9 dagar och tillbaka på ruta ett

Bara för att jag tog mun alldeles för full i förra inlägget så får jag helt enkelt göra en kovändning på entusiasmen, eftersom Narni redan dag 6 fläppade ur.

Därefter har vi haft ömsom glad hund, ömsom fläpp hund. Ingen regelbundenhet alls, utan samma hund kan ena stunden vara full av glädje och livslust för att i nästa stund vara en fläppande fåne med svansen mellan benen. Sen kan det gå två dagar utan minsta tillstymmelse, lagom tills att man tror att allt är bra.
I bästa fall händer det inomhus och jag kan välja att låtsas som om jag inte ser henne, och i näst bästa fall så händer det ute i kopplet så jag kan bogsera hem henne mer eller mindre kontrollerat. I värsta fall händer det ute och lös, vilket var 1 millimeter från att hända förut idag... Så hedanefter får fröken ha koppel på sig i närheten av trafik och vägar...

Idag var temat på fläpperiet "hård vind", "flaggor" och så de sedvanliga doftfläckarna.
Alltid trevligt med lite variation...?

En annan otrevlig slutsats av dessa 9 dagar:
- Hunden är mitt i en pencillinkur
- Hunden går på smärtstillande och antiinflammatoriskt
- Hunden har INGET fästingmedel på sig

Hm... Nån som har något nytt ljus att sprida över dessa konstigheter?

Det man kanske kan tänka sig att spinna vidare på, är väl min nya vettes tanke om "små epilepsianfall", eller eventuellt ett "gammalt hematom (eller vad det heter)" som framkallar små kramper som kanske inte syns utåt. Skulle iofs förklara oförklarligheten och oförutsägbarheten? Men dofterna?

Any more bright ideas?

En annan reflektion som jag funderade på medan jag gick med min halvfläppande hund i blåsten ikväll... (Andreas, du kan ju sluta läsa här :-) nu blir det sliskigt:-)

Min mor är ju engagerad i en sån där "ande-förening" som mediterar och gör astralresor och sånt därnt, samt har lite andliga demonstrationer och pratar med andar och sånt därnt.
Dom tror på att man lever flera liv här på jorden, olika per person, och att man sedan "växer" av sin vistelse, gärningar och sina lärdomar på jorden och når olika kunskapsnivåer i "himlen". Lär man sig inte det man skulle göra på jorden, så kommer man att återfödas här tills man lärt sig sin läxa. Gör du någon annan illa så får du själv uppleva samma sak i nästa liv, och så vidare tills man är klok som en bok och får lov att uppgå i sista nivån (typ ljuset/energin/nirvana/gud/etc).

Dom tror även att det är man själv som sitter med sina kompis-andar uppe i himlen och planerar sin lilla livskarta och sätter ut små uppdrag till sig själv innan man "går ner".
Ibland känns det rätt skönt att tänka på detta viset, och visst skulle det vara tryggt att känna att allting man gör faktiskt har en mening och spelar nån rocken i det långa loppet? Att nån däruppe iallafall ser ens vedermödor och strävanden som kanske inte syns utåt?

Då undrar jag....
Hur i hela friden tänkte jag däruppe i det blå när jag kom till punkt 12 - Hobbyverksamhet?

- Hund nummer 1 - Greta - hur lätttränad som helst och vi cyklar genom lydnadsklasserna på ett bananskal och livet leker och allting är SKITKUL. Den kloka hunden tar sin gröna matte på äventyr i träningen och fattar allt fortare än blixten. Blir ordentligt biten av "hunderiet" och njuter i fulla drag. Hundstackarn dör knall och fall på altanen 9 år gammal. En total chock.

- Hund nummer 2 - Glimmer - det börjar bra men sen får vi problem och det visar sig att han har ett medfött hjärtfel och har upp till 30 arrytmier i timmen. Går och väntar i ett halvår på att han kan dö knall och fall. Vågar inte gå ut och promenera eftersom jag inte orkar bära 35 kilo död hund ur skogen, eller stå med en död hund på en trottoar i Skärhamn. Allt kärlek, jobb och engagemang förgäves och hunden dör 5 år gammal under mitt skrivbord på jobbet. Chock nummer 2.

- Hund nummer 3 - Narnia - det börjar bra så in i helvete! En sån kanonhund! Vid knappt 2 års ålder ramlar hunden på/i/bland/emellan en snurrstol och ett skrivbord och ett hörne och blir sig aldrig lik igen. En sån idiot grej! Vilken hund hoppar upp på en Kinnarps kontorsstol och står med framtassarna på skrivbordet och baktassarna på stolen? (en kollega såg henne stå så, men såg inte när hon ramlade). Men beror det på eventuella skador, eller är det något annat?
Vem fucking vet!? Ibland är hon bra - hoppet tänds hos matten - för att i nästa stund dyka ner till havets djup i förtvivlan. Nu står jag igen vid faktum att snart 4 års träning är bortkastad, och kanske måste fundera på att hunden kanske inte ens skall behöva leva så här, utifall det nu blir gradvis sämre?

Vad i hela friden skall jag lära mej på detta?
Köp ingen mer hund, det går bara utför?

Hejsvejs // Carina & Narni fläpp gurka