Ropa hej?

Hallo hallo

Eftersom jag var så käck och "ropade hej" och bredde på om hur bra Narni var och inte hade fläppryck längre, så är det ju inte mer än logiskt att hon får stans fläppryck...?
Eller??
Så att jag blir riktigt schizofren?

Igårkväll hade hon två små tendenser att snöa in på luktfläckar på promenaden, som brukar vara en förvarning till fläpprycken, (hon liksom fastnar i fläcken, svansen åker in mellan benen, och kroppen lutas bakåt i flyktberedskap och hon blir lång i kroppen - ibland följs det av att hon flyktar och jag måste hålla emot i kopplet så hon inte springer till skogs), men det kom ingen flykt igår, utan hon rätade upp sig och fortsatte som om inget hänt. Pust, tänkte jag.

Men idag så kom det ett riktigt fläppryck.

Skall försöka beskriva det så att det finns på pränt:

På eftermiddagen tar jag och Anders en promenad med Narni neråt Radonahållet. Rätt var det är sätter Narni nosen i vädret - vädrar som om det kommer en hemsk lukt, alternativt värsta osynliga spöket som svävar in över oss, och svansen åker in mellan benen, sen börjar hon steppa hit och dit i kopplets längd. Liksom travar fram och tillbaka med tungan ut och flämtar. Påminner väldigt om en spattig häst som travar fram och tillbaka längs staketet i hagen, som blivit skrämd av något "spöke", lite halvt hysteriskt med ögonen nästan rullandes upp i huvet.
Vi går hemöver och efter en stund släpper hon det hela och är som vanligt en bit.

Tills vi kommer hem. Sätter nosen i vädret, svansen mellan benen, kroppen blir lägre och börjar trava fram och tillbaka. Hemma är hon ju lös och det får till följd att hon travar i snabb takt fram och tillbaka på altanen några vändor (i häststilen) med svansen mellan benen. Fram och tillbaka. Jag sätter mej på altanen och studerar vad som händer. Efter att hon travat några vändor och tittat på mej i förbifarten som om jag var i maskopi med spökena eller lukterna eller vad det nu är, så försvinner hon in i huset. Min mobil ringer mitt i detta och jag sitter kvar och pratar.
När jag sen går in så står hon i trappan och kikar ner. Anders säger att hon har sprungit fram och tillbaka uppe brevid honom hela tiden. Den mest mattefixerade hunden i världen väljer alltså att gå in hellre än att söka tryggheten hos mig på altanen.
Precis som om det finns något ute som man kan vara rädd för.

Hm. Är aningen tät i näsan men känner ingen grilllukt. Mitt luktsinne är ju helt klart begränsat, men får ändå känslan att det är nån vittring av något slag. Eller osynliga spöken...

Går in och ger henne en rimadyl och väntar en stund. Kanske har hon ont någon stans? Ingen förbättring. Vaksam och travar hit och dit. Minsta lilla ljud eller rörelse resulterar i flykttendenser.

Nu har det gått 4 timmar och hon är mindre flyktbenägen men fortfarande i beredskap. Svansen hänger rakt ner och hon tittar sig över axeln ideligen. Som om det fanns spöken i alla ändar... Och detta är alltså precis samma hund som sover sig igenom en storm ombord på en båt i värsta gunget. Samma hund som spårade som en ångvält häromdagen. Samma hund som tog in fyra föremål på typ 2 minuter i en jäkla fart i går. Samma hund som inte vinklar ett öra åt segeltävlingens startpistol. Samma hund som numera jobbar deltid i en mekanisk verkstad.

Jävligt skumt. Tror jag blir knäpp i kolan på detta.

Hejsvejs // Matte till världens knepigaste hund