingen med ont i magen. När vi checkar in så släcker alla lamporna utom en. Skitbil. Och jag som skall ut i skogen med den på lördag.

Tar en promenad och träffar Martina & Co som är här med träningsgruppen. Vad är oddsen för det på en skala?

När jag kommer tillbaka till husvagnen står Anton och vinkar på min uppmärksamhet och ser allmänt panikslagen ut. Alicia har ramlat. Slagit i armen. Med en blick på armen och hur ont hon har så ser jag att den måste vara bruten. Ger Alicia en Ipren och sen packar vi in henne i bilen, med en kudde som stöd till armen. Bara att ta skitbilen med lampan och ge sig iväg. Alicia stackarn har väldigt ont så vi får köra så rakt som möjligt och sakta ner i svängarna. Först till Näl där vi möter upp min bror (pappa). Där har dom ingen ortoped, men Alicia får iallfall en tablett som tar udden av det värsta och sen bär det av till Uddevalla. På ortopedakuten där lämnar vi dom och åker tillbaka till Bengtsfors och landar där vid 2230-23 nångång. Jisses.

Armen visar sig som sagt vara bruten strax ovanför armbågen och det blir gips och 4 veckor i stillhet. Hemma. Alicia är helt förstörd, och Anton och Emma gråter och vill vrida tillbaka tiden och leka nån lugn lek istället... Börjar bra.

Efter en sömnlös natt med tankarna spinnande hit och dit, allt från att en av mina bästa vänner ligger på sjukhus och kämpar med näbbar och klor mot sin cancer, de vanliga bekymren på jobbet som aldrig vill ta slut, vidare till dagens brutna arm och så en lysande varningslampa på biljäveln - tänk om bilskrället ger upp i skogen?, ringer klockan 0600 och jag och Narni ger oss av till Bengsfors BK. Får nummer 1. Målet med dagen är att ta oss igenom spåret så vi får vara med på lydnaden där vi kan träna framåtsändande med grupp.

Står och pratar med en av dom andra tävlanden och jag min storkäftade groda säger att vi har kommit tillrätta med de flesta bakspåren och att Narni är väldigt spårsäker när vi väl är på spåret, utan att vi istället behöver träna mer på inkallning och framåt. Att jag aldrig lär mej hålla käften...

Redan vid påsläppet anade jag ugglor i mossen, eller vilt i rutan, vilket som nu passar bäst :-))

Narni springer rakt och fint ut i rutan men skevar iväg väl brant ut åt rutkanten. Hm. Där kan spåret helt enkelt inte gå. Väl därute så hittar hon en bajs av något slag och därefter så traskar hon iväg. Tillbaka till rutan. Japp. Inte ens bakspår. O-spår. Älgspår. Vem vet. Vi vänder, Narni plockar upp spåret och glider iväg med lagom hög nos och nochig attityd. Pinne 1 anländer och vi leker och busar. Sen ramlar vi in i en granplantering, kors och tvärs, lintrassel, tillbaka kors och tvärs. Passerar en glänta för 2:a gången och hittar min kåsa som jag visst tappat alldeles nyssens, det var ju käckt... hm... Efter ett par varv till i granplanteringen så hittar Narni tillbaka till spåret och vi får 2 pinnar till. Tiden ligger inge bra till alls, redan 20 minuter har gått. Inser att det är bara att slappna av och tänka att vi tränar på vilt.

Det tycker väl Narni med, eftersom vi därefter inte har någon som helst rimlig kontakt med spåret, inga pinnar, till och från såpass drag i linan så att hon följer spåret, men vips är vi av igen och snurrar i risbuskarna. Efter en stund när tiden är ute och vi har passerat samma slaktplats tre gånger åt olika håll, bestämmer jag mej för att avbryta denna fars och tar av Narni från vad det nu är hon spårar.

Vet ju inte till hundra att det inte är spårläggaren som gått där vi går, så jag stannar där jag är. Efter lite ropande hittar spårläggaren oss och vi konstaterar att vi har gått av spåret nånstans på mitten. Vi är ca 3-400 meter från spåret. Hundskrälle.

Jag frågar om spårläggaren vill hänga med bakom så att vi får tag i slutet och får bra träning, och han är gullig och plockar ut oss ur skogen. Fixar till så att vi kommer på spåret som ett påsläpp och så vi tuffar av mot pinne 7 och 8. Narni är fortsatt okoncentrerad och lös i spåret. Går av ett par gånger, men då har jag stötta av spårläggaren så att jag kan säga till henne. Efter en rejäl åthutning sänker hon näsan och tuffar iväg och tar både 7:an och slutet. Superkul lek med pinnarna, behövde ju inte tänka på tuggnedrag... Så kanske blev det bra träning.... Vem vet.

Åkte hem och talade om för Narni att nu är det slut på velandet. Ingen mer träning på tävling. Ingen mer träning i helgen. Ingen mer träning alls förrän vi får ordning på livet.

Antagligen sitter det någon ängel uppe bland molnen och tycker att jag måste lära mej lite läxor. Eller om man tror på det andliga så sägs det att man väljer sina egna läxor... Hm.

Sen i fredags så har jag nog frågat mej femton gånger vad fan det är jag håller på med... Varför måste jag hålla på att stånga pannan blodig och ta på mej en massa jobb, projekt och ansvar för allt jämt? Inte bara hundträning och klubben utan allmänt.

Vad är det för fel på mej?? Vad skall det tjäna till ?

Nä, det gäller fasenimej att göra sånt som förgyller tillvaron, och ta tillvara på sina nära och kära, medan vi får vara kvar här på jorden. Fast när det som förgyller blir bara motgångar... vad gör man då...

Det som brukade vara det roligaste i världen, mitt andningshål, att träna hund, har på senaste blivit tvärtom eftersom det är ett sånt meck att få tiden att räcka, så nu är det helt enkelt ytterligare en belastning på bördan. Som jag själv ökat på ännu mer med andra saker för att hjälpa andra. Snacka om att vara sin egen värsta fiende.

Det är nog dax att backa undan och få lite perspektiv på det hela ett tag... Så här kan man inte ha det.

Jobbigt jävla inlägg, jag vet. Fast å andra sidan har jag sovit 5 minuter i taget hela natten, så i morgon kanske jag ser det i ett annat ljus.

Men ändå.

Avslutar med eftermiddagens trevliga sysselsättning - Anton har varit fotograf på vår lilla bäverexpedition och Narnia plaskar i vattnet, för att avrunda det hela lite...

Tjing // Carina