Lång historia om en jobbig nacke

Ja, nu finns det risk för ett sånt där jobbigt inlägg som man egentligen inte orkar läsa, men jag måste skriva av mej lite, och även se till att spara inlägget så att jag nästa gång jag är i samma sits kan gå tillbaka och ge mej själv en örfil för att jag är dum i huvet och jävligt senil.

Så jag förstår om ingen orkar läsa. Detta inlägg är mest för min egen skull!

Har inte uppdaterat på ett tag beroende på att när jag väl avklarat magsjukor och bihåleinflammationer och allt, så bestämde sig min nacke för att balla ur igen, och balansnerv och blodtillförsel blev lidande. Verkar som att detta är ett återkommande fenomen så fort jag slarvar med att gå till Naprapaten. Orsaken är ju förutom ett fel i ryggen från en gammal skada, såklart skrivbordsarbete och stress i kombination. Det smyger sig på utan att man märker av det, obehaget/värken i nacken vänjer man sig så fint vid efter ett tag och jobbar på. Däremot så går det inte att vänja sig vid att vara yr och illamående, så efter ett par veckor med yrsel så gick jag till en lokal naprapat i förra veckan, man är ju lite bekväm och vill inte lägga 2 timmar i bilen i onödan till favoritnapprisen (jävligt korkat så här i efterhand).

Inget bra drag, eftersom att just den här naprapaten inte är speciellt försiktig och efter att ha dragit mitt huvud hit och dit och böjt och bänt så blev det hela sju resor värre. Kunde tillslut knappt stå rakt. Det blev inte bättre av att naprapaten i fråga är rätt tystlåten och tyckte inte att nacken var så speciellt illa däran. Varpå jag i mitt huvud drog slutsatsen att jag nog är på väg att gå i väggen igen (snart 6 år sen sist) , och blev rejält rädd. Har man varit i tegelväggen så vet man att det tar många år att komma därifrån och det är ett helvete. Har man dessutom gått för andra gången är det stor risk att man kanske aldrig kommer tillbaka och kan fungera normalt.

För det är ju som att man blir hjärnskadad... Sist förlorade jag till och med förmågan att läsa under några månader. Bokstäverna betydde liksom ingenting. Kunde inte ens se på teve. Kunde somna precis överallt, även när jag körde bil. Samtidigt som att det kunde gå en hel natt utan en blund i ögonen. Att göra en sån enkel sak som att åka till affären och köpa en mjölk kändes som om någon bett mig att gå balansgång på en slak lina, utan kläder, mitt på torget i Skärhamn.
Man vill bara gråta, sova och gråta. Ensam. I tystnad, minsta ljud är som en bomb.
Ni som har varit där vet. Ni som inte har varit där (ännu) , se för sjutton till att ta hand om er så ni inte hamnar där..

Så jag blev skiträdd. Men så kunde jag ju läsa faktiskt. Och ingen jätteångest. Och inga sömnatacker... Men jävligt påfrestande på psyket. Vad är det för fel på mej om det inte är nacken? Hjärntumör? Blodbrist? Magsår? Ja, man kan hitta väldigt många diagnoser om man söker på "yrsel"...

Erica, Yvonne och Anna ställde upp och tog hand om lägretävlingen. Min familj ställde upp och tog hand om alla andra boknignar, skolmöten, resurscentrum, skjutsningar, osv osv. Min bror kom hem och lastade in mej i bilen och körde mej till Naprapaten i Göteborg som räddat livet på mej förut. Utan alla er skulle jag varit en blöt fläck.

När jag kom dit så blev han förskräckt. Både balansnerv och blodtillförsel klämd.. Inflammationer på flera ställen. Dessutom så frågade han mej om jag stukat nacken nyss, eftersom jag hade några nya skador på vänstersidan utöver mina gamla haverier på högersidan. Det verkar allstå som om den andre naprapten har förvärrat alltihop... Efter en halvtimme att försöka mjuka upp alltihop så fick jag gå hem med order att hålla mej lugn som en filbunke hela helgen, inte bära, inte gå på ojämnt underlag, inte gå med hunden, inte sitta vid datorn. Därav denna tystnad. Nu har det gått snart en vecka och det är mycket bättre, men inte bra på länge än. Får väl gå hos Gaston varje vecka i några månader nu, och sedan gå med jämna mellanrum livet ut. Eller jobbet ut. Vilket som kommer först.

Och jag har lovat mej själv att försöka låta bli att sitta vid datorn på kvällarna. Det räcker med att tvingas sitta 8 timmar per dag på jobbet. Annars kommer jag inte bli frisk.. Det är inte kul att ha ont i nacken jämt. Försöker pausa ofta, men vips så är det nåt "URGENT" och så är det bara att jobba på innan "SHIT HITS THE FAN"....

Så om det nu blir tyst långa perioder så vet ni vad det beror på... Jag är ute och rör på mej istället. Skönt att det är ljust på kvällarna, så mycket lättare att ta en sväng!

Så när jag nu skrollar tillbaks och läser det här inlägget nästa gång jag blir yr i bollen så:

BOKA TID HOS GASTON OMBEDELBUMS!!!
SLÄNG UT DATORN!!!
VILA FÖRST SEN UT I SKOGEN!!

Hejsvejs // Carina