Löljligt & väderkvarnar

Dagens rapport från veterinären...

Långa räckan med prover var huvudsakligen bra. Lite förhöjda vita blodkroppar.
Boreliatitrarna däremot har inte ruckat sig en millijox från förra provet i våras.
1:160.

Så det blev alltså att plussa på medicineringen med antiinflammatoriskt med en pencillinkur till, 20 dagar + ev. en till kur efter det, beroende på hur hon svarar eller inte.

Rimadylen har inte gjort mycket verkan... Ett par fläppryck - med temat "matte är en poltergeist", varvat med en urdålig träning i lördags där hon gick som en kratta (tassen kanske störde?)och de sista dagarna har hon dessutom gradvis blivit stel i kroppen och ville inte hoppa in i bilen idag när husse skulle iväg. På natten när hon skall upp i sängen står hon och steppar en stund innan hon får tagit sats.

Tassen har dock läkt fint de sista dagarna, och hon visar inga som helst smärtor från tån... Även när vi har lyckats slita upp såret utomhus så verkar det inte bekomma henne med ett litet sår. Kanske har hon värre saker att brottas med.

Det börjar änna bli lite löjligt det här att kämpa emot väderkvarnar.
Borelia, ja det är konstaterat, men blir man fläpp av Borelia? Det är frågan. Eller är det två saker vi kämpar mot, som kanske blir nån form av kaka-på-kaka effekt? Vem vet... och vem vet om vi nånsin får veta?

Nästan exakt 2 år har vi hållit på med denna underliga åkomma.
Det upplyste veterinären mig om, eftersom hon fått journalutdraget från Blå Stjärna där vi var första gången när hon trillat ner från skrivbordet (och första teorin = hjärnskakning) och hela det här helvetet började. Vad som är vad är ju flummigt värre.

Min "nya" gulliga veterinär tog dock tag i saken och skulle ringa till diverse experter och rådfråga huruvida ett slag i skallen kunde ge nån form av tryck inuti huvudet och framkalla små kramptillstånd, som kanske inte ens märks utåt, och vad en skall röntgen skulle kosta... isåfall måste vi undersöka med försäkringsbolaget om dom vill bekosta en sådan av fröken Fläppfia.

Det är ju inte utan att man undrar hur länge till man skall orka stånga pannan blodig med detta... Sjukpensionera Narni vid 3,5 år och när hon egentligen borde vara hur jäkla bra som helst? Eller är periodvis? Men mina nerver håller inte för att lyckas pricka in när hon mår bra! Jag blir knäpp. Sjuk eller inte sjuk - det är frågan för dagen.
Hur kul är det på en skala att åka och träna med en hund som inte är fullt frisk? Eller så går hon som tåget och jag tänker - Yippeeeey - och nästa dag är vi tillbaka i dynggropen igen.
Och hur schysst är det? Inte mot henne och inte mot mej.

Nä, jag skall inte ge upp riktigt ännu, men snart är det nog dax att erkänna sig slagen...

Hejsvejs // Carina