Och hemma med en hiskeligt hostande Anton. Nu har han varit hemma i snart en vecka med världens kanonförkylning. Vi har försökt att varva jag och Anders, men det är inte så lätt. I går morse åkte Anders till Gävle och skall inte vara tillbaka förrän sent i kväll, så onsdagsträningen var bara att ställa in... Lite frustrerande det där när man har planerat och försökt... Lätt att ge upp alltihop.. Tur att det är långt till våren.
Inte ens kvällspromenaden får sig nån träning numera. Mörkret har liksom tagit bort all kraft... Vänjer man sig? Har för mej att jag brukar hålla ut bättre tidigare år, men i år är musten bara borta. Hm. Visst har det varit mycket med nackspärr, yrsel, ryggproblem och sen foten uppe på allt det andra, men ändå.. Pust.
Narni började löpa för andra gången häromdagen, åtta månader sen sist. Det kan man ju helt klart leva med, åtta månader emellan. Hoppas det håller sig. Dessutom verkar det som om hon städar rätt okej efter sig, hittils iallfall, så det får man vara glad över.
Skulle behöva gå till jobbet... Men Anton vill inte vara själv... och han kan inte gå med och smitta ner folk med sin hosta... Skit att man inte har en klon i garderoben...
Tjing pling // Carina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar