Röntgen, inlägg och röntgen igen

Även denna veckan går det mesta ett i ett.. Veckan började med att barnen cyklade iväg till skolan, men efter en stund ringer Emma på sin mobil och Anton har trillat med cykeln och är ledsen. Bara att åka och hämta honom och cykeln. Hade slagit sig lite på höften och händerna. Tack och lov för hjälmen. Tog med honom till jobbet och Emma fick meddela fröken.
Måndagkväll gick åt till läxläsning och listspikning.

Tisdagen började bra med att Emma ringde på mobilen och skulle åka till ridningen med en kompis och jag helt plötsligt blev "ledig" på eftermiddagen. Anton var hos en kompis och jag såg min chans såklart - träna hund! Men men... Efter en liten stund ringer telefonen och Anders står vid Boab där Emma och kompisarna har cyklat ihop och ramlat ordentligt. Tack och lov för hjälmen igen. Emma vill inte röra armen och bara gråter. Jahajaja. Bara att packa in henne och armen i bilen och åka till akuten. Hela vägen dit gråter hon i varje gupp och varje rondell för att armen gör ont. Väl inne på akuten och röntgen och väntrum och väntrum och väntrum och röntgen igen för att röntga andra armen (!) och väntrum och väntrum.. Armen blir gradvis bättre under kvällen, och 4 timmar senare så visar det sig att det som tur är"bara" är en stukning och vi får åka hem vid 21:00.
Dagens beslut med två cykelincidenter på raken = ställ undan cyklarna för säsongen.

Onsdag swichsar förbi och jag snor åt mej lite hundträning i iskylan. Det går riktigt bra och Narni är på sitt "reaplanshumör" och kör överljudsfart på det mesta. Det är så himla kul när hon är på det humöret, för allting går som på räls! Snabb kvick och vaken. Det är precis detta som är den lilla extra finessen med en bra terv tycker jag, outtröttlig glädje över att jobba ihop med mej, vakenheten och den där speciella känslan i hunden "oj vad kul matte, skall vi göra det igen, och igen och igen?". Hunden tränar liksom sig själv, bara genom att vilja göra mera... Kanske måste man ha tränat terv för att få känslan...? Och sen är man beroende ;-))

Efter en timme hade vi fått slut på saker att träna, men stannar en stund och pratar lite med kompisarna innan min fot gör så herrans ont så jag måste bara få sätta mej. Även den andra foten har börjat göra ont, fast där är det liksom under foten det gör ont, säkert för att den blivit extra belastad... Fördelen är att det inte hjälper att halta... Bara att gå på och se glad ut.

Nu på morgonen har jag då återigen kört till Kungälvs sjukhus, denna gång för att röntga min fot. Samma personal som i tisdags och dom tittade lite extra på mej, undrade väl vart dom sett mej förut he he he. Dom har drop-in och jag kom faktiskt in väldigt fort, satt nog bara i väntrummet en halvtimme sådär. Eftersom bilderna skall gå till ortoped-konsulten så fick jag gå hem direkt och nu är det bara att vänta på att få besked. Läkarn trodde att vi nog skulle få besked innan jul (och såg glad (!) ut när han sa det)...
På vägen hem bestämde jag mej för att ta det säkra för det osäkra och investera i två hälsporre inlägg, bara utifall att... Jag kan ju inte vara handikappad ända till jul! Och så skall vi ju åka skidor vecka 2 ju....

Nu på lördag skall vi köra lite skogsarbete, spår och uppletande, är det tänkt, om nu inte det där herrans ovädret kan skrämma ut oss ur skogen... Men men, vi får se.

Nix pix nu är kaffet kallt och jag måste sätta lite fart!

Tjing // Carina & Narni