Lång historia om kort tävlingsdag

Min vana trogen tänkte jag göra en lång historia om några timmars deltagande på bruksprov...

Fredag kväll styrde vi kosan till Laxsjöns campging i Bengtsfors. Lördag morgon är det samling 07:30 på Brukhundsklubben som ligger strax intill. Anders är fortfarande lite krasslig (han ärvde ju Antons bacill), så jag packar och kör husvagnen. Till och med parkerar, lite nervöst, men jag hade tjötat till mej en plats man kunde köra "igenom". Det gick bra och med lite hjälp från Anders med dom rackarns tröga stödbenen, så var vagnen på plats. Anders vilade sig, barnen cyklade runt på campingen och jag åkte till brukshundsklubben.
Väl framme inser jag att jag glömt kopplet hemma. Och alla andra reservkoppel också. Turligt nog så var tävlingsledaren på plats och märkte upp planen, så jag fick låna ett koppel av henne. Problem solved. Attans trevliga människor på Bengtsfors BK, måste jag säga... Vi fick en väldigt bra träning iallfall i kvällsvärmen och körde glad och nöjd tillbaka till campingen och mötte två glada barn på varsin cykel.

Sover som en kratta. Vi pratar sömn a 20 minuter i taget till tretiden nån gång, och därefter vaknade jag en gång i timmen. Jädra skit.
Vid 6 tiden går jag upp och käkar müsli och vaniljyougurt... Som efter ett par tuggor visar sig vara sur!! Bläk. Spott och fräs. Ny skål och lite müsli och mjölk istället... Ingen speciell matlust.

Samling på BBK 0730. Jag får startnummer 3 av 4. Vi ställer upp oss på rad ihop med några av högreklassekipagen och åker ut i skogen. Lååååångt ut. Efter en stund möter vi en älghanne som har väldigt bråttom... Jag ser att någon spårläggares bil står vid kanten och tycker genast synd om den som fick det spåret... En bit till i skogen och vips står det en fjolårskalv på skogsvägen. Den får väl tilt i pallet och vi driver den framför oss några hundra meter innan den viker av in i skogen. Då står det en till kalv på andra sidan vägen. Bådar inte gott... Efter en liten bit stannar vi och förbereder oss. Ut med lina, på med magväska, på med sele.

Min spårläggare sitter i en gammal skrotig volvo och vägrar komma ut. Ser väldigt upptagen ut. Jag vill ju gärna ha spårläggarens telefonnummer, ifall jag går vilse, men han sitter där och pratar i telefon ser det ut som. Innan jag hinner gå fram och få kontakt (här kunde man ju ha anat ugglor i mossen), så kommer domarna och det visar sig att mitt och fyrans spår är ytterligare en bit bort, och vi får packa in allt hastigt och lustigt i bilen igen. Narni med selen på. Domarna kör FÖRE oss i bilen... Ingen tid att göra några förövningar här inte... Gilla läget. Spårläggaren följer inte med... (hm igen)

Påsläppet gick sådär, en ringning efter 5-6 meter, men sen tuffade vi iväg. Bland det knähöga blåbärsriset! Som strax övergår till ris och ljung. Och sen blandar vi detta. Jag som trodde det skulle vara fin skog i Dalsland! Detta spåret var sämre än något av våra hemma på vår nästanpå skogslösa Tjörn. Nåja, det har vi tränat på, så bara tuffa vidare. Narni går slarvigt och lite flaxigt. Pinnarna börjar trilla in, några går Narni över, men spårar såpass i kärnan så jag kan plocka upp dom. Ett par gånger går hon över på vilt (ser massor av älgbajs längs hela spåret, färskt till på köpet), men tar sig själv tillbaka till spåret.

En gång uppe på en kulle med ljung, torrt som fnöske tappar vi bort oss, men Narni cirklar sig runt och runt i riset (och jag trasslar lina och svär långa haranger), och hon löser problemet efter en stund... Drag i linan igen, yes! Snart måste slutet komma. Vi har alla sju småpinnarna. En vinkel och sedan är det raksträcka. Då gör Narni en klockren markering på någonting uppe vid vägen. Ställer sig i riktningen (90 grader från spåret), öron upp och nosen i luften. Vindmarkering eller ljudmarkering. ÄLG - tänkte jag. Frågade henne var spåret var och hon vänder tillbaka. Fem steg i spåret och hon vänder upp igen. Jävla älghelvete tänker jag, stå still för fan. Men sen var det kört. Snurr och trassel och snår och ris. Hit och dit. Noll koll... Bryter och letar oss ut ur skogen i sakta mak. Hamnar så småningom på vägen och där står en tjej. Rakt upp och ner på skogsvägen.
-Jag är din mottagare, säger hon.
-Vart ligger slutet? frågar jag, för att få nån ordning på vad som hände.
-Jag vet inte, säger tjejjen. Jag har inte gått spåret.
Jag frågar om hon har stått där hela tiden, och det har hon. Jag frågar om hon hörde mej när jag passerade, och det gjorde hon och pekar neråt skogen. Precis där nere ligger gläntan där Narni bröt spåret och gjorde sin markering... Vad skall man tro? Har min spårläggare (han som smet i väg i volvon) skickat ut en annan person att ta emot mig, som sedan ställt sig i vind / alternativt haft en massa ljud för sig, på sista sträckan innan mitt slut?? Kanske låg slutet bara några meter ifrån oss när Narni markerade vad-det-nu-var? Lite surt...
7 pinnar utan tuggmärken skjuter ju liksom inte den där haren...

Här hade jag ju alltså två val - bråka eller inte bråka.
Och som vanligt väljer jag "inte bråka". Tjejjen såg helt panikslagen ut i blicken, och darrade på rösten. Det var ju uppenbart inte hennes fel... Jag försökte pressa henne på var slutet låg igen, men hon visste inte det sa hon... Och så kan det ju vara. Faktiskt... Annars kunde hon ju ha valt att visa mej slutet och avfärdat mina misstankar om det nu inte var som det såg ut att vara...
Och Narni var helt slut ändå, i 25 gradig hetta, och vi hade inte orkat med ett omspår. Så jag klappade om min mottagare, som inte var spårläggare, och åkte hem.

Så 09:30 är jag tillbaka på campingen. Då har Emma också blivit sjuk. 39 grader, hosta och ont i huvet. Vi beslutar att packa ihop och åka hem. Så nu är vi hemma igen. Snipp snapp slut.

I morrn försöker vi igen på Råhagen.. Attans svårt det skall vara att få till en lägreklass....

Gokväll // Carina & Narni