huvudbry

Kanske är det så att man funderar alldeles förmycket ibland...

Fick ju höra i helgen att jag var stel och dominant... Fick även höra en massa andra bra saker, men det kommer liksom i skymundan. Fick skärpa mej och skriva upp allla bra saker, så att jag kan ta vara på dom sen när jag kommer över min lilla fundering som har lagt en svart filt över huvet på mej.

Alltså - Stel och Dominant. När jag senare funderar över detta, hör jag rösten från en annan tränare Tomas som var hos oss på TJBK för 7-8 år sedan, säkerligen hade han gått kurs för samma kille (dom kommer från samma klubb dessutom), och mycket samma saker blev sagt. Bra saker, det är inte tu tal om det... (Repetition och massor som jag hunnit glömma såklart)

Tomas sa för 7-8 år sedan att "sådan matte sådan hund", och på den tiden blev jag jätteglad när han sa det, för Greta var en pigg och glad hund, och när han sa det så menade han att hon var rolig, pigg, snabb och alert, och alltså att jag var likadan. Det berömmet värmde länge, så länge så jag kommer ihåg det ännu.

Sätt nu detta i samband med helgens kommentar, och helt plötsligt har jag ramlat in i en formsvacka. Hela lördagkvällen, söndagen, måndagen hela tisdagen har jag ältat och ältat. Vad har livet gjort med mej på 7-8 år, så att jag har blivit stel, allvarlig och dominant?

Visserligen har Glimmer varit en svår hund, och jag har haft 5 svåra år bakom mig för att försöka få styr på tillvaron och tävlandet som tillslut gick i graven. Dessutom har kraven ökat och ökat på mig i takt med utbildningar, tränande och tävlande, mina egna krav och andras.
Jag hör ibland saker som inte borde nå mina öron, och skulle vilja vara nybörjare igen, där ingen kan ställa några krav, utan alla glädjs åt framstegen istället för att önska att det går åt skogen för mig.

Kanske kan jag hitta tillbaka till den där roliga hundtränartjejjen som Tomas såg, men tänk om det inte går... Jag vill inte vara stel, dominant och allvarlig. Sån är inte jag. Och om jag har blivit sådan så måste jag ta mej ur situationerna där jag lägger krav på mej själv.
Eller så är det situationen i sig, där man skall granskas (kobras) och där kompisarna står uppradade på led för att titta på?

Min älskade och bästa gubbe i hela världen har köpt en filmkamera till mej i födelsedagspresent i förskott (35år uschofy), så min planerade lösning på problemet är helt enkelt att filma mej själv när jag tränar. Kan inte hålla på att ta till mig saker som någon säger som känt mig och min hund i tre minuter... Man kan ju inte begära av någon instruktör att han skall kunna känna av och pejla stämningar varken på mej eller hunden på tre minuter... Det är omöjligt, och innerst inne vet jag det, men det är svårt att banka det in i huvet.

Nä, filma och titta. Filma och titta. Tills jag känner mej nöjd.

Gonatt // Carina-med-svartafilten-över-huvet