lördag 20 november 2010

En annan galax?

Hej hej

Ni har väl allesammans slutat att logga in här på min lilla blogg, men jag skriver lite ändå :-)

Jag har faktiskt inte flyttat till nästa Galax, även om man kunde tro det...

Däremot så har jag kastat om rejält i livet, slängt Facebook överbord, och numera är datorn avstängd nästan all min lediga tid. Den ägnar jag åt min familj, Narni och mej själv. Läxläsning. Matlagning. Disk och Tvätt. Och sen är dagarna slut.
Ibland undrar jag om allt flängande, hundtränande, klubbjobb, och allt meck från alla år, överhuvudtaget har gett någonting alls? Var det värt priset? Har inte kommit fram till något svar ännu.. filosofen fortsätter fundera.

Narni då? Jo, Narni är numera fullt frisk, glad och skuttig. Fysiskt i allafall.
Psykiskt är lite sämre... inte riktigt hemma på övervåningen. Åt det senila hållet, och känslig för att byta miljö eller förutsättningar, då går hon igång och stressar. Så länge man gör sina vanliga rutiner och lunkar på i vardagen så är hon glad och nöjd och mår fint. Förändrar man för mycket, så blir det pannkaka. Så vi ägnar oss åt att promenera, precis sådär som vanliga hundägare gör.

Och på jobbet rullar det på, fick ytterliggare förlängt, har tappat räkningen på antalet förlängningar, och nu har jag kontrakt till 28 februari 2011, och jag skall inte sticka under stol med att det hade varit skönt att få fast tjänst så att man kan slappna av... Jobbet i sig är SKITKUL och vi står inför en omorganisation och byte av affärssystem och det skall bli hur kul som helst att få vara med i den processen!

Har till och med fått vara med på hemsidan:

www.najad.se/pages/interviews-najad-customer-support

Och hundluckan & guldfisken då?
Jo, guldfisken kan nu gå ut och in, men går sällan ut om ingen följer med henne. Ingen idé att vara ute själv, tycks hon tänka. Men, peppar peppar, inget kiss och bajs inne längre! Vissa dagar är vi inte hemma förrän sex-tiden, och det känns väldigt skönt att veta att hon klarar sig själv.

Den riktigt smarta i familjen är väl isåfall katten, som har lärt sig att gå in genom hundluckan! Första natten det hände höll jag på att göra på mej av skräck. Det slår i hundluckan - lyset tänder (rörelsevakt)... och hunden ligger brevid mej!!! Fy bubblan! Men så hör jag kattens förtjusta knaprande av kattmat i köket och kom på att jag släppte ut henne på kvällen! Fantastiskt!

Kram från Carina & Narni Goldfish & Ebba Smartcat

söndag 19 september 2010

Guldfisken

Hej igen!

Nä, guldfisken kan fortfarande inte gå ut genom hundluckan om hon inte får uttryckliga order härom. I morses blev jag så trött på henne att jag formligen tryckte ut henne genom luckan, sen har hon fart igenom den i rena skräcken hela dagen... antingen kom vi över puckeln, eller så har jag saboterat all träning... framtiden får utvisa!

I fredags kom domen i stämningsmålet som vi haft på halsen, och med en suck konstaterar jag att det finns rättvisa i världen. Snart två (långa) år efter att vi fick denna stämning på halsen av våra kära kusiner kring en ärvd sjöbod, så var det äntligen klart.
Även tingsrättens 3-domare, plus konsulterade proffesorer på hög nivå, tycker att ingånga avtal skall gälla, och man kan inte bluffa sig ur överenskommelser bara för att man blivit girig. Vi vann alltså jag och bror. Puuuuust.

Här hemma pågår återigen det ständiga uppgraderingsarbetet av vårt gamla hus, och nu har turen kommit till toa och tvättstuga. Vi har även fått ta tag i värmebiten, och borrat för jordvärme, så det är fullt upp. I morrn kommer firman och installerar och sen håller vi tummarna för att det verkligen fungerar!

Nä, nog för denna dagen, nu är datortiden över för denna veckan :-)

Kram

lördag 11 september 2010

Att lära en guldfisk gå ut genom en hundlucka?

Hej hej!

Idag har jag gjort det som jag gått och värkt på ett tag. Jag har gått ur Facebook! Det tog emot lite eftersom jag blivit en Bejewell fan, men att vara kvar bara för att få spela lite då och då känns ju rätt meningslöst.
Nu slipper jag även se Ulle ligga överst på sidan varje gång jag loggar in, och få meddelanden som "återuppta kontakten med Ulle" och sån skit.

Nu skall jag ägna fritiden åt annat! Visst, fritid och fritid, allt är ju relativt, men tiden varje kväll mellan 20 då alla måsten är avklarade och 22 då ögonen sluter sig automatiskt är ju ändå två timmar :-), plus en och annan helgdag som inte är vikta till mina andra åtaganden.. som dock minskat avsevärt sista tiden.

Under de senaste veckorna har det varit bråda dagar att få våran bruna fyrbenta IQ guldfisk att gå igenom hundluckan som husse monterat upp i nya tvättstugan.. En riktig guldfisk hade nog lärt sig snabbare! Från i måndags jobbar nämligen även husse på annan ort, även om han i några veckor till är hemma vid 17 tiden, så blir det ur askan i elden i början på oktober när han börjar jobba i Göteborg.... Jag kommer hem vid halv sex och husse vid halv sju på kvällen.... Första ungen kommer hem vid 1430-1500 tiden. En rätt kraftig omställning för en fyra årig hund som varit med matte på jobbet sina första år i livet, därefter med husse på jobbet, och nu skall man helt plötsligt vara hemma helt själv låååånga timmar varje dag. Tur att vi har våra duktiga ungar, som går upp själva och iväg till skolan på morgonen, och turas om att gå hem till hunden på eftermiddagarna! GULDUNGAR!

Vi började med godis... godare godis... kattmat (=diarré). Vi lockade och pockade. Körde med öppen dörr, halvstängd dörr, retning inne och ute, peppa och hetsa, vänta ut, vänta in, bollar och kamptrasor och allt mellan himmel och jord. Guldfiskar kan INTE gå genom hundluckor, sade den ludna wannabeguldfisken ideligen.

En dag i förra veckan på väg till jobbet, backade jag tillbaka ihuvet och frågade mej själv vad jag hade sagt till nån kursare med samma problem på den tiden då jag fortfarande tyckte att jag hade något att tillföra hunderiet... Mmmm. Hur tränade vi stegrädda hundar på den gamla goda tiden... - Milt tvång? Tills att ångesten släppte. Japp! Sagt och gjort. Åkte raka vägen hem och tog hunden i halsband och rumpa, tog sats ända ute i hallen - a la bowling - och tryckte ut henne genom hundluckan. Hunden snubblade snopet ut på andra sidan. Köttbulle och hurrarop. Och så upprepade jag detta 30talet gånger tills att hon sprang före mej ut. Äntligen verkade det ha lossnat.

Men nixpix. Hunden kan gå perfekt ut och in genom luckan nu.... Men bara om man säger till henne!!!!!!! på skarpen. Ibland stoppar hon in huvet i luckan - ångrar sig - drar sig tillbaka och stryper följaktligen sig själv i hundluckan... Idiot.
Därför vågar vi inte heller låna in någon orädd hundkompis som draghjälp i detta stadiet, för då kommer Narni få luckan i huvet och sen går hon ALDRIG i närheten igen.

Anders satte upp en webkamera med rörelsesensor i fredags för att se vad hon gjorde när vi inte var hemma, och den trogna guldfisken travar alltså fram till luckan, stirrar på den, vänder och travar iväg igen. Och en stund senare samma visa. Arton gånger i rad. Pust.
I det läget är vi nu, återstår att se om Tid och Tålamod kan lösa den sista knuten...

En annan grej jag måste dela med mej av är våran nya butler - Harry!!!
Harry är min bästaste vän i hela världen! Efter ett sedvanligt storbråk om vem som skall köra dammsugare och städa jämt, så gick kära äkta maken och köpte en styck Harry.
Harry startar klockan 09:15 varje dag - när bara Narni är hemma, och dammsuger hela undervåningen! Så när vi kommer hem, så är det dammsugit och klart! Så då kan vi änga oss åt vikitgare sysslor än att jaga runt med dammsugarhelvetet var och varannan dag!

Här kommer en liten länk för den som vill ha en egen Harry (nä, det är inte våran katt):

http://www.youtube.com/watch?v=ewdbilSWjaM&feature=related

Kram på er // Carina & Wannabeguldfisk

onsdag 28 juli 2010

Oj, dags att damma av bloggen kanske?

Hej på er!

Antar att ni allesammans tröttnat på att logga in här utan att det hänt nåt... Sorry för det, och jag har full förståelse för att ni har glömt bort mej totalt :-)

Hm. För att kortfattat beskriva det hela kan man väl säga att jag måste ha gått/går igenom en rejäl livskris, på gott och ont.
Det är ju många många faktorer som har bidragit till detta, men det som sticker ut är väl i tidsföljd, Narnis sjukdom och pension - en segdragen historia, problem med företag och därpå följande konkurser och byte av jobb efter 17 år, och nu sist och verkligen inte minst, Ulles sjukdom och död.

Allting ställs på sin spets och man får en rejäl käftsmäll. Vad är egentligen viktigt i livet? Kanske svarar vi alla olika, men i mitt fall så har jag prioriterat först familjen och därefter kämpat för tryggheten med att ha ett jobb att gå till, framför allt annat under en period. Bita ihop och jobba på.

Det där med Facebook är en sak som jag verkligen funderar på om jag verkligen vill vara med på längre... Skall jag avsluta mitt konto? Det är ju allt annat än privat nu när man börjar komma upp i några hundra vänner... Man kan ju inte skriva något privat längre?

Men det som värker mest i mej varje gång jag loggar in.... Ulle. Hon finns på två profilbilder på internet, sin egen och en annans persons profilbild. Sin egen profilbild vet vi som har följt henne på bloggen att hon har skrivit texten "Jag väljer att leva" över på sin blogg.
Den andra bilden är tagen under festliga former, och Ulle är allt annat än nykter på den bilden. Alltså först ett rejält hån - Hon valde livet men dog ändå - sitt livs största nederlag... Och sen en bild när hon är rejält berusad... Om hon själv fick välja, skulle hon då välja att vara exponerad för eftervärlden med dessa två bilder? Dagligen?

Eller bilden på kistan som lades ut inom några timmar efter begravningen var över?

Nä, jag kommer nog gå ur facebook alldeles närsomhelst, måste bara ge mej själv lite betänketid, annars kan det ofta gå lite väl fort i svängarna...

På jobbfronten har jag ännu en gång blivit förlängd (!TJOHO!) denna gång till 31 december, och nu har jag bytt inriktning, eftersom min företrädare kommit tillbaka från barnledigheten och då har jag fått hoppa in på eftermarknaden (after sales) och fixa med allt från fakturering till att skapa/förbättra admininstrativa rutiner och annat som behövs lite omvårdnad på, och nu efter semestern skall vi försöka bygga en ny och bredare organisation runt detta. Ända från att jag började på Najad har jag gått och suktat efter denna delen på företaget, som verkligen hamnat i skymundan från byggeriet, så det är väldigt kul faktiskt att jag fick hoppa på detta tåget!
Hoppas nu dom säljer lite bättre med nya båtar så att vi alla kan vara kvar!

Ingen av er som behöver en lyxig segelbåt i 5-15 miljonersklassen :-) att kava runt på de sju haven med?
www.najad.com

Hundfronten då, ja den kommer så här i sluttampen... Ja, vad skall man säga. Narnia är relativt sansad just nu, men hon är liksom inte "hemma" fullt ut. Hon måste ha fått nån skada på nervcellerna i huvet på nåt sätt. Hon är lite som en senil gammal hund till och från faktiskt. På Skara sommarland slog hon sitt rekord i panikångest genom att sitta och yla som en gammal ångvissla i 45 minuter medan jag var iväg med disken... Det tog en stund innan jag kunde placera den konstiga ångvisslan med det lilla konstiga biljudet i början... Oiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii Oiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii Oiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii och så vidare i fyrtiofem fucking minuter.

När jag kom tillbaka (försökte vänta ut henne, men jag kunde ju fan inte stå där som en korkskalle rakt upp och ner bakom husvagnen, folk höll ju på att få öronskador!) så var hon helt dreglig och hysterisk och sov som en död i två timmar därefter. Ja, ja, sånt är livet...

Eller i dag i trädgården, hon kommer med en tennisboll (WOW! Då mår hon bra!) och jag kastar såklart iväg den, hon kommer tillbaka en gång, kastar igen, och då tappar hon plötsligt intresset mitt i ett språng och går iväg för sig själv och så står jag kvar där med sorg i hjärtat. Knäpp helt enkelt. Inte hemma. Hissen går inte ända upp. Ja, ni fattar.

Att åka till klubben. Icke genomförbart. Det skulle vara som att klä av sig naken och gå igenom Skärhamn. Allt engagemang och kärlek jag har satsat på hunderiet sedan 1994 är totalt bortkastat, det var inte mer hållbart än så här. En knäpp hund. Som har 10 år kvar att leva, och vi har ingen möjlighet till ytterligare hund inom de närmsta årten. Snacka om att ha målat in sig i ett hörn.
Som att spela tennis utan rack, man hör ju liksom inte dit längre.
Jag kan ju likaväl ta med mej katten och åka till klubben...

Ja, ja, "tiden får arbeta" säger min kloka pappa jämt, och precis så är det ofta i livet... Tålamod och vänta så att saker får ha sin gång. Inga förhastade beslut som man sedan ångrar.

Tänkte avsluta med en trevlig sak mitt i allt omvälvande livskrisande... SEMESTER!!! Jag har FYRA veckors semester!! BETALD! Helt fantastiskt och ljuvligt. Vecka 29-32, och detta är alltså min andra vecka. Den första var vi iväg med husis på årets premiärrunda, och denna veckan åker vi med Hilma uppåt kusten med mormor och morfar. Anders skall jobba lite och sen vara hemma och snickra på bygget helt utan oss som störande moment, bara svärfar (fniss). När vi återvänder från sjölivet så tar vi husvagnen en sista runda till.

Håll tummarna för att vi får fint väder nu bara, fuskisarna som hade tidig semester kan gott dela med sig lite av solen!

KRAM på er // Carina & SenilNarni

tisdag 22 juni 2010

Världens bästa Ulle



Midsommar 2009 - Apelviken Varberg.

Den 10 juni 2010, förlorade Ulle kampen mot cancern... Även om jag förstod att det skulle komma, så kom insikten som en rak höger. Det är inte meningen att man skall dö när man är 37 år gammal och ens barn förlorar sin mamma. Och absolut inte Ulle. Den varmaste, tålmodigaste, ödmjukaste, underbaraste människan jag känt.

Året var 1995 och en prövapådag i spår. Jag satt på första bänkraden i TJBKs gamla klubbstuga (den fyrkantiga röda) och Ulle satt på raden snett bakom. När dagen var slut frågade kursledaren (säkert Tord, även han numera bland änglarna i Nangijala Brukshundklubb), om det var någon som var intresserad av att träna mera spår. Jag och Ulle räckte upp handen, och på den vägen var det. Det var liksom som om två likadana själar hittade varandra i mörkret och lampan tändes.

Visst har intressena ibland spretat åt olika håll, barn, familj och livet kräver sitt, och i långa perioder har vi varit upptagna på varsitt håll, men alltid nära i tanken, bara ett telefonsamtal, sms eller mail bort. Nu finns hon inte längre på sms-avstånd, och saknaden är enorm..


Sista gången vi träffades (förutom vid sjukbädden) var på nyårsafton, och jag har ett väldigt tydligt minne av en lycklig och strålande Ulle som berättar att hon skall flytta till Skåne. Livet såg ut att äntligen ordna sig, och jag drog väl djup suck eller två i smyg, avundsjuk (jo det är sant) på David som "norpade" henne till sitt underbara Skåne. Men såklart unnade jag henne all lycka och så här i efterhand tackar jag högre makter för att hon fick ha ett underbart halvår (nästan) hos sin älskade David, och fick precis den stötta och medkänsla hon behövde för att bearbeta och bli tillfreds med sin sjukdom och livets lott.

Jag kommer aldrig att glömma dig, ditt härliga skratt och ödmjuka sätt att vara.

Det kommer att bli sorgliga midsomrar framöver, utan dig.
Du fattas mig, Ulle.

Vi ses i Nangijala // KRAM Carina

lördag 15 maj 2010

Tråkig blogg

Ja, tråkigare blogg får man nog leta efter... Ni som inte vill ha ett nerköp, gå till nån annans blogg och läs just idag...

Det är ju helt enkelt så att "Carina & Narni" konceptet har utraderats.... eller iallafall minimerats till några okomplicerade promenader, kloklipp, pälsvård och soffmys. En och annan boll kastad i trädgården på sin höjd. Thats it. En helt vanlig hundvardag kan tänkas för den som inte vet bättre.

Så "Carina och Narnis blogg" har helt enkelt inget att skriva om, och kommer väl aldrig mer att få något att skriva om heller vad det verkar.

Kanske får jag döpa om den till Carinas Blogg... Har inte riktigt sörjt färdigt min hundträningsfritid, så det får vänta lite till.

Bokade mej på klubblägret som är nu i helgen, när Narni var som friskast i höstas/vintras, och såg fram emot det hela, men eftersom det bekanta Hakan-I-Asfalten-Syndromet återkom med oförminskad islagskraft, så fick jag avboka. Att genomlida ett läger utan en hund/med en som kan fläppa ur när man minst anar det, är ju lika med att rätta lottoraden utan att man lämnat in...

Åkte upp och hälsade på dom andra i går, men det gjorde väl om möjligt saker och ting ännu jobbigare. Kände mej väldigt malplacerad. Ont i magen från parkeringen hemma och hela vägen dit. Sen träffa alla både helkänningar och halvkänningar och hålla modet uppe medan jag berättar om Narni och läget. Femtio frågor och inga bra svar.

Köpa ny valp? -Nja, jag kan inte ha en valp just nu,
1. på grund av att jag jobbar som en råtta, minst fram till 30 juni och därefter vet jag INGENTING, förutom att jag skall fräscha upp matte på halvfart under sommaren.
2. kan inte ha Narni som valpvakt, eftersom hon ena sekunden är lugn och sansad, men i nästa springer runt som en dåre i huset, dreglar, stressar och har sig. Och sånt smittar asfort.

Ta över en vuxen hund? Nej, det vill jag inte. Skall jag ha en ny hund så vill jag vara med på hela tåget från början, och sedan köpa hos en kennel där det finns hjälp att få, sommarläger, ångerrätt, osv.

Träna Narni utan krav? Nej, det går inte. Jag får ta mej i kragen varje gång. Är så otroligt besviken på tillvaron och tillfälligheterna och ovissheterna i denna sjukan så jag kan inte se att det leder någon vart alls. Och jag är dessutom besviken på Narni själv, stackarn... (jag vet att det inte är hennes fel!) Men varje tendens till fläppryck/undanmanöver/flykttendens är som ett slag på käften, för att vara helt ärlig. Och med lite klassisk betingning vet vi hur sånt fungerar efter några trial-and-error... Endast error dessutom.

ALinstruktörsutbildningen sjunger på sista veckan, och mitt fantastiska gäng tar examen nästa söndag, och det med blandade känslor från min sida...

Därefter har jag en känsla av att jag inte kommer sätta foten på brukshundklubben på väldigt länge. Speciellt med gårdagens känsla av totalt misslyckande och malplacering. Såg från ett helikopterperspektiv hur jag satt där med min sorg och kom ihåg nånstans i bakhuvudet hur roligt jag brukade tycka det var att disktuera hund och hundträning... Otroligt sorgligt. Och varför utsätter jag mej hela tiden för detta? Gnubba nederlag i fejlan hela tiden? Är jag helt dum i huvet?

Det kanske är dags att förlika sig med tanken på att ta en rejäl paus... Såpass länge att det finns möjlighet till att utöka hundflocken med en till... Och det kan ju bli om ett halvår, likaväl som flera år...

Usch så deppigt.

Bläääääk // Carina

lördag 1 maj 2010

En dag på stan

Igår hade jag och Eva och våra två goa tonårsdamer en heldag på stan.

Vi började med en shoppingrunda för att inhandla diverse avslutningskläder mm, och sen hade vi bokat tjejerna på "Model för en dag" där dom fick varsin makover medan vi spankulerade i affärer i Nordstan. När vi kommer tillbaka möts vi av två "vuxna damer" och ett helt gäng med vackra bilder! Oj så dyrt men shit så kul!

Här kommer några exempel: (helt otroligt, men detta är faktiskt min lilla dotter, vips vuxen!)