Hej hej

Lite sammanfattning från tordagens träning: Katastrof.

En längre berättelse för den som orkar höra, kan ju vara att jag gjorde ett par riktigt fina praktdundertappar... Kvällen började storartat. Duktiga (kanonförkylda) mamman släppte av 4 fnittriga 11 åringar utanför teatern och åkte vidare till Nestegård för att träna.

Målet var fritt följ och framåt på "nytt" ställe. Yvonne och Eva skulle oxå komma förbi. Jag kom en halvtimme för tidigt och började således träna. Allt gick som en dröm, både fritt följ och framåt. När E och Y kom så var Narni trött, så jag satte henne i ett träd (praktmiss nr 1), och hjälpte dom andra lite med budföring och kommendering.

Det börjar mörkna (finns ingen belysning, alltså lite bråttom), och det är min tur. Jag skulle få hjälp med en kommendering och en grupp. Jajjamen. Går och hämtar Narni, ställer upp utanför plan och gör mej klar (praktmiss nr 2). Föresättningen var att inte låta henne gå igång i gruff, utan parera med lite andra övningar, tex gå ifrån henne när hon luftar, eller bara fortsätta tills hon sluter upp och där belöna. Lätt som en plätt, kan man tänka. Nja.
Vi kom inte ett enda steg. Gruffet var igång redan innan jag trampade gräs på plan, jag provade alla varianterna på problemlösning "i skarpt läge", ingen fungerade och i min snorbarrikaderade hjärna började det helt enkelt bli kortslutning och efter en stund så blev jag så in i helsefyr förbannad (praktmiss nr 3) och sen var hela träningen körd. Narni var helt stirrig, okoncentrerad och flaxig. Jag var förbannad så in i helsicke och hon fick sig ett par tillsägelser, vilket inte gjorde det hela bättre utan tvärtom. När jag skickade mot gruppen så blev gruppen som en vägg, där hon inte kunde ta sig förbi utan att hon hade en boll att gå emot. Medan mörkret föll så blev bollen mer och mindre osynlig och vips så slog hon på näsan.
Det slutade med att jag satte henne i bilen, Eva och Yvonne försökte trösta och säga kloka saker men jag var så förbannad på mej själv och förtvivlad över att jag inte kommer på hur grufferiet skall lösas så jag tappade helt enkelt sugen. Och åkte hem i den sinnestämningen...
Sket i fredagens träning och försökte få min förkylning att bli bättre istället... Övervägde på allvar om det verkligen inte är så att guldfiskar eller knyppling är en bättre fritidssysselsättning.

Framåt lördag morgon, efter peptalk från flera håll , och lite support och kloka ord från Linda, som sa att " den enda vinsten med en dålig träning är att nästa pass känns helt lysande".
Med dessa ord så tog jag mej i kragen. Vi hade planerat att plocka svamp, så jag tog Emma och kompisen med mej och åkte och gjorde det. Vi hittade både gula trattisar och höstisar i mängder! Har ett par hemliga ställen som brukar ge en hel del svamp... Vissa var bara bäbisar ännu, så vi får återvända och ta dom om en vecka eller så.

Efter svampen tjötade jag till mej lite träning från tjejjerna, och det gick väldigt bra. Hade tydligen inte förstört varken fria följet eller framåtsändande. Märk väl att båda ofast brukar funka på hemmaplan, utan folk på plan, med mina kära trafikkoner (2st), men just då fann jag lite tröst i att det iallafall finns en grund att falla tillbaka på, och att det "bara" är generalisering och befolkning som behövs...

Rallygänget hade prova på dag, och vi passade på att prova några banor när vi ändå var igång. Lite kul omväxling och annorlunda övningar. Vissa kan man helt klart ta med sig till sin kontaktträning!

Med lite mer positiv inställning till tillvaron blev jag väldigt produktiv (trots stans segaste förkylning som inte vill släppa) när jag kom hem, rensade svamp i stora högar, stekte och frös in till kommande vinter, klippte gräsmattan och plockade undan inne. Även idag räckte orken till och jag har fixat med dom två nya fönstren, tagit bort klistermärken, putsat och fejjat. Den nya dammsugarn fick bekänna färg och vips så fick även skurhinken veta att den lever. Anton och Marcus har hittat ett klätterträd i skogen som dom tillbringar all sin tid med, härligt! Emma har cyklat till kusinen i solskenet. Vilket väder! 16 grader och skön sol. Riktig brittsommar! Skönt!

Så nu sitter jag här och pausar med en kopp kaffe och skulle skriva fem rader... Är väl redan uppe i en halv roman. Vet inte vart alla orden kommer ifrån, dom bara sprutar ur fingrarna... he he he...

Senare idag skall vi åka till Uddevalla BK och träna med Anna och Yvonne, och då skall jag försöka komma ihåg att göra ingångsövningar och kommenderingar tills att Narni fattar att människorna på plan inte har med henne att göra, utan att det är mej och belöningarna hon skall tänka på. Inget kul kommer att hända med funktionärerna. Det är totalförbjudet för mej att surra henne i ett träd för att se på andra utan att vara beredd på konsekvenserna. Och när jag då plockar fram henne, så måste jag ha en plan klar över hur jag skall hantera grufferiet. (planen är att köra igång henne på slangen, låta henne tömma lite kraft med lek innan vi går in, så får vi se hur det verkar. Kanske blir det tvärtom, men då vet jag ju det iallafall). Teorin är att frustrationen kommer från att hon dels vill kolla av funktionärerna och dels vill göra som jag säger = konflikt. alltså måste jag höja "min betydelse" och "sänka funktionärernas betydelse". Men men, teorier är bra, men om dom är rätt vet man ju aldrig förrän efteråt...

Lika så med gruppen, den skall betyda noll och ingenting, mina stackars kompisar får helt enkelt stå där och vara tråkiga tills att jag lyckas få henne att skita i dom och går klokt igenom.

Som alla förstår så har mina stackars träningskompisar har en hård framtid om det här skall gå klart. Stå där och kommendera i evig tid och sen stå blickstilla och se tråkiga ut i evig tid... Stackare... Men utan er så är jag helt pantad... Thats it.

Kramar Carina & Narniparni